TOMBAS KRÖNIKA MAJ 2025
Tombas krönika maj 2025 är som så ofta en skildring av livet, av mete och av vänskap! Men som alltid, på Tombas vis!
Det är länge sedan nu, väldigt länge sedan allt började. Man inser att sakta men säkert så finns det mer i backspegeln än vad det finns fram i horisonten. Men det är ok. Det som inte är ok är att minnet sviktar. Ingen kan minnas trettiofem år bakåt i detalj, men ändå så kallar vi det för ett minne, en minnesbild över hur det kunde tänkas ha varit? De stora dragen är ofta korrekta, men detaljerna fyller man i själv, medvetet eller omedvetet. Och kanske spelar det ingen roll om fiskebrallorna var gröna eller grå när stormörten landades ur Eskilstunaån en september kväll 1992. Så långt är allt väl.
Men när man minns in i framtiden så kalles det för fantasier, drömmar eller som i baronens fall vanföreställningar. Jag vet redan vad som kommer att hända, och fyller i med egna detaljer. Men sånt håller inte i rätten, eller ens i specimencupen. Fiskar som aldrig, eller som jag brukar säga ”ännu inte har fångats” kan ej godkännas. Och det är sjukt dåligt. Rent ekologiskt så skulle man kunna ha svenskan i fantasiformat. Jag siar att Graberg kommer att få en färna på 2875gr i år, eller att Palle fångar två karpar ur Karsgöl på 12.000 samt 11.750. Och vet ni vad, rent tekniskt så skulle man nog komma de sanna resultaten väldigt nära. Det enda vi inte kan veta är drömfiskarna. De som trotsar fysikens alla lagar och någon gång var tionde år chockar en när de väl ligger omslutna av håvnätets trygga garn. Och det är de fiskar man lever för. De som man inte kan drömma om, de man inte kan förutspå och de som ställer logikens alla pelare ur spel. Det kallas för specimenfiske, och det mina vänner är grymma grejor. Ni borde testa det!
Jag smyger ner till ån och håller tummarna. Alltid förr så har jag hållit andan i spänning, men årets torka och värme verkar ha förstört alla chanser till ett lovande färnamete. Varje år har jag tagit ut två semesterveckor i maj ägnat enbart åt detta, årets givna höjdpunkt. Bara några buskar kvar innan åns mörkt strömmande vatten kan siktas. Men det hjälper inte att hålla tummar, ån ser lika död ut som en disktrasa. Jag sätter mig ändå vid strandbanken och funderar. Rent tekniskt så dör väl ån när kraftverksdammarna stängs. Definitionen av en å borde vara vatten som rinner mellan två fasta punkter som inte rinner. Och en å som inte rinner är i detta fallet inte en å utan något helt annat och mycket sämre. Elbolagen har våldfört sig på ån hela vintern lång och med värmen så kommer räkningen som naturen får stå för. Aspar och andra vandrande fiskar får leka gud vet var, och skulle regnet komma när rommen väl lagts så spolas skiten tillbaks i Mälaren. Man undrar såklart vilket avtryck sånt här lämnar i fiskebestånden? Jag bestämmer mig för att packa ihop det som aldrig varit uppackat och avbryta säsongen innan den ens börjat.
Två veckor senare är jag åter vid ån. Den ligger där lika död som vid förra besöket. Men efter år av letande så har jag ett ställe där jag ändå tror att jag kan ha en chans. Ett ställe gömt i synfältet där ingen någonsin verkar ha tänkt tanken att doppa sin krok. Jag smyger fram och doppar mitt bete. Några minuter senare ligger en färna på 2910 gram i håven. Två kast senare så ligger en på 2670 gram på mattan. Jag plockar ner min utrustning och funderar om detta inte är det mest osannolika som någonsin hänt. Min färnasäsong under året varade i exakt 36 minuter. Det är fult att utmana ödet och stanna kvar, för man får inte vara girig.
SVARTÅN:
Jag har aldrig varit mycket för att resa runt till kända vatten för att nöta ut röven, men Svartån som ligger inom ett rimligt avstånd har ändå väckt mitt intresse. Men det var först när Roosen bestämde sig för att vi skulle åka ner som det blev av. 36 minuter av färnamete kändes även det i kortaste laget för en hel säsong.
I bilen så funderar jag när jag kör igenom Katrineholm. Det var här koncentrationslägret låg när Finland och Sverige låg i krig med varandra. Jag minns inte bokens namn, var det Operation Finlandia måhända? Paasilinna var det i varje fall. Hans böcker är i mångt och mycket som mitt liv, det börjar alltid starkt med kan aldrig avslutas starkt med ett logiskt slut. I slutändan så fejdar det bara av med en massa frågor hängande kvar i luften. Men lite som med den gode Paasilinna så ifrågasätter jag inte mig själv, bara för att jag inte vill så behöver det inte betyda att jag inte kan. Genom åren så har vi hittat våra roller i Swedish Anglers gruppen. Vicke och Palle är förlorade fall att ta emot mina kunskaper, Chrille börjar kännas förlorad han med, men Baronen och Roosen är levande exempel på ett skrik för hjälp. Så det är där jag har valt att lägga in alla mina ansträngningar. Ordspråket rädda det som räddas kan har nog aldrig känts mer relevant.
Just Baronen var den människa som vi inte valde utan själv ansåg sig som bäst lämpad att via länk från Norrlands inland guida oss in i Svartåns allra heligaste. Under lediga stunder så har jag ibland funderat på den mannen och skissat fram en räddningsplan. Lite lik en sådan som sitter bredvid hotellrumsdörren där man i grova drag beskriver nödutgångarna i händelse av brand. Sedan i en stund av genialitet så kom jag på det, Baronen är till mångt och mycket mycket lik en hund. Han drivs av sina instinkter, drar och skäller nervöst på all form av förändring och är oförmögen att ha två olika tankar i huvudet samtidigt. Så jag kollade in samtliga säsonger av mannen som kan viska med hundar på Viaplay. Här föll polletten ner, Baronen beter sig inte irrationellt för att han vill utan för att han måste. Det han behöver är en stark ledare och strikta regler för att falla in i rätt fack i hierarkin. Hierarki betyder som bekant ett system där saker är rangordnade efter makt, betydelse och ansvar. När han bestämmer sig för att glida av på egna vägar så måste jag dra i kopplet och med hård och bestämd röst låta han känna på sina misstag. Vid gott uppförande så ska man belöna med hundkex. Det där funderade jag på och valde att byta ut kexen mot alkohol. Han får skatta sig lycklig att ha mig som vän tänkte jag samtidigt som Katrineholm försvann bakom mig.
Norrköping är en stad byggd som en labyrint. Det finns ingen logisk förklaring för vägnätet när det enda man önskar är att bara passera skiten. Varje gång så får man köra in på en väg man aldrig förr kört på innan och komma ut på E4 från en ny plats. Det är totalt omöjligt att navigera sig fram där. Hade jag fått bestämma så skulle vägen till Linköping gå rakt igenom hela helvetet. Visst skulle man få riva vissa byggnader och så, men i det stora hela så skulle vi alla gynnas av det i slutändan. Se på Kiruna, man hittade malm eller nåt annat skit och valde att flytta på hela staden och folk köpte förslaget med hull och hår. Det är skillnad på folk och folk oavsett vad dom försöker att tuta i oss med en massa jämställdhet och jämlikhet. Jag har aldrig trott på lika värde. Varför måste jag vakna varje morgon och känna mig lika bra eller dålig som en indier eller lika mycket värd som kungen av Andalusien? Alla djur fördelas in i rang, antingen inom gruppen eller inom näringskedjan. Bestämmer sig en hök att äta en skogsmus så gör den det oavsett hur mycket vi försöker intala honom att gå över på vegetarianism och inse allas lika värde. Det de flesta djur däremot inte begår är lustmord, skattebrott eller gängvåldtäkter. Naturen fungerar så att man får acceptera de hårt satta reglerna och sedan följa dom. En flock hyenor styrs inte av ett transvänligt miljötänk utan av den som är bäst lämpad att leda flocken. Och när ledaren blir gammal o svag så tar en ny starkare förmåga över. Så drivs även ett framgångsrikt specimenmete. Jag förstår att dessa tankar inte är accepterade av den stora massan, men det är endast för att människan är programmerad att alltid tro det sämsta av varandra. Djuren accepterar sina ledare för att dom bevisligen är bäst lämpade för uppdraget, Vi människor däremot blir aldrig av med usla ledare för att vi just valt in den sämsta möjliga människan för uppgiften. Vi människor sparkar vår bästa svetsare för att han ibland dricker och anställer en usel svetsare för att han aldrig dricker. Det vi måste förstå är att ha rätt man på rätt plats, och skulle din lott i livet bli någonstans mot slutet av ledet så är det så och då får man göra sitt bästa att klara sig eller att ta sig uppåt genom att uppvisa goda resultat. Precis som med specimenmete. Det betyder däremot inte att man ska behandla de mindre lyckligt lottade dåligt.
Jag sitter och fundrar att dessa tankar får jag aldrig skriva i en krönika samtidigt som jag äntligen lämnar Norrköping bakom mig.
Vid ån så möts vi upp på den första platsen Baronen tipsat oss om. Själva ”tipset” var mer invecklat än tyskarnas anfallsplan under andra världskriget. Jag och Roosen undrade vad det var för fel att bara ge ett område och säga att typ nånstans där. Nej nej, det var nattplatser, morgonplatser, dagsplatser och separata träd utmarkerade under vilka man skulle meta under vissa givna tider. Det var inte tips på bete utan krav på bete. En normal människa skriver att testa gärna ost. Men i baronens fall så var den en speciell sorts ost som endast såldes i en speciell butik som sedan skulle skäras på längden och absolut inte på bredden i en mycket noga beskriven form vinklad i en 32 gradig lutning. Det var också i denna stund vi insåg att Svartån låter som en å, men är i själva verket mer som ett dike fullt med vidrigt slem som spred ut sig överallt. Maxdjupet på Baronens heta sträcka verkade vara kring 30 cm vilket inte alls motsvarade mina högt ställda förväntningar. Roosen som verkade vara den smartare av oss hade insett samma sak och vägrade att fiska under så usla förhållanden. Istället så slängde han ut sin räka i en hölja som kanske höll metern och krokade nästan med detsamma en färna. Med andan i halsen så drillade han in besten på 53 cm. I håven så såg den inte ut mycket för världen, men då vi mycket snart skulle bli varse om att Svartån är en klassisk fusk-å där varje fisk lider av överjävlig fetma så tyngde den ändå vågen till nästan 2800 gram. -Såna där brukar jag dra femton stycken varje kväll, men dom väger oftast kring två kilo, sa jag till Roosen. -Samma här, svarade han och såg fundersam ut. -Verkar inte vara så extremt svårt att få en regga här, mumlade han medans jag fotade. Efter att färnan dumpats i ån så metade vi en stund till innan regnet började ösa ner och korvgrillning lockade mer än en färna på ynka 53 cm.
-Hur fan blir det om man får en fisk på 60 cm, den borde väga åtta kilo med den kondisen? -Ja, sanslöst, det känns otroligt att det kommer så få treor från ån nu när man tänker efter? Kanske hade vi fått lite hybris efter att ha lyckats med halva målsättingen redan på första kastet. Det var Roosens femte vatten med reggfärna, själv satt jag än så länge fast med tre. Vi hade bestämt innan resan att båda fånga varsin reggfärna, och efter vad vi sett under timman vi metade så verkade det nästan löjligt enkelt. Men jag hade mina onda aningar..
Natten var inte rolig. Tempen låg nära nollan och regnet öste ner mest hela tiden. Jag fick återigen trösta mig med tankar att det var mer än fyrtio grader varmare än under farfars Rysslandssemester vintern 1939. Det hjälpte föga.
Nästa morgon skulle vi testa några andra platser vi fått. Den första var en böj. Vet inte om det är någonting unikt med böjar i åar nere i Östergötland, men våra åar har liknande böjar var femtionde meter. Jag höll på att tråkas ihjäl, speciellt när varje kast gav sex meter med grönt slem på feeder och krok. Inte undra att färnorna är tjocka när ån verkar ha mer suspekta näringsämnen i sig än Ronnie Coleman. Roosen gick i samma tankar, så jag beslöt mig att dela med mig av mina funderingar. -Sånt här specimenmete ger mig fan ingenting, det spelar ingen roll om böjen är full med trekilosfärnor, det blir ändå inte kul när stället ser ut som den gör. Konstigt nog så höll Roosen med mig. -Färnamete ska vara spännande. -Man ska smyga runt bland buskar och snår och ån ska se ut som en hinderbana, då är det som finast. -Specimenmete har i övrigt blivit skit där alla hänger där de största fiskarna fångas med enklaste möjliga medel. -Ja, det är fan konstigt att folk inte längre uppskattar andra aspekter av metet än vikten på fiskarna, varför ens meta då? Vi beslöt oss att åka åt helvete därifrån och leta på egen hand. Kriteriet var att det skulle se schysst ut, sen fick det vara åns sämsta sträcka om det så ville.
Men ingen färnaresa är komplett utan pizza. Vi hade ingen större aning var vi befann oss när pizzaskylten dök upp. Det skulle visa sig att vara en av de mest märkliga pizzabesöken hittills. Allt började bra, jag beställde in en riktig klassiker, Acapulco med vitsås medans Roosen drog till med en kebabpizza. Medans jag väntade på pizzan så bestämde sig Roosen att gå och fräscha upp sig på toaletten. I lokalen befann sig ett par i sjuttioårsåldern, en kille i skogshuggartröja samt pizzabagaren. När Roosen kom ut så sa han till mig att dom hade en gästdildo på muggen. -En gästdildo? -Ja fan, gå in och kolla, den finns på hyllan. -Detta måste jag se, sa jag och gick in.
Och visst fan så fanns det en gästdidldo där, komplett med beskrivning och allt. Spola av med varmt vatten efter användning. Kanske hade jag dömt ut Östergötland på förhand, dom verkade mer än liberala här. Kanske så är var det en tjänst för lokala metare?
Min pizza var riktigt smarrig medans Roosen tyckte att hans pizza var bland det sämsta han ätit. Det föll sig osannolikt att bagaren tappat snitsen så totalt mellan pizzorna, så jag dömde ut Roosen som sjuk i huvudet. Det finns fan inga dåliga pizzor.
Efter maten så drog vi mot Boxholm, en byhåla utan framtid mumlade Roosen när han klev in i bilen. På ICA Boxholm så inhandlades mat, kaffe och is till Lonkeron. Dagens stora händelse i bygden skulle det visa sig. Tre lokala alkoholister satt på puben eller vad det föreställde sig vara och glodde in oss så ögonen nästan ploppade ut. Ni vet, en sån blick att nu åker ni på spö när som helst. Men jag hade ingen lust att misshandla män som såg ut som upplyfta daggmaskar, så vi hälsade på grabbarna och drog vidare. Snart nog så hittade vi ett ställe som liknade en helt vanlig å. Men skenet bedrog, det var om möjligt ännu grundare och skitigare. Vid en forsnacke så såg jag en färna som jag plockade upp med flytbröd och nu var även min regga ett faktum. Strax nedanför så fick jag en som konstigt nog inte var en regga utan ett hekto eller två lättare. Vilket svek. På andra sidan så stod någon jävel och viftade med ett flugspö. Jag funderade ifall det fanns öring eller något annat i ån värt att flugfiska efter.
Då målet var nått så satte jag mig på en väl utplacerad parkbänk och började supa lite lätt samtidigt som jag sköt ut brödbitar med min slangbella. Två fågelskådare gick förbi mig och undrade vad fan jag höll på med? Kanske så förstod jag inte i stridens hetta hur sjukt det måste ha sett ut så mitt svar blev lite surare än menat. -Jag super och matar fiskar, körde ända från Eskilstuna för att kunna göra det ostört. Dom hajade vinken och drog nedströms för att fotografera en kråka, som om det vore så jävla mycket sundare. Vad fan gör man med bilderna sen tänkte jag? Att fotografera levande djur är lite som specimenmete. Istället för att sitta tre veckor vid Rögle och nöta ut en gammal brax så tar man artontusen bilder i förhoppningen om att ett blir bra. Sen så skryter man på internet som om man vore nå jävla Andy Warhol när man i själva verket tagit 17.999 skitdåliga kort och ett som av misstag blev bra. Det är inte ett signum på ett högklassigt hantverk.’
Snart så gled Roosen ner till mig. Vi satt på bänken en stund och ljög innan vi beslöt oss för att gå till bilarna och koka korv och dricka alkohol. Boxholm hade levererat.
Nästa morgon när vi tog frukostpizza i Boxholm så mötte vi en man som kände min farbror, min gamla chef och några andra bekanta. Själv så hade jag aldrig sett mannen. Hälsa farbror från Tjock-Leffe eller vad han nu hette. Jag kikade på honom och han sa. -Jag har tappat över trettio kilo, ätit sunt och slutat att tävla i ostätning. Jag tänkte att vi satt på en pizzeria där han just klämt i sig en calzone. Det där med att äta sunt är relativt, kanske åt han två calzones förr, och då är ju detta rena hälsokuren. Så skulle jag också vilja leva. På väg ut så mötte jag en dam klädd i päls utanför haket. -Vilket djur är pälsen gjord av frågade Roosen. -Mink, svarade hon med ett leende, -Herregud, den måste ha varit enorm sa Roosen.
Sista sträckan fann vi med hjälp av gammal god detektivarbete, dvs körde runt och hade ögonen öppna. Vi valde var sin sida i strömmen, men då det var endast tio centimeter djupt och skitigt på Roosens sida så gick han nedströms medans jag satt kvar. En färna gick upp och tog en brödbit mitt i ån, men jag kände att det var för omständligt att kämpa efter den så jag gav upp. Färnorna här är skraja som fan hade vi lagt märke till. Likt människorna i bygden så var dom misstänksamma mot precis allt och man fick kanske en chans om man hade tur. Hur dom samtidigt kunnat bli så feta var ett mysterium jag inte fick ihop. I mina vatten äter dom på det som bjuds på ett helt annat sätt. Varenda fisk kan väl inte ha blivit krokad av metare, så kanske beror på att ån är mer ett tunt kondenslager än ett vattendrag. Men ån har sin charm när man väl hittar en fin sträcka där det händer något i naturen. Fältmete är ingenting jag gillar, så dessa mer intima platser med nedfallna trän, stenar, strömmar och buskar passade oss som hand i handske. Färnorna är skygga och kräver en viss finess att luras. Nästa resa, om vi bestämmer oss att göra en sådan, kommer att vara mycket mer intressant då man kan rodda med sig de rätta grejorna. Dock så är slemmet som ligger som ett lager snor över bottnen jävligt jobbigt och inte ett tecken på ett vatten som mår bra. Ändå så är vattnet klart och fint, vilket är märkligt?
När jag smyger ner till Roosen så viftar han diskret och ringer sedan till mig. -Såg den största jävla färna jag nånsin sett som tog en brödbit. Långt över tre kilo, garanterat! Jag förstod att han skulle sitta där ett gäng timmar och nöta, så jag tog en titt nedströms. Tydligen låg färnan och lurade under en buske och hade blivit lite störd av tre killar som valde just den buskens skydd för att röka lite hasch bakom. -Vad är oddsen på det, muttrade han surt i telefonen. -Av åns alla buskar så valde dom just min.
Nedströms så hittade även jag en stor färna som tog någon brödbit med väldigt ojämna mellanrum och stod totalt otillgängligt. Jag matade honom en stund innan jag tröttnade och gick tillbaks till Roosen. Han hade nu tröttnat på jättefärnan och vi kände oss klara med ån för denna gång. Vi kände oss nöjda. För en gångs skull så hade vi betett oss vuxet och inte ställt till med några större skandaler eller fadäser. Svartån är en märklig sak som innehåller inte mycket mer vatten än ett badkar men lyckas ändå gömma många överraskningar. Charmen här är varken naturen, för det finns typ ingen, och inte heller vikterna. Charmen är att varje fisk blir på något sätt mer värdefullt då det är svårt och jävligt. Här fångar man inga 50 fiskar på en dag som man under bra dagar kan fånga hemma, här fångar man något helt annat. Undrar om fånga färna på latin blir Carpe Squalius?
Tomba.
