Tombas Krönika Oktober 2021

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas Krönika Oktober 2021 bjuder dig som läsare på del två från vårt Karsgölsrace. Har du inte läst del 1? Gör det via länken.

KARSGÖLSRACET DEL 2:

Lilla Karsgöl

Det kommer en tid i varje mans liv då det är befogat att fråga. -Vad fan håller jag på med? För vissa så uppenbarar sig denna insikt i ett tidigare stadium än för andra. För mig så hände det när jag vaknade runt femtiden denna gråmulna septembermorgon. Pusselbitarna jag hade till mitt förfogande passade inte riktigt mina önskemål. Det var bara att konstatera att ännu en gång så hade man fallit offer för sitt eget bästa. Priset för att leva som en svetslåga började kännas aningen högt. När festen är slut så återstår endast skam och fragment av minnen man önskar att man hade glömt. Inte heller kroppen var sen att påminna mig om hennes dödlighet. Men trots att man den morgonen saknade all värdighet så fanns det någonstans djupt inom mig en vilja att skramla ihop de fysiska resterna och blicka framåt. En bra början vore att ta sig till mitt eget tält. En uppgift som var övermänsklig bara några timmar tidigare men som nu kändes plausibel. Jag tackade Roosen för fest och sovplats och vacklade ut i den gråa dimman. Några djupa andetag fyllde lungorna med iskall luft. Snart kom även synen tillbaks i tillräcklig styrka för att klara av att lotsa mig. Bakom mig låg sjön tyst och dimmig, precis som om den såg på mig. Natten hade lämnat och tagit mörkret med sig. Skogen känns alltid mer hotfull när man ser detaljerna funderade jag och började gå.. Undrar var Saku är? Jag bestämde i samma ögonblick att jag ska börja baka. -Muffins, tårtor, allt det där som inte är alkohol ska jag ha med mig nästa år. -Vad kostar en portabel gasugn? -Finns det ens såna? Snart hade skogen slukat mig.. Lasagne, jag ska laga lasagne åt grabbarna nästa år. -Fan så trevligt..

Stora Karsgöl såg på mannen som vinglade i skogen och pratade om lasagne och muffins. Hon skakade på huvudet och tänkte. -Och han tror att han ska fånga en karp här?

Egen säng är fan det bästa som finns, tänkte jag nöjt medans jag såg mig runt omkring i tältet. I ett av hörnen så tornade sig en hel hög med väskor upp sig. I den andra så hade jag beten och kläder i en hög av röra. Det lilla förrummet var fullt med beten och annat som en karpmetare behöver. Allt blött givetvis. Materialism är fantastiskt, tror de som inte har någonting, tänkte jag. För 30 år sen hade jag kunnat sälja en av njurarna för att få hälften av det jag hade med mig hit. Och nu hade man ändå försökt att packa lätt. Tiderna förändras hela tiden mot det bättre. Jag, en vit man i den bästa av åldrar (nåja) kan plocka frukterna av jordens orättvisor sägs det. Jag har alltid fått lära mig att vara lycklig över att vara född här och nu, och inte i någon annanstans under en annan tid. Men varför säger ingen till en sämre lottad, som då antagligen måste vara en svart man, att. -Passa på att vara olycklig nu, och svart, för det varar kanske inte för evigt? Så kan man väl inte resonera?

När jag inte hade så mycket i prylväg så betydde saker mer för mig. Bara en sån sak att ha en äkta bankstick kunde göra hela ens tillvaro. Idag så har jag säkert 30st. Och ingen av dem gör mig speciellt glad.

Jag tänkte på Roosen som bad mig att köpa en ny parasoll åt honom när jag besökte Swedbait. Camo, eller i värsta fall en i svart kunde han tänka sig. Nu så visade det sig att parasoller mest tillverkas mot tävlingsmetet, och de som pysslar med sånt har osannolikt dålig kläd och färgsmak. De färgkombinationer dessa herrar verkar föredra är inte roliga alls. Jag gjorde verkligen mitt yttersta när jag valde parasollen, men trots det så var Roosen allt annat än nöjd.

-Fan, jag ser ut som en jävla idiot med den här. -Som en glassförsäljare. -Camo sa jag, camo för fan!

Jag försökte förklara att det var det bästa jag kunde hitta. -Se till det positiva, du kommer inte att tappa bort den, för den syns ju. -Den syns från rymden din idiot, skrek han.. Jag bestämde att det bästa var att låta honom lugna ner sig en smula och sedan ta det därifrån.

Vy över Karsgöl

Jag är ingen tävlingsmänniska. Har aldrig varit det. Att tävla i saker är, när man tänker efter, helt idiotiskt. Vi tävlar i vem som är bäst på att placera en boll i mål, köra snabbast med en bil eller vilken kvinna som är snyggast enligt en jury bestående av ett gäng bögar från Italien och Frankrike.

Om det ändå vore så simpelt att man bara tävlade, men inte ens det är bra nog. Man ska tävla rättvist, etiskt och efter en regelbok. För det finns alltid någon som är så in i helvete tävlingssugen att om man inte stryper hans vilja med en regelbok så kommer personen i fråga riskera att tävla ihjäl sig. Jag funderar vem som kunde vara en sån person runt vår sjö? Men inser snart att vi är ett gäng trötta människor som inte befinner sig här för att tävla och må bra, utan för att inte tävla och inte må fullt så dåligt som på hemmaplan med allt som vardagen har att bjuda på, som jobb och elände. Arbete ska ju göra en fri, och glad. Men jag veta fan?

Detta är inte så långt ifrån ett möte med anonyma alkoholister. Vi känner till varandras djupaste problem och demoner, och har samlats för att tillsammans kunna existera en stund utan att resten av världen stör och ställer orimliga krav på vår person. Trots att vi känner till våra mörkaste hemligheter så känner vi inte varandra. Jag har ingen aning om någon kring sjön njuter ofantligt mycket av att strypa sig själv med ett skärp samtidigt som man onanerar, eller om någon annan brinner för folkdans? Så djupt får man inte gå. Allt vi gör måste behandlas ytligt och med stor diskretion. Vi behandlar endast ett ämne, karpmete. Prata gärna, men ställ inga personliga frågor. Drick och ät, men ifrågasätt ingenting. Säg bara att det var gott och låtsas som luft. Försök att glädjas åt andra, trots att du är full med hat. Och slutligen, säg att du hade trevligt fast du vantrivdes, och återkom nästa år. Inte för att du vill, utan för att du måste.

Det folk vägrar att inse är att man måste hata något för att kunna älska det. Det gäller våra relationer, och det gäller vårat fiske. Ingen människa kan älska fisket när allt går åt skogen. Men dessa stunder gör att du sedan älskar det mer än något annat när det väl går bra. Får du dålig mat, så sleva i dig, för en dag så bjuds det på något som får dina smaklökar att explodera. Det vore högst önskvärt om Roosen kunde ha samma hållning till sin nya parasoll. Se den och hata den, men en dag när den verkligen behövs, älska den mer än någon annan pryl på hela planeten. Det är då han kommer att tacka mig. Det vet jag!

Vi kokade kaffe och var precis så fåordiga som det förväntas av två finnar. Saku hatade förmodligen sig själv, fisket och de beslut vi tog kvällen innan precis lika mycket som jag gjorde. Såna här stunder svetsar folk samman när man samlas över en kopp kaffe och lite självhat. Det enda man aldrig hatar är en kopp kaffe. Men det är för att kaffe är en enda svart lögn. Vi tror att vi tycker om det, men i själva verket så är det inte speciellt gott.

Tombas Krönika Oktober 2021

Trots att det tävlades för fullt så hade ingen varken sett eller hört en karp. Än mindre fångat en. Kanske låg folk i sina sängar och tänkte på allt annat än fiske. Någon läser en bok medans en annan lyssnar på radio och sluter ögonen och tänker att dom är på en annan och mycket bättre plats än jordelivet. Kanske finns det någon här som behöver hjälp på riktigt, någon som balanserar mellan hopp och förtvivlan men kan inte stilla sina tankar på något annat sätt än att meta karp i Karsgöl? Ju mer jag tänkte på saken, desto säkrare kände jag mig på att de allra flesta här är sjunkande skepp i en storm ute på öppet hav. I stor nöd, men ingen förmår sig själv att skjuta ut en nödraket. Det är bara att stålsätta sig och samla sina krafter för en gemensam lunch. Klistra på leendet och göra som man är lärd. En vit man ska vara lycklig över att vara vit, det är ett privilegium.

Vi tog med oss Axel och Roos och gick ner till vindskyddet.

Palle måste vara djävulen själv, funderade jag när jag såg på Chrille. Så här glad hade jag aldrig sett karln förr. Han sprang runt där med kameran i högsta hugg likt Oliver Stone. Tydligt berusad, full med liv och glädje. Palle hade säkert tutat honom full med rödvin? Det var bara detta som saknades tänkte jag för mig själv. Jävla sorgförstörare.

Men inte ens Chrilles oresonliga glädjeyttringar kunde förstöra stämningen. Vi hade en tävling där det skulle gissas hur långa och tunga olika föremål var. En vattenhink med vatten, någon krokig pinne och lite andra prylar. Jag och Saku vann hela skiten med Roosen och Axel som tvåor. Vi vann en helg i Karsgöl medans de andra vann en massa prylar. Palles burgare smakade himmelskt och ramlösan jag hade tagit med mig likaså. Jocke undrade varför jag drack ramlösa, jag svarade att jag blivit nykter under natten, precis som Chrille blivit onykter. Nu och för alltid. Han ställde inga följdfrågor. Alla här ljuger för sig själv ändå så..

Vägen tillbaks kändes för en gångs skull precis lika lång som den känts innan. Jag saknade min säng. Kände på mig att sängtiden strypts till ett minimum, och det är aldrig bra. Utanför tältet händer aldrig några bra saker. Ja, om man inte ska drilla fisk, vilket just nu kändes högst osannolikt. Och på kvällen skulle vi grilla korv med grabbarna. Så skulle man få sträcka ut sig så skulle man få skynda sig.

Väl i sängen funderade jag på varför man aldrig får reda på praktiska tips i de olika karpfiskevideos man ser. Helt plötsligt så står Micke Sandström i plurret mitt i natten med vadarna på och drillar karp. Sover karln med vadarna på? Eller hur funkar det? Sover man inte med vadarna på så var har man dem för att snarast kunna få dom på sig mitt i natten? Jag kan inte sova med lampa på, hur gör man då? Jag kan veva, och den biten får man se mycket av. Men jag kan inte på tre röda, vakna, hitta en lampa, tända lampan, bli van med ljuset, hitta vadarna, få på mig vadarna och sedan ta mig ut till spöna. Eller har dessa människor inga nerver? Tar dom den tid det tar medans karpen simmar runt med riggen i munnen med pipande larm?

Jag får på riktigt ångest över såna saker. Såna som alla förväntas kunna och man därför inte kan ställa en fråga kring utan att framstå som en idiot.

Man vill inte vara gammal och grinig, för om man lärt sig en sak i livet så är det att de unga har alltid rätt. Historien skrivs av äldre, men framtiden skrivs av de unga. Vad vi än tycker och tänker om dagens trender och åsikter så kan vi med säkerhet endast säga en sak. De har rätt och vi fel. Jag har lärt mig att acceptera det. Gäller det musik så är det enkelt, för idag så kan folk lira långt bättre hårdrock än gubbarna gjorde på 80-talet. Det som händer är att när vi blir gamla så hänger vi inte med längre. Och då backar vi och lutar tillbaks mot det vi känner igen. Först kallas det för omodernt, sedan bakåtsträvande och till slut så blir det nostalgi. Eller ja, om hundra år, antikt. Man vill knappast meta med antika grejor, eller ha en nostalgisk hållning till vägandet av fisk? En bakåtsträvare vill man inte vara heller. Omodern kan jag kanske leva med, men det är fan knappt.

Vi runt sjön gränsar till nostalgiker allihop. Kanske så tänker vi modernt, men sättet vi utför våra ritualer på är inte moderna. Hela karpmetet andas gamla anor från 60-talets England. Det bör vara fint på papper som på film, men bakom kulisserna så målas en annan bild upp av människor med egna viljor. Vi tänker inte på att karpmetet utvecklas åt två håll på en och samma gång. Det ska vara modernt, men väl förankrat till gamla anor. Hade vi varit från Storbritannien så hade vi alla gått och kallat varandra för ”mates”. Det känns trevligt när en Engelsman säger det, men skulle jag börja kalla Saku för polare så skulle han slå mig. För det man säger hela tiden menar man innerst inne inte. Så funkar det även här med brorsan eller vad folk som knappt känner varandra nu kallar varandra i orten? Kanske kunde jag kalla Palle för brorsan fem gånger innan han skulle säga upp vänskapen och förklara att jag inte längre är välkommen här. Det är nog endast Roosen man kan kalla för brorsan utan att han lackar till. För han är yngst av alla metare i hela landet, strax över 30 bast. Han kanske inte fattar ett jävla skit om någonting enligt mig, men trots det så är det han som i slutändan kommer att ha rätt. Så det gäller att påverka honom medans man kan. Han har lärt sig vad bra senap är, och betydelsen av brännvin skuren med konjak. Det är sånt han måste ta med sig och lära nedåt i lederna när jag är borta. Fisket kan han göra som han vill med.

När man i 40-års åldern når slutskedet av sitt liv så börjar man vackla med sina principer. Man vet så mycket mer än när man var 30. Eller åtminstone så tror man det. För i 30-årsåldern så trodde man en massa saker som tio år senare visade sig vara helt felaktiga. Nu vet man om möjligt ännu mindre, plus att man lagt på en stor förvirring samt övervikt. Du har nått kulmen över dina fysiska förmågor och din kropp gör nu sitt yttersta att svika dig vid varje tillfälle. Du ka inte äta utan att bli en tjockis, du kan heller inte dricka utan att bli dödssjuk dagen efter. Att röka är bara att glömma, för då orkar du ingenting. Man måste helt plötsligt tänka på saker som man aldrig annars behövt att tänka på. För mycket socker ger dig diabetes och en helt oskyldig flygresa för att sätta på thailändska fnask ger folk klimatångest.

Så att sin vår egna syn på fisket skulle gå igenom allt detta ostraffat är endast önsketänkande. När man inte längre förmår att själv påverka sitt eget på ett positivt sätt så börjar man se ner på andras fiske. Någon frontar, en annan verkar ha fel på vågen och den tredje är bara en idiot i största allmänhet. Detta får inte dig att bli en bättre metare, men det känns bättre när de som överträffat dig kränks och förminskas i andras ögon. Vi tycker att det låter konstigt, men det är inte mer konstigt än när ens farmor sa att Metallica lät hemskt, som en bilkrasch. Det var hennes sätt att säga att du är en ful hora.

Tombas Krönika Oktober 2021

Vid grillningen så hade ingen ännu fått någon fisk. Så det var ett enkelt beslut för grabbarna att lämna sina spön och smita ner till oss för lite samkväm. Om nu mot förmodan någon av spöna skulle bränna av så var dom en kort rusch bort.

Att grilla är egentligen ett sätt att se på eld. För att grilla med kol är toktöntigt och hör hemma på badstränderna. Snustorr brjörkved ska det vara, inget annat. Först när man förtjänat sin glödbädd så kan man grilla, och då smakar det gott. I Finland så misshandlas varje år tiotals människor som sticker korven på en pinne rakt in i lågorna. Vissa med dödlig utgång. Då har man förolämpat traditionen. Någon har fällt en björk, sågat av kvistarna, sedan kapat bitarna som ska klyvas. Sedan ska veden torkas innan den tas till ett torrt ställe där den ska staplas. Därifrån ska den konkas till en skogssjö med stort besvär. Sedan tänder man veden och väntar några timmar innan det är lagom glödbädd. Kommer det någon jävel då och ska börja grilla över öppna lågor så förtjänar han fan att få stryk. Någon ordning måste det vara. Och en grillpinne ska ha två klykor, likt en bankstick. Det är endast mentalt sjuka som grillar med en singelpinne i Finland.

Detta vet nu även Roosen. Man samtalar med låg röst medans elden brinner ner, för att hedra lågorna. Man frågar heller inte när det är läge att grilla, det känner man på sig när den stunden är kommen. Och korvbröden lämnar man kvar hemma. Följer man dessa enkla instruktioner så kommer allt att gå bra.

DAG 3:

På morgonen så började en sjuhelvetes karprace på Robbans udde och inne i Ostviken. Jag hade inte hunnit vakna innan det brann av där. Det var nästan så att vi alla trodde att lag Emil äntligen hade vunnit när de hade två fina karpar mot Lag Bertilssons enda lilla. Men ödet ville annorlunda. Grabbarna drog två till och vann till slut hela skiten. Vissa har det där i sig.

Vid Lilla Karsgöl så var det lugnare. Mycket lugnare.

Tombas Krönika Oktober 2021

Att tävla i karpmete kräver inte sin man. Det kräver i det närmaste ingenting alls. Men att vinna en karpmetetävling är en annan sak. Du får pengar, ära, applåder och en pokal i nästan helt äkta silver med graveringar o allt. Det är inte kattskit med andra ord.

Men framförallt så får du med dig ännu en historia att berätta för alla dessa människor som inte förstår och som ingenting annat vill än att slippa höra om det. Och få se dem som förstår applådera åt dig mot deras viljor. Jag har varit där, vunnit karsgölsracet och skrivit tusentals ord om det åt folk som inget annat än hatar att läsa när han som inte fattar ett skit vann en tävling. På så sätt så har jag ytterligare en nivå av elände att lägga på. Okunskap. Något som Jonas och Jocke inte besitter.

För när allt kommer omkring så är vi endast 13 vilsna själar samlade runt en sjö utan att tillföra varandra mer än en känsla av gemensamhet utan att ens umgås med varandra mer än det som vi är tvingade till. Snart sprids vi åt olika håll i landet. Någon sitter redan och planerar hur många volt man ska dra igenom bröstvårtorna när man kommer hem, och någon annan funderar om någon märkte att man under hela resan hade strumpbyxor på sig? Så är vi människor, alla sjuka i huvudet, men ändå friska som nötkärnor, ständigt på jakt efter nya kickar. För några var denna helg den enda nyktra i kalendern, och för andra den enda som inte var nykter. Vad vi tar med oss är egentligen inte så mycket, för mig så är såna här träffar en avdumpningsplats för gamla upplevelser. Man processerar dem och strimlar dem sedan genom dokumentförstöraren så man slipper vara själsligt oren. För en liten stund så står vi alla lika inför gud. Samlade inför en gemensam målsättning, likt bröder över en halvbränd hjortkebab innan vi skiljs åt mot det vi kallar för livet. Kanske utan att veta att det är livet vi åker bort ifrån och mot det vi tror är livet? För det är först när livet är på väg att ta slut som man vet vad livet egentligen var.

Tomba.

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *