Tombas Krönika September 2022

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas Krönika September 2022 handlar om tävling, karpmete och som vanligt allt där emellan, det är helt enkelt en Tombas Krönika!

Vissa har fisket som en anledning att tävla, och sedan så finns det dom som har tävlingen som en anledning att fiska. Och vet ni vad, båda alternativen är helt åt helvete. Förr hade vi tävlingar som en anledning att supa, men sedan så sa båtuthyraren ifrån och vi blev tvungna att börja meta karp. Så illa är det ibland. Och nu har vi inte ens supandet kvar. Man åldras med värdighet sägs det. Och på något sätt så ger det en tillfredsställelse att endast luta sig bakåt och tänka på att Karsgölsracet inte är en tävling utan en träff för alla oss som har fruktansvärda saker att dölja från privatlivet. Människor som är beredda att träffas i skogen mitt i det mörkaste Småland för att inte uträtta något annat än att slå ihjäl dyrbar tid. Men så är det med allt i livet. Ingen njuter väl av jakt heller? Att smyga i skogen efter en räv som man vill blåsa skallen av för nöjets skull känns väl lika tvivelaktigt? Men jägare kallar trots, (eller beroende på just det) varandra för naturmänniskor och naturvårdare trots att dom mycket väl känner till att dom är sjuka i hela huvudet. I nästan samma grad av förnekelse lever även vi. Vi kanske inte tar i så det spricker och kallar detta för fiskevård, men det är hårfint. Anledningar finns alltid om någon skulle kräva ett sådant. Men ett syfte, ja där är det mer tunnsått. Kanske så är jakten ett syfte? Eller för oss så är det så klart det, men utåt för andra mer normala människor så räcker inte det som förklaring. Normala människor vill alltid ha ett svar till allt. Hur stort e rymden, finns det liv på andra planeter eller hur mycket man kan töja sitt urinrör? Vi har inga såna svar, och därför så framstår vi som konstiga. Precis som våra liv inte skulle ha ett syfte över huvud taget. Och kanske är det just så. Att för oss så räcker det att finnas till i ett svarslöst vakuum och njuta av det vi har istället för att gräma oss för det vi aldrig fick av livet? För visst fan är karpmete bra meningslöst om man skulle vara tvungen att ta det seriöst.

Tombas Krönika September 2022

Jag är ingen fiskeskribent i klassisk mening och därför så har jag inget Hans Lidman pris att vänta mig inom den närmsta framtiden. Det beror dels på att man skriver skit om Lidman, men framför allt på att jag ljuger sämre än den mannen. Mina lögner och påhitt finns där just för att de inte ska tolkas som sanningar utan små färgklick som ibland räddar en annars medioker text. Små orimliga lögner som varje läsare förstår som just en osanning som endast finns där för att färga en grå vardag. Nej, ska man vinna ett sånt fint pris så måste man ljuga så man själv tror på skiten. Måla upp en fasad av ensamhet, sjungande fåglar, hotfulla skuggor och fiskar som aldrig sett dagens ljus. Naturen finns där för att hyllas, för den kan aldrig vara till ett hinder. Platser så svåråtkomliga att man knappt kan beskriva dem med ord är bra platser, och vice versa. Är det svårt, då är det bra som fan. Det är riktlinjen i en välskriven bok. Men hur gör djuren? Dom går på stigar, undviker svårigheter och äter mer än gärna enklast möjliga mat om sådan finns att tillgå. Helst ur papperskorgar, åkrar eller från marken på torget. Det är vi naturmänniskor som inte fattar att enkelt är bra och svårt är dåligt. Ett bra svampställe är ett sådant där man knappt behöver kliva ur bilen för att fylla en svart soppåse med kantareller. Ett dåligt är en sånt som man får gå 10km till och sedan släpa med sig en tung säck. Inget djur skulle ta sig an den uppgiften frivilligt. Men vi människor? Jajamensan, det är sånt vi gillar. Och belönar med fina priser om någon lyckas att förklara det sjukliga med osanna ord.

Men så har vi karpmetare. Kanske är det vi som är dom smarta.? Vi jagar inte fisk i fjällvärlden och ljuger sedan om det. Nej vi planterar ut fisk på allra bekvämaste ställe och fiskar sedan efter dom. Ingen natur att övervinna, inga långa strapatser att ta sig an och knappt någon prestige alls. Tycker vi att fiskarna är för små så matar vi dem lite till. Visst finns det såna med som alltid ska tjafsa emot och tycka att detta är det svåraste man kan ge sig på. Och visst kan det väl vara det, men poängen är just att behöver inte vara det. Precis som att vi skulle vara sämre människor för att vi väljer bekvämlighet, samvaro och det enkla framför något som ger ärr i själen för all framtid. Det är enkelt som fan att meta karp om man inte kan det. Men samtidigt det svåraste man kan göra om man är duktig på det…

Så vad är en karpmetare för människa egentligen?

KARSGÖL FREDAG:

I år har vi gjort allt rätt, jag och Saku. Det känner vi på oss redan från start. Förfisket har gått som på räls och vi har landat karp som andra mörtar. Förtroendet har höjts i takt med varje run i våra hemmavatten. Prylarna ligger i perfekt ordning och platsen vi ska fiska ifrån är en av dem vi helst ville ha. Härifrån har vi vunnit racet förr, och nu är det dags att vinna igen. Strategin med alkohol som annars varit lite av en akilleshäl för Team Finland är justerad till ett absolut minimum. En platta öl, that´s it. Hälften medtages till swimmet på fredag och andra halvan låses in i bilen så vi inte kan komma åt dem när sinnet är som svagast och hjärtat som varmast. Bredvid oss så metar dessutom landets nyktraste metare, Vicke. Hade han tänkt till det och medtagit ett flak eller två med starköl att bjuda på så hade han kunnat manövrera ut oss på ett ögonblick. Men killen har ett hjärta av guld. Att bara tänka något sånt känns fel.

Resan till Småland känns kortare för varje gång. Kanske borde man känna sig oroad? Något så här fint får inte bli en rutin, utan en ära att få vara med i karptävlingarnas karptävling. Noga utformad utifrån personkemi, trivsel, harmoni samt välbehag. Prestigen kan man lämna hemma.

Väl på plats så skyndar vi prylarna till båten och ror ut skiten till flotten där vi skrämmer upp tälten och knäcker varsin öl. Sedan så knallar vi till vindskyddet och väntar in lagen som ramlar in en efter en. Chrille svänger in med sin Skoda och ser nöjd ut. Är det för att Roosen saknas och det är fri hastighet som gäller? Eller är det för körglädjen? Jag minns hans ord då han pekade på sin nyinköpta Skoda för tiotalet år sen och utbrast. -Det här är bilarnas Rolls Royce. Det kanske förklarar baskern och doften av konjak, men inte mycket annat.. I år så ser motståndet svagt ut funderar jag när jag ser på eländet. Om vi inte vinner detta så måste det ske ett mirakel. Jag rankar lagen i huvudet och inser att vi har detta som i en liten ask.

Lag Palle och Chrille. Stora vindskyddet.

Ett lag jag inte skulle placera i närheten av podiumplatserna. Palle har ett mycket dåligt inflytande på stackars Chrille vars plasmor rörs om i samma sekund racet startar. Palle lever och Palle brinner. Han är lite av fiskets Ernst Kirschsteiger. En sån som trivs barfota och funderar mjuka lösningar till hårda problem. Tar gärna en box eller två med rödvin, men som inte varit full dom senaste 20 åren. Förmodligen inte nykter heller.. Livsnjutare och glad. En människa som kan njuta av oordning. Chrille däremot är hans raka motsats. Förmodligen så kommer dom att mötas någonstans i mitten och då missgynnas de båda. Platsen de har är dessutom sällsynt illa valt om man vill få fisk, men perfekt om man vill njuta av livet. Misstänker att Palle har haft minst ett finger i spelet när platsen valdes. Deras vinstchans enligt mig ligger på mindre än 1%.

Lag Emil och Jean. Roten/Sunket.

Pratar vi Emil så är han kanske den som presterat allra bäst i våra race. Han är aldrig sämre än tvåa, men vinner heller aldrig. Finns det någon som jag skulle unna en vinst så är det just Emil. Några fler pluspoäng ger Jeans frissa. Lockar till röven och intresserad av rätt musik. Jag har dagen till ära en Marduktisha på mig, och sedan så är snacket igång. Det tyder på finess. Den enda svagheten som jag ser i deras lag är platsvalet. Från Roten vinner man aldrig något. Men kanske kan det räcka till en fin andraplats? Vinstchans 5%

Lag Nizze och Esbjörn. Ostviken.

Ett lag som jag har ett visst förtroende för. Nizze älskar öl, och Esbjörn brygger öl. De har självförtroende som i takt med ölen endast lär fortsätta att öka. Platsen är en i tävlingssammanhang mycket väl vald plats. Den enda nackdelen grabbarna har är att det känns för upplagt för vinst. Sånt slutar oftast i fiasko. Trots det så ger jag dem en vinstchans på 20%. Men då är det upp till grabbarna själva.

Team Finland, Tomba och Saku. Flotten.

Vad kan man säga som redan inte är sagt. Platsen är vald med största omsorg. Tomt till vänster om oss och till vänster så har vi Vicke och Målarmästaren som känns mycket svaga. Träningen har gått bra, vi har båda haft en platta öl i kylskåpet i flera dagar innan racet. Och ingen av oss hade fallit för frestelsen. Prylarna är trimmade till perfektion och sinnet är starkt. Finns egentligen ingenting som talar mot det faktum att vi vinner detta överlägset. Jag ger oss en vinstchans på 90%

Team Vicke och Målarmästaren. Badplatsen.

Rookies för året. Egentligen så skulle Roosen ha varit med, men han fick ställa in årets race pga giftermål. Målarmästaren fick då hoppa in. Vem han är vet jag inte, men är man villig att fiska med Vicke en hel helg så måste man vara rätt sjuk. Det här är inget glädjelag utan ett rent tävlingslag vars enda uppgift är att vinna till vilket pris som helst. Vilket knappast kommer att inträffa. Platsen är förvisso väl vald, men då de har startfältets överlägset starkaste lag som granne så sjunker tyvärr vinstchansen till mediokra 4%.

Lag Bertilsson och Jonas. Robbans udde.

Ett legendariskt lag som man har den djupaste aktning för. Bertilsson har en närmast religiös aura kring sig. Lugn, sansad, harmonisk och balanserad. Som en präst, som förvisso röker och dricker. Men ändå. Om Bertilsson är köttet i laget så är Jonas sparrisen och bearnaisesåsen som lyfter helheten till stratosfäriska höjder. Dessutom så har dom en av sjöns allra hetaste platser till sitt förfogande. Regerande mästare och de enda som på pappret skulle kunna utmana oss. Dessutom så har Jonas Eskilstunarötter, vilket bland alla smålänningar är som att komma till en Saabträff med en Bentley. Vinstchansen är skrämmande hög. Jag ger dom hela 70%

Bucklan!

Pokalen, det hela handlar om en simpel pokal. Den ståtliga såg Palle till att hamna i fel händer under en lakträff. Och nu är den borta. För alltid, och jag fick dessutom förklara mig i radio..

En ersättningspokal togs fram med samma koncept, komplett med örnar och allt. Örnar är förövrigt fågelvärldens karpar. Snygga, ståtliga, men går inte att lita på. Precis som folket här. Leende, trevliga och propra. Men så fort du vänder ryggen till så slår dom kniven i ryggen på dig. Vi är inte här för att träffas, njuta av varandras sällskap och umgås. Vi är här för att vinna den där pokalen, kosta vad det kosta vill. Men det är en rättvis tillställning på så sätt. Reglerna är simpla, det finns nästan inga. Detta är ingen gäddtävling där man måste förklara allt in i absurdum och som han i snabbaste båten ändå vinner i slutändan. Nej, detta bygger på total falskhet, med djupaste respekt för regelverket som inte existerar.

Vi samlas ändå i vindskyddet som en formalitet. Chrille drar en trött visa om hur det hela är upplagt, men ingen verkar vara intresserad av vad han har att säga. Inte verkar någon ha brådis att meta karp heller. Man sitter rätt bekvämt här, och medans ölen fortfarande är kalla så känns vindskyddet som en trevligare plats än swimmet. Dessutom så bjuds det på käk. Tunnbrödsrullar. Svenskare än så kan det knappast bli, trots att brödet är bakat av småländska turkar. Så är det varje år, samma gamla visa. Men på något sjukt jävla sätt så saknar man ändå dessa människor när man tänker tillbaks på det hela under dystra höstkvällar. Kanske är dom som kondylom. En otrevlig, men nödvändig åkomma som ändå påminner en om något trevligt som inträffat på fyllan. Men på insidan är jag liten och rädd. Har aldrig gjort detta nykter förr. Kanske gillar jag inte ens karpmete när man får utvärdera det med ett sinne rent från det karpfiske är för så många av oss. Dessutom så saknas Roosen, han skulle på bröllop, eller om han skulle gifta sig, jag kan inte minnas hur jag än försöker? Jag funderar på att skicka en bukett via nätet, men det kan bli väldigt fel om det är någon annans bröllop. Han har varit den bärande delen i dessa sammanhang. Han har stått ut med mig och Saku, genom stormar och vansinne. Ett år somnade jag i hans bivvy när karpmetet hade tagit ut sin rätt. istället för att slänga ut mig så fick jag en filt. Det är en riktig vän det. Nu sitter jag bredvid Vicke o Målarmästaren. Någonting säger mig att ett sånt upptåg inte skulle uppskattas och tas emot med samma mänskliga värme. Inte har Roosen fått en karp under alla dessa tävlingar. 22 eller om det var 25 blankdygn på rad. Ändå så slutar han aldrig att le, eller börja misströsta. Han är verkligen ingen karpmetare den grabben, till sinnet alltså. Men som människa är han en gigant.

Till slut så inser vi att vi måste ta oss till våra platser. Alla försvinner sina egna vägar genom skogen som givetvis är blöt som en skolflicka på en Kalle Moraeus konsert. Det formligen rinner om oss när vi är framme och ska börja mäska. Jag skjuter ut några slangbellor på måfå och sedan så är det hela klart. Less is more som man säger i Småland. Vi riggar våra spön och sedan så sätter vi oss och väntar på startskottet. På badbryggan mäskar Vicke febrilt. Det är precis som om han aldrig mäskat förr.

En timma senare sitter vi fortfarande och pratar. Vi har kokat var sin kopp alkoholfritt kaffe som smakar skit och ser på Vicke som mäskar. -Hur mycket tror du han kommer att ösa i, frågar jag Saku. -Ingen aning, svarar han. Till slut så tar jag mig till hans brygga och ber honom att sluta. -Det räcker nu, säger jag. -Bara lite till säger han och slungar ut med röret som om det inte fanns en morgondag.

Tombas Krönika September 2022

En stund senare så är det grönt att slänga ut spöna. Jag lägger mina ungefär där mina tio mäskboilies landat, sedan så är tävlingen igång.

Det är inte som ett hundrameterslopp där det är full fart från första metern. Inte är det som ett maraton heller där det är full fart under en lång tidsperiod. Det är ungefär lika spännande som att försöka skära av sig handlederna med skaftet av en kniv. Ingen har brådis, ingen är spänd av förväntan och ingen förväntar sig att absolut någonting kommer att hända inom åtminstone sex-sju timmar. Det jag däremot lär mig snabbt är att jag inte vet ett endaste piss om hur man lägger ut sina spön rätt och riktigt. Vicke har lagt nå pinnar på bryggan där han mäter avstånd, sedan så räknar han ut komplicerade ekvationer i huvudet innan han till slut gör ett tjugometerskast. Blir sugen på att trycka upp pinnarna i röven på han. Jag kunde ha gjort det där kastet nykter med vänster hand, men vill inte göra honom mer stressad än vad han redan är. Sedan så ska det mäskas runt riggen, helst kopiöst. Samma sak händer med de två följande spön som placeras i rod-podden med millimetersprecision. Vevarna ska ha samma vinkel och allt ska vara perfekt. Jag funderar vilka bokstavskombinationer den mannen har? Han lär inte sakna en enda.

Målarmästaren är lite mer svajig i sitt tänk, men dras med av Vickes tvångstankar. Det är ett lag i totalt misär tänker jag när jag sett nog och går mot vårat camp.

Till slut så faller himmelen över oss och det blir sådär mörkt som det ofta blir på natten. Vi gör det enda vi finnar kan och tänder en eld. Någonstans i mörkret så hörs ljuden av boilies som plumsar i vattnet. -Vicke fyller på mäskplatsen, säger Saku.

Men likt djur så dras dom ändå ut från mörkret och joinar oss vid elden. Vi snackar mete och grillar korv. Målarmästaren får smaka finsk senap för första gången i sitt liv. Upplevelsen blir precis så stark som jag förväntat. Som att träffa gud i sitt eget badrum. Men samtalet dör i samma takt som regnet tilltar och till slut så bestämmer vi oss för att gå och lägga oss. Ingen verkar ha fått några karpar.

Jag ligger i sängen och lyssnar på Vickes mäskande medans tankarna flyger åt alla håll och kanter. Tusen gånger har man föreställt sig scenariot att ryckas ur sängen som med hjälp av magi när larmet går av. Mikrosekunder som för alltid kommer fattas ur ditt liv. Stunderna som panikblandad glädje frambringar. Ingen behöver be dig att resa på dig, du behöver inte fundera på att ta på dig skorna och rusa ut i mörkret. Allt sitter i ryggmärgen, men ändå så går det inte att lära sig det. Antingen så har man det, eller så saknar man det. Dagen ljudet av ett larm inte frambringar panik, glädje, sorg och alla andra känslor, ja det är dagen du är slut som karpmetare. Och människa. Tanken på att uppnå allt och lite till skrämmer mig. Kanske har Vicke hamnat där och nu återstår endast mäskning? Hur fungerar en sån människa som inte längre kan uppnå något? Han borde vara min hjälte, men jag blir skrämd av tanken att vara så klar med mina mål. Jag ler åt min okunnighet och känner mig bekväm att ha lite av det där magiska framför mig. Finns det någonting jag kan säga åt den karln som han kan ta till sig från mig? Förmodligen inget fiskerelaterat. Ändå så pratar vi med varandra trots att han borde hata mig som pesten. I hans ögon borde jag knappt få kallas för spinnfiskare. Kanske är det just det som gör det hela intressant. Det är lite som sex, man vill vara med någon som är proffs, men som helst har lärt sig allt ensam hemma.

DAG 2:

matlagning...

Jag vaknar utsövd, tyvärr. Inga larm har gått av på vår sida av sjön. Lag Nizze hade fått någon obetydlig fisk i ostviken som jag slog bort som ren flax. En fisk kan väl vem som helst fånga. Vi kokar mer av det alkoholfria kaffet och äter rågbrödsmacka samtidigt som vi ser på Vicke som mäskar. -Har han stått där hela natten, frågar jag Saku. -Jag vet inte, det var så jag fann honom när jag vaknade för en timme sen.

Efter frukosten så vevar vi upp spöna, lägger på nya kulor och kastar ut. Nu är det bara att fiska till klockan 14.00 då det bjuds på mat vid vindskyddet. Jag knåpar ihop några quizzfrågor som sedan ska benas ut vid lunch. Jag känner att nivån på frågorna under senare år har sänkts till nästan pinsamma nivåer. Vad är den aktuella temperaturen vid Askimsbadet i Göteborg? På vilken sida har katten mest päls, osv osv.. Jag vet väl att alla fuskar ändå, sitter där och googlar i brist på annat. Därför har jag kokat en lömsk plan där det lag som har minst antal rätt vinner. Förstapriset är en större korg med godsaker. Själv har jag donerat ett helrör med jaloviina till potten. Jag önskar att Saku kunde vinna den åt oss. Vi skulle inte tveka en sekund, den skulle vara tom innan vi promenerat genom skogen. Jag ser på det som återstår av min ranson alkohol. Sex stora tomburkar Falcon. Sedan funderar vad fan man ska ta till sig? Efter lite löst snack så går vi till var sitt tält och intar tävlingsposition i karpsängarna. Skulle tävlingen gå ut på att ligga still i sängen så skulle Roosen vinna det varje år. Han är kung på det. Bryr sig inte ens om att klä på sig längre, bara ligger och gör gud vet vad?

Vi tävlar stenhårt till halv två, sedan vevar vi in och börjar gå mot vindskyddet. Vi stannar vid grabbarnas swim och får med oss målarmästaren, men Vicke vill stanna kvar o mäska lite. -Jag kommer ifatt er om en stund, säger han..

En halvtimma senare sitter alla lagen vid vindskyddet och ser på Vicke som mäskar. -Vad fan håller han på med, frågar Bertilsson. Vi svarar inget. Ranson nr 2 av starkölen ligger mellan oss och vi dricker som om vi aldrig sett öl förr. Till slut så kommer Vicke och vi kan fortsätta med mat och quizz. Jag meddelar alla att den med sämst resultat är vinnaren i moment ett. Bertilsson säger att han anade att något var lurt, men trots det så hade dom 9 av 10 frågor rätt.. Nu går det sista momentet ut på att under en kvart meta ner sina poäng. Varje lag får ett metspö. och varje fisk tar bort en poäng. Först ner till noll vinner, alternativt lägst resultat. Den enda som fångar en fisk är givetvis Vicke. Men trots succén med en fångad fisk så vinner Jean och Emil priset som sämst lag. Jag önskar att dom öppnar flaskan illa kvickt så man får smaka, men den packas ner som ett barn och försvinner ur mitt liv.

Medans Palle fixar maten, pasta carbonara så börjar vi prata det stundande valet. Allt är som förr, ingen röstar eller har ens tänkt tanken att rösta på SD medans vi vrider oss obekvämt i bänkarna. Någon kommer på att röstdagen är söndagen den elfte september och pratet flyttar sig till terrorattackerna som i sammanhanget känns som ett betydligt mindre brott än en röst som glidit för långt åt höger. Jag säger att jag kände en man som dog på planet som flög in i första tornet. -Vad fan säger du, säger någon. -Ja, Abdullah Mohammad, bra kille. -Han jobbade som pilot, jag fattar fortfarande inte hur han inte kunde se byggnaden… Några bekymrade skratt får det gamla skämtet innan Palle ropar att maten förmodligen är klar, helt säker kan man aldrig vara..

Palle!

Med maten så började humöret snabbt att växla åt det bättre. Palle demonstrerade hur övermäktigt Goo är mot helt vanliga boilies boostade på någon fabrik på polska landsbygden. Dessutom så ser det häftigt ut. Under tiden så dukade bryggmästaren upp ett helt bord fullt med alkohol som vi skulle få dricka upp helt gratis. -Varför har inte vi såna här vänner, frågar jag Saku.

Det är något speciellt med ölprovning. Och det speciella är inte alltid det jag söker i en öl. Har aldrig fattat varför öl ska smaka hallon, persika, lakrits eller chili? Idag smakar dom dock annorlunda, väldigt annorlunda. Bryggmästaren har haft i karpboosters i sina drycker. Fermented peach o såna saker. Intressant helt klart, men något utanför min smakpalett. Men det faktum innebar inte att vi drack ölen. Tvärtom, vi drack allt vi fick och lite till. Dessutom så var det väldigt intressant att få höra hur öl bryggs och varför ingen brygger helt vanligt lager. Såna här inslag borde vara ett måste i varje fisketävling. Han hade även bryggt ett Karsöl, som smakade som fågelmjölk. Himmelskt gott! Lärdomen här vara att karpboosters lämpar sig bättre för vatten än öl.

Tombas Krönika September 2022

Efter ölprovningen så bad Chrille oss alla att dra åt helvete så tävlingen kunde fortsätta. Tydligen hade Nizze o Bryggmästaren dragit en karp till innan lunch som vi helt missat och ledde nu med 16-0 efter senaste poängsystemet.

Vi gick till bilarna och drack en gin and tonic. En liter bjudgin har man alltid i handskfacket. Sedan så gick vi till våra swim. Vicke fortsatte att mäska medans jag och Saku satte oss med var sin öl vi tagit med oss från provningen och såg över sjön. Snart så skulle karparna börja komma upp, det är sedan gammalt. Karpar är som orgasmer, kommer antingen direkt innan man ens fått ut grejorna ordentligt, eller inte alls..

Jag minns mina första karpar, de tjuvfiskades på nittiotalet i en av Eskiltunas parker. I skydd av mörkret och på frilina med en bit deg på kroken. Fisket var fantastiskt, pirrigt och på något sätt specimen då man aldrig sett en levande karp innan. Dessutom, hur kunde vi ha motstått frestelsen? Det hade varit ett tjänstefel att inte fiska efter dom. Det skulle sedan dröja väldigt länge innan vi fick chansen att börja meta efter karp helt lagligt. Det man sett på YouTube såg tråkigt ut. Gubbar som satt och ljög att just deras produkter var de bästa, inte sällan runt nån grusgrop eller något annat fult och fullt Engelskt vatten. Säg vad man vill om England, men man åker inte dit för naturens skull. Eller matens.. Men hemma i Sverige så var det annorlunda. Här känns karpen mer som en del av sjön eller naturen. En karp ska vara svår att få, annars tappar den sitt värde. Att ha ett fläskfiske i en grävd minisjö eller smådamm full av feta karpar tar bort det som just är karpmete för mig och många andra. En sjö blir inte nödvändigtvis bättre bara för att den e full med fisk. Några få karpar på en långhelg ska vara ett bra resultat, då håller man spänningen vid liv.

Med åren så har fokus flyttats från att fånga en karp till att fånga en karp av viss storlek. En tiokilos har blivit en femtonkilos osv. Alla har blivit så duktiga, och med det så kommer det regler och krav och en stor del av mystiken försvinner. De första degfångade småkarparna är för evigt borta och ersatta med moderna prylar och moderna förväntningar. Boilies eller HP-Bullar har ersatts med varumärken och känslan att äga ett stycke karpmeteutrustning har blivit till ångest över att inte äga någonting nytt och hett. Om varje blankpass känns som gift eller den dagen när en fångad karp inte längre är bra nog för att man har större förväntningar än så, ja då har karpmete blivit allt det jag inte vill att det ska vara. Om man går från euforin att landa en endaste fisk oavsett vikt, till att söka sig mot vatten där risken för blankning är väldigt liten, ja då metar vi med helt fel attityd. Då har vi tappat det svenska karpfisket och ersatt det med något ur en drennanvideo där nån idiot står vid ett övergivet grustag full med karp och berömmer den vackra naturen. Karsgöl är trots allt ett fint exempel på ett vatten där varje run fortfarande är någonting värt att få hjärtklappning över. Ett ställe som både ser ut och luktar så som ett svenskt karpvatten borde göra när det är som allra bäst. Inga ljud, inga hus och knappt täckning i telefonen. Passar inte denna formel in så har man förmodligen fått sitt karpmete om foten. Visst kan man säga att vi alla är här för pokalens skull, och att vi alla är bittra konkurrenter. Men det är givetvis totalt falskt. Ingen är här för det fantastiska fläskfisket, utan vi är här just för att fisket med internationella mått suger. Men vet ni vad, i en sån här inramning så spelar det ingen roll. Annat är det väl om man sitter bakom en bilskrot i Bristol. Och med den insikten så förstår man snart varför Engelskt mete handlar mer om att fånga och det svenska mer om att fly vardagen till ett vackert ställe. Belöningar i olika former. Det ena kan du kasta ut på instagram, och det andra kan du lägga som ett minne runt hjärtat..

Jag börjar sjunka in i en klassisk karpdepression. Lag Bertilsson har fångat en fisk, och Chrille drar en karp från vindskyddet, men jag orkar inte bry mig. För det är ingenting jag kan göra åt saken. Att flytta på sina beten tio meter åt något håll gör saken inte bättre. Vi gör det enda vi kan. vi tar med alla våra öl och tänder en eld..

För varje minut så blir det allt mörkare. Målarmästaren gör oss sällskap. Vicke skulle ansluta så fort han han mäskat klart. Vi pratar havsfiske och vi pratar specimenmete. Korvar grillas och mörkret faller. Fyra ansikten som fladdrar i lågornas sken och drar anekdoter från tider som flytt. Undrar varför det alltid känns mer relevant att prata om sånt som redan inträffat än det som komma skall. Framtiden är nytt liv, liv som det ännu inte levts en sekund av, medans historia är liv som levts och sedan länge dött för att aldrig mera återuppstå. Ändå så ältar man om det som om det via ord kunde levas om. För en sekund så är målarmästaren på havet, Vicke någonstans och mäskar och jag och Saku på någon av våra äventyr. Pupiller utvidgas och öron spärras när historier berättas för kanske hundrade gången. Sedan frågas samma gamla frågor om hur det kändes och hur härligt det var. Ingen skrattar, men ingen gråter heller. Detta är karpfiske när det är som allra bäst. När man för en stund glömmer bort att man fiskar och sköljs med i ord som bildar meningar som i sin tur skapar historier..

DAG 3:

Tombas Krönika September 2022

-Ska du med och se på karpar? Jag förstår orden Saku säger, men fattar ändå inte fulla innebörden av dem. -Har du fått karpar, undrar jag och funderar hur jävla djupt jag sovit som inte vaknat av att Saku drillat flera karpar tre meter från mitt tält.

-Nej, det är Vicke o Målarmästaren som dragit var sin karp. -Följ med nu.

Jag kryper ur tältet och knallar till deras swim. Målarmästaren håller som bäst på och lossar en karp i tiokilosklassen. Vicke står bredvid honom och mäskar som om ingenting hänt. -Shit, den ser rätt stor ut säger jag. -Ja, och jag har en ännu större i slingen säger Vicke och laddar kaströret. -Hur djupt är det där du mäskar frågar jag. -Ca, 2,2 meter svarar Vicke, hur så? -När tror du att du får boiliesarna att stiga över vattenytan på din mäskplats mumlar jag och föreställer ett berg av boilies som sakta stiger mot ytan från botten likt ett isberg..

Målarmästarens karp väger 10.020gram. Vicke rotar fram sin betydligt större karp, och vi väger den till exakt 10.020 gram. -Jävlar vad mycket större den var, mumlar Målarmästaren. -Hade du mäskat lite mer så kanske den hade vägt mer säger jag.. Det känns sanslöst att man samtidigt drar två karpar på exakt 10.020gr. Från samma plats dessutom. Men det är Vickes värld, vi andra råkar bara leva i det. Jag bränner av några kort och sedan så släpps karparna i plurret. Jag vänder mig och går mot lägret och börjar plocka ihop mina grejor. I ögonvrån ser jag Vicke mäska..

en riktigt snygg dubble av karpar

Prisutdelningen blir en formalitet. Jean och Emil hade fått en karp de med. Det visar sig att vi var det enda laget som blankade. Hade man varit en man med bortförklaringar så hade jag skyllt på att någon detalj med utrustningen inte stämde eller att Vicke mäskade bort oss. Men nu är jag en större människa än så och berättar ärligt att det helt och hållet berodde på månen inte låg helt rätt på sin bana och påverkade vårat swim negativt.

Vinnarna av tävlingen 2022

Vi sitter och kör mot Norrköping när jag säger till Saku. -Du, det här med att vara nykter vid en karptävling.. Han avbryter mig mitt i meningen och säger. -Det är nog ingenting för oss..

Tomba:

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.