Tombas Krönika December 2019
Det är dags för Tombas krönika December 2019!
KONSTEN ATT TÄNKA:
Förr satt man hemma och undrade hur allt skulle bli? Hade man otur så kunde någon kompis ringa på fyllan och babbla en timme eller två på lördagskvällen. Oftast långt efter vad som anses acceptabelt som lämplig telefontid. Och oftast mycket längre än vad man ansåg ett bekvämt samtal skulle ta i form av dyrbar tid. Drog man ut telefonen ur jacket så blev man med ens osynlig. Förutsatt att man inte hade handplockat psykopater som sina vänner så var man relativt säker i sin ensamhet.
Idag är det betydligt svårare. Man gör Messengergrupper när man finner minsta lilla anledning. Farbrors födelsedag, utlandsresan, och givetvis inför lakfisket. Och det plingar, satan vad det plingar, mest hela tiden. Det är allt mer sällan jag är ensam med mina tankar nuförtiden. Att sitta tyst och tänka har blivit en lyxprodukt likt rökt bacon. Jag har fan inte tid att tänka längre. När jag skriver så tänker jag inte, jag minns. Och det ger sällan samma slutresultat. Minnet är ingenting att lita på, det återspeglar endast en händelse likt ett fotografi. Och folk säger att ett fotografi säger mer än tusen ord. Det stämmer knappast. Ibland kan trettio ord säga så mycket mer än ett fotografi. Foton har vi ändå ett överflöd av. Värdelösa fragment tagna med mobiler till ingen nytta. Elektroniskt skräp som du aldrig kan känna på eller rama in. Dessa hamnar sedan på Facebook till allmän beskådning, en timma eller två, det är allt, sedan måste nästa bild postas om du vill förbli aktuell.
Det skrivna ordet blir allt mer rart. Antingen så skriver man max två rader, vilket inte berör någon. Eller så skriver man en halv bok, vilket ingen orkar läsa. Hemligheten är att ligga lagom i längd. De första två raderna ska fånga läsaren. De följande raderna ska innehålla det du vill förmedla. Och sedan så ska du komma med något fyndigt som slutknorr. Men då är tanken sedan länge död. Det blir en aning krystat om man måste omtänka sin grundtanke för att någon annan ska kunna tänka hur du tänkte när du skrev ner tanken.
En bra berättelse följer bara det som händer, men speglar aldrig händelsens mitt, utan håller sig i periferin. Likt en brottsdokumentär som följer bankrånarna och inte själva brottet, för rånet är sekundär i sammanhanget.
Det som är viktigt är att få veta är hur dom planerar och slipar allt in i minsta detalj. Hur dom tänker, vad dom kände, och hur banklokalen dom ska råna luktar en onsdagsmorgon strax efter öppning? Medans en sämre text följer händelsen när det händer och följer det lilla fakta man har så slaviskt det bara går. Dvs själva rånet och möjligtvis en stund efteråt när det spekuleras vilka rånarna var och gissas vart dom nu tagit vägen? Det är här en intressant berättelse tar slut. Och det är här en tråkig artikel har sin början.
Det folk inte förstår är att fakta placerar dig där du bevisligen befunnit dig. Medans en tanke kan ta dig till platser du aldrig besökt. Det är den platsen som träffar nerven som lockar läsaren att vända på bladet och fortsätta läsa. Ett minne däremot är någonting som ploppar upp en gång om året på facebook. För en bild är värdelös utan en tanke.. Kriget är någonting man minns. Men någonting underbart tänker man tillbaks på, och lever det en gång till i sina tankar. Likt Ted Bundy..
Det här är min tanke som i slutändan likt magi formas till en berättelse. Sedan är det upp till läsaren att avgöra om mina tankar stämmer överens med det jag minns?
VÄRMLAND DECEMBER 2019:
Vi står utanför sporting i Örebro med ett uppdrag. Att köpa krokar. Men inte vilka krokar som helst, utan lakkrokar, hur dom nu ser ut? -Vem fan metar lake egentligen nuförtiden, frågar jag Saku? -Nån jävel måste ju göra det, vi ska ju meta lake..
Roosen har beställt såna av mig, för i Skåne har dom tydligen inte såna krokar. I Eskilstuna har vi inte ens fiskebutik, för den konkade i våras. Det är därför vi står utanför Sporting och röker i regnet. Saku kollar rastlöst in genom fönstret men säger ingenting, själv spanar efter ett systembolag, men det är endast önsketänkande i en av Örebros slitna industrikvarter. Våra lungor andas ut varm och trevlig tobaksrök. Vädret är som det brukar vara när vi ska fiska, kallt, grått och regnigt. Men sånt löser man med starkvinsglögg, det är ett gammalt beprövat trick. Ju mer, desto varmare blir man.
Till slut så kommer Stockis ut och välkomnar in oss med öppna armar i tron att vi är spinnfiskare. Men det som händer till hans stora förvåning är att vi båda rusar mot meteahörnan och klämmer på godsakerna. Stockis ser förbryllad ut. Ingen har väl visat en sån affektion för hörnan i fråga på mycket länge? Meteprylarna ligger alltid i något jävla hörn, precis där man med lite tur skulle kunna missa det. Det är ett så välkänt fenomen att de börjat officiellt kallas för just metehörnor och inte avdelningar. Lite som porren som alltid placerades i något undangömt skyffe längst in i videobutiken. Porren hittas alltid i ett hörn, få är de butiker som stoltserar med en porravdelning. Men det genererar pengar.
Besökaren har nu två alternativ, att inte gå dit alls, vilket vore bäst för båda parter, eller att känna den där fruktansvärda skammen. En annan parallell är att besökaren vet alltid bättre än handlaren vilka grejor man behöver för att det där lilla extra ska hända. En oskriven regel är att inte fråga, bara gå till kassan när inga andra kunder är där, betala, få grejorna i den svartaste av svarta plastpåsar och sedan snabbt gå iväg utan att säga ett ord eller vända sig om. Det finns inget öppet köp, för ingen normal människa reklamerar dessa prylar. Det man får, ja det får man hållas med. Det är ett slutet köp med en ömsesidig förståelse och total diskretion. För att sammanfatta, i hörnan vill du inte bli sedd, för då börjar rykten att florera.
Jag känner dock inte sådan skam utan shoppar frikostligt pellets, sänken och andra småprylar till Stockis stora förtret, men några lakkrokar kan ögat inte se. Jag blir tvungen att bryta den gyllene regeln och fråga. -Lakkrokar, hur ser dom ut, får stockis till slut fram efter att ha kliat sig i polisongerna i sån tempo att jag tror att dom ska falla av. -Som vanliga krokar, fast större.. tror jag? -Det där kan ni bättre än vad jag kan, ni får väl leta i butiken, säger han och griper tag i en stackars flugfiskare som han börjar tvångsprata med för att slippa ha med oss att göra.
Till slut får Roosen nöja sig med helt vanliga karpkrokar, något bättre kunde vi inte hitta…
Vi kör vidare, jag ber Saku att googla fram ett systembolag illa kvickt på sitt GPS i mobilen. Klockan 12 är det samling i Värmland, och vi har med nöd och näppe penetrerat Närke.Efter en stunds knappande hittar han ett bolag som är raka vägen fram på europavägen.
På bolaget köper vi öl och fyra flaskor starkvinsglögg. Roosen ska ha vin, han dricker inte vad som helst påstås det. Jag frågar en som jobbar på bolaget om man ska välja ett vitt eller ett rött vin till lakfiske, men han kan inte svara på den gåtan. Jag satsar på vitt, den e ju mer lämpad för fisk. Sedan så handlar vi på coop. Stekfläsk, ölkorv, cigaretter, rågbröd och annat en van lakfiskare inte klarar sig utan. Klockan börjar nu visa mycket, så vi kastar grejorna i bilen och kör iväg med tjutande allvädersdäck.
Vi bränner i full fart mot Oslo efter att ha först missat avfarten och hamnat på en skogsväg. Allt går som på räls tills GPS:en kommer på att vi inte ska till Oslo utan Karlstad. Så det är bara att vända om.
Värmland är ett konstigt landskap. Lite som en blandning av Norrland och Skåne, med norska inslag. Dialekten är långsam och lugn och man kör gärna Volvo eller Saab. Landskapsloggan är en sol som barnen i klass 2A har ritat. Någon illvillig person hade sedan ritat solen mun och ögon noterade vi när vi nådde skylten som glatt välkomnade oss till Värmland.
Med hjälp av GPS:sen så går färden ändå framåt, men att vi skulle hinna till samlingen 12.00 blir nog svårt. Och mycket riktigt, prick tolv så ringer Roosen och undrar var vi är? -Vi körde precis förbi psalmboksmuseét. -Va? -Ja, vart e ni? -Vi är vid stugan. -Jag vet inte var stugan ligger. -Jag vet inte var psalmboksmuseét ligger. -Varför ringer du då? -Jag vet inte?
-Vem var det, undrade Saku? -Roosen. -Vad ville han? -Det visste han inte. -Ok…
Det sköna att fiska med Saku är att man inte behöver förklara allt jämt och ständigt. Roosen däremot..
Vid stugan så sitter dom där o mumsar hela gänget. Efter en stunds letande så hittade vi dem i spolrummet. -Varför kallas det för spolrummet, undrar jag och ser på skylten med en spolande dusch på? -Jag vet inte svarar Saku och kliver in. Pytt i panna med ägg och rödbetor bjuds det på. Jag ser mig runt och förstår snart hur missplacerad jag är. Här sitter Sveriges samlade fiskeelit och trycker i sig onyttigheter som om det vore sallad. Jag tar pytt men hoppar äggen och betorna. Roosen e glad, han har ett paket till mig säger han. Chrille ser mindre nöjd ut. Jag klämmer mig in mellan Palle och Roosen. Jag käkar och öppnar sedan paketet. I den finns det en Bravidatröja, bravida-beanies, cigg, en tub glidex, belgisk choklad, trepack Y-rontskallingar i storlek M samt en halvböj skeppet. Jag blir rörd, det faller nog en tår eller två. Roosen är en riktig vän.
-Hur gick resan till sidan för er då, undrade jag. -Vi krockade. -Eller hur…
Roosens största rädsla i livet är att sitta i samma bil med Chrille. Ja, om det är Chrille som kör. Han är ingen dålig chaffis, bara väldigt snabb. Roosen däremot, hans bil är helt oanvänd från 120 km/h och uppåt. Chrilles har väl aldrig gått under hundra knyck. Inför fisket så var Chrillers och Roos bilfärd det stora ämnet i den obligatoriska messengergruppen. -Ni kommer att dö, skrev någon. Jag minns det tydligt.
Nu hade någon varit så ofin och svängt istället för att köra rakt fram. Chrille hade någon teori kring det, men det hade ändå slutat med en smärre plastskada i karossen. Varför svänga liksom, gick han runt och mumlade. Danne såg mest nöjd ut att ha överlevt… -Jävligt osmart att krocka med en jeep, försökte jag trösta Chrille, men han var inte alls mottaglig för några vänskapliga och värmande ord. -Det blir bättre, vi ska meta lake i ösregnet, hela natten dessutom. -Vid den tiden så är ingen ute o kör bil, du har hela vägen för dig när vi ska hem…
Innan vi hade kommit så hade grabbarna ”lottat” ut stugorna. Vi hade en jävla röta med Saku som ”råkade få” egen stuga, döpt till ”harren” när det blev brist på laxfiskar med status. Det var bara Roosen som inte fick plats i den andra stugan ”öringen” och blev tvungen att offra sig och bo med finnarna. Det här med att blanda kulturer är en svår nöt för svenskarna konstaterade vi och klev in. Harren må vara en riktig skitfisk, men stugan var det inget fel på. Eget kylskåp och allt. Vi fick plats med nästan all alkohol där. Då stugan var utrustad med två våningssängar så ”lottade” vi vem som skulle få sova i överslafen. Resultatet delgav vi Roosen när han kom en stund senare. Han protesterade kraftigt, men demokratin vann.
META LAKE:
Vi samlas vid bilarna. Ett nio man starkt lag, till tänderna utrustade för lakmete. Jag ser på Chrilles brallor och påpekar lite diskret att han har utrymme i dem att växa på längden. Han kanske krympte i krocken?
Det här med klädsel är en känslig fråga. Jag undrade hur en lakmetare klär sig då jag är helt grön i sammanhanget. Till slut landade jag på den klassiska flytoverallen. Både snygg och varm. De andra hade mer trendiga kläder med sig. Jag blev genast väldigt orolig över att jag skulle bli förväxlad som en gäddfiskare, men ansåg att risken för att möta en människa i Värmland var nära på minimal. I stugbyn som låg belägen i Forshaga så var det dödstyst. Inte en bil, inte en lampa tänd i fönstren. Tjernobyl är som en partygata jämfört med Forshaga. Dessutom, där Epperlein dumpat sina mörtburar torde risken för mänsklig kontakt av tredje graden vara obefintlig.
Denna Mattias Epperlein, som hade den otacksamma uppgiften att stå som värd hade lovat oss ett fläskfiske utan motstycke. Det lät bra, det tänker jag inte förneka. Men först skulle dessa beryktade mörtburar vittjas. -Följ efter mig, sa han och gasade iväg med bilen. Vi hoppade in i våra och lydde order.
Till vår förvåning så gick inte färden till en obskyr avkrok utan förbi den där arenan där dom spelar hockey och mot Karlstad centrum…
Mitt i smeten vittjade nio man sedan mörtburar inför chockade Karlstaditer. Jag knäppte kort för glatta livet då jag insåg att detta skulle jag aldrig få uppleva igen. Så här exhibitionistisk hade jag inte känt mig sedan jag slutade som gosskörledare. Roosen som var från håret och nedåt klädd i camo verkade nöjd. -Det här e livet sa han med ett leende som skulle få Larry Hagman att blekna i jämförelse. -Att vittja mörtburar inför folk? Han svarade inte, utan bara fortsatte att le medans fjällen yrde. Det är något speciellt med predatorfiskare. Dom går igång på såna här grejer. Det är lika oförklarligt som slutet på Twin Peaks.
Det här med betesfisk är en hel vetenskap. Man får aldrig tillräckligt många. Och skulle man få det, så är dom antingen för stora eller för små. En på tio är bra. Vi hade inte råd att vara selektiva utan tog med rubbet. Nio man och två spön var, det är 18 firrar ut direkt. Skulle man byta fisk några gånger så är man snart uppe i tresiffrigt. Så många fiskar hade vi inte… Men syrepumpar hade vi. Åtta stycken för att vara exakt. Dvs alla utom jag. Jag hade en sån för länge sedan. En tysk sådan. Jag tog aldrig den ur förpackningen vad jag kan minnas, och nu är den spårlöst försvunnen. kanske lika bra när man ser hur detta påverkar till synes friska människor.
Efter episoden på bryggan så hoppade vi in i bilarna och körde vidare mot lakstället. Martin körde min bil då jag och Saku satt brevid och drack öl. Ur högtalarna strömmade det kvalités-thrash och finsk tango om vartannat och livet var för en stund riktigt bra, men sedan så kom regnet som utlovats av samtliga väderkällor.
Väl på plats så riggade vi upp mitt bivvy i rekordfart på första bästa fläck och kröp in i skydd för vätan. Det började skymma smått och det gällde att rigga snabbt innan det blev kolsvart. Bottenmete var metoden, sänken på 80 gram och sedan en sån där lakfiskekrok i storlek 1/0. Jag döpte härligheten till sportfiskeriggen. Den påminde starkt om ett klassiskt forellrigg från nittiotalet. Sedan var det bara att tackla på en betesfisk och på måfå kasta ut skiten.
Lakmete är inte så avancerat. Enligt säkra källor så var det bara att vänta tills spöet höll på åka i vattnet o sedan drämma till med ett mothugg. Inte helt olikt forellfisket det heller. Den här typen av mete passar mig som en knytnäve i ögat funderade jag när jag hällde i första glöggflaskan i kastrullen och tände gasen. En stund senare gled Palle till oss för en kopp. Det är något speciellt med såna här träffar. Den sociala biten är viktig, och den bemästrar jag bättre än själva metet.
Det är något speciellt att meta en decembernatt. Vi människor funkar så att ju svårare det är, desto tuffare tycker vi att det låter. Laken är dessutom en bra konstig fisk, en klassisk fanatikerfirre. En sån som man kan tänka några enstaka kufar snöar in sig totalt på medans ingen annan finner den något vidare intressant. Den är inte vacker som en mört, men den är häftig och en aning mystisk. Den leopardfläckiga fisken ser ut som en mögelskadad torsk. Och nu sitter vi här, nio man i regnet med spöna böjda av förväntan.
Efter en stund så kom det optimistiska rapporter från Epperleins håll. Han hade fått två stycken. Inga jättar, men lakar. Moralen höjdes tillfälligt med minst hundra procent i vår bivvy. Efter det så hände det sedan ingenting på mycket länge…
LAKFISKETS BAKSIDA:
En man kan bara göra så mycket. När de goda råden är dyra så faller man lätt i ett komaliknande tillstånd som är mycket svår att fiska sig ur. Detta tillstånd yttrar sig genom att, A du får ingen fisk, och B, det finns ingenting du kan göra för att få fisk. En nybörjare kastar om, byter riggar och tänker utanför boxen. En rutinerad fiskare gör ingenting, han vet att kraftansträngningarna inte är värt mödan. Du bör helt klart göra någonting, men man skiter i det. I såna här lägen så sätts psyket på hårda prov.
Jag glider till Roosen, han har aldrig några bra förslag som stör mig i mitt fiske. Han sitter oftast som en alzheimerpatient och ser omkring sig med en blick som är både full av liv och förundran, men samtidigt själlös och död. Ett tillstånd som tar åratal av blanktimmar att få fram. Vi har alla det inom oss, men få orkar sitta still länge nog för att tillståndet ska infinna sig. Detta kallas för lakkoma. Tecken på att du har drabbats är att någon annan upptäcker att du har fisk på fastän du hela tiden glor på ditt spö.
Jag hittar Roosen i en buske i detta eländiga skick. Jag bjussar på cigg och sakta men säkert så fylls den majestätiska kroppen med liv när nikotinet fyller blodet med flera cancerframkallande ämnen. -Du vet väl att rökningen kommer att bli din död? -Det e ju du som bjuder, säger han förvånat. -Ja, men det är upp till att röka, jag tvingar inte dig, jag ger dig endast en möjlighet att göra det. -Vapen dödar inga, det är människor som dödar, det har Trump sagt.
Roosen berättar att han nån timme sedan haft något som liknade ett napp, men det kunde lika gärna ha varit en pinne som drev på linan. -Vad spännande det låter. Roosen svarar inte utan blossar vidare på ciggen. Jag lämnade honom i busken med sina magrutor, men sa innan jag gick iväg att komma över på lite glögg. Han lovade att göra det.
När jag återkom till bivvyt så var Palle där och kokade kaffekask. Regnet som hade öst ner hela kvällen hade drivit honom bort från spöna. -Jävlar vad trögt det är, mumlade han medans han skruvade upp flaskan med Renat. Jag såg på honom medans han med van hand pulade med spisen. -Såhär gör man, man fyller på med kaffe, ca en halv mugg. -Sedan så fyller man på med socker, för annars så blir det odrickbart. -Till sist så tillsätter man Renat. -Ju gladare man vill vara, desto mer har man i.
Konstigt nog så var det riktigt gott. Vi drack upp våra koppar och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord.
En stund senare så kom det rapporter att Chrille fångat en lake. Saku beslöt sig för att promenera bort o se på fanskapet, och fisken, medans jag passade våra spön.
Helt plötsligt så började min spötopp att vibrera. Precis som ett napp, fast mycket svagare. Efter en stunds pillande så orkade jag inte längre utan gjorde en kvalificerad chansning och drog till med ett mothugg. Till ingen nytta. När jag vevat upp så satte jag på en ny fisk och slängde ut. En stund senare så bugade sig spöt och jag krokade någonting som släppte efter någon sekund.
Jag rotade fram hinkens minsta betesfisk, en mört på kanske 7 cm och slängde ut. Några minuter senare så böjdes spöt och jag vevade upp en lake i fyrahektosklassen. Endast marginellt större än den största betesfisken vi hade. Jaja, man slapp blanka iaf…
Resten av natten var händelselös förutom ett karatehugg som jag brände. Nio regnpiskade män, den ena mer miserabel än den andra vid sina spön.
Det krävdes ingen jätteövertalning av Chrille för att alla tyckte att dra tillbaks till stugorna lät som en alldeles strålande idé. -Att jag inte kom på detta själv, hörde jag någon mumla i mörkret…
Att navigera i mörkaste Värmland med GPS är inte det lättaste märkte jag. Vi tog täten, Chrille körde efter. -Håll avståndet, sa jag till honom, detta är ingen Jeep, den tål inte vad som helst. Av någon outgrundlig anledning så navigerades vi en helt annan väg än när vi kom? Denna kändes minst 5 km längre, men det spelade mindre roll. Framme vid stugorna så sa vi till de andra att vi skulle ha lite efterfest i ”harren”.
Ingen av de övriga gentlemännen nappade på vårat förslag. Roosen proklamerade att han minsann inte skulle dricka utan ”kände sig trött”. Vi förklarade att om han skulle bo med oss så skulle han åtminstone försöka att vara lite social. Vi drog på den kallaste av finska tangon som fyllde stugan med värme. Vi knäppte upp varsin öl och snackade om allt möjligt och omöjligt. Roosen verkade vakna till en stund när samtalet gled in på fiske. Han låg som alltid med endast kallingar på och smuttade på sin pripps blå. Vid tretiden så kände vi oss vara klara och kröp till kojs…
DAG 2:
Tre timmar senare var det dags för frukost. Roosen protesterade högljutt när vi satte igång stekpannan och började steka fläsk. Han kände sig ”trött” och ville sova. En perfekt frulle är rågbröd som fått dra åt sig fettet från stekpannan. Sedan lägger man tre skivor fläsk på mackan och lyckan är gjord. Där har man hela finska kostcirkeln. Råg, kött och fett. Det var så vi nästan vann kriget. Roosen åt sin macka under protest, men han reste sig inte ur sitt framåtstupa sidoläge som han somnat i ifall det värsta skulle inträffa under natten. -Du måste ligga på vänster sida sa jag. -Det har jag lärt mig, för tarmen krökar sig åt det hållet. -Då är det enklare att få in grejor i röven, upplyste jag honom.
En stund senare kom Palle in i stugan och fick en finsk macka han med. -Himmelskt gott, mumlade han mellan tuggorna. -Ja, visst fan e det. -Sånt här bröd finns inte i Småland. -Vad äter man där, undrade vi? Allt annat än rågbröd visade det sig. Palle som är vår småländska Finlandskorrenspondent brukar alltid få det vi inte tar med oss hem. Bröd, korv, senap o allt sånt en riktig man behöver.
Efter den andra frukosten så var det dags för frukost i spolrummet. Roosen valde att ligga kvar i stugan. -Det där eviga sovandet kommer att döda dig en vacker dag, sa jag till honom och pekar med hela handen. -Visste du att 9 av 10 dör i sömnen? -Nä? -Precis, det visste inte dom heller innan dom la sig, då hade ju dom knappast gått och lagt sig. -Helt plötsligt så vaknar man och är död, eller hur det nu blir? -Hur vaknar man död? -Ja, man säger ju så. -Att vara död är inget stabilt tillstånd, bara för att kroppen inte längre pulserar så behöver det inte innebära att man är själsligt död? -Då kan inga magrutor i hela världen rädda dig., när du sover alltså -Vad mumlar du om, jag vill sova… -Sov du, men skyll inte på mig om du dör. -Är jag död så kan jag väl inte skylla på dig? -Vad vet du om det? -Hur menar du? -Ja du kan ju vara död nu medans vi pratar. -Va? -Hur vet du att du lever, kan du bevisa det? -Jag vet inte? -Precis, du kan ju lika gärna redan vara död, allt detta kanske bara är en dröm. -Kanske heter du Ursut och är en Moldavisk lantbrukare som dog på sextiotalet. -Kanske är detta hans önskedröm, att i framtiden heta Daniel och bo i Sverige? -Kanske var detta det bästa han kunde komma på när han drömmer om paradiset, magrutor o skit? -Du är sjuk. -Kanske det, men jag lever iallafall, med dig är det mindre säkert, du sover ju bara, och gungar när du sitter, det tyder på psykisk ohälsa. -Kom nu till spolrummet, vi ska käka. -Käka, spolrummet, vad mumlar du om?? -Ja, frukost i spolrummet. -Vi åt ju precis, för andra gången. -Vad spelar det för roll, finns det ett maxantal för frukostar? -Ja, frukost äter man en gång. -Man lever ju bara en gång, då kan man ju lika gärna kosta på sig en extra frukost eller två ibland? -Tänk om du vaknar ur din död som Ursut, då kommer du att ångra dig att du inte åt. -För i Moldavien finns det inga fläskmackor. -Jag fattar ingenting? -Kom nu. -Gå nu, jag vill sova… -Jaja, men skyll inte på mig om du vaknar levande, eller dör. -Måste man alltid hamna bland psykopater mumlade han när jag gick.
Jag stängde dörren och gick mot spolrummet. Jag undrade vem annan som var psykopat i vårt sällskap? Jag var lite orolig för Roosen…
I spolrummet så var det nästan lika muntert. Chrille åt sin lingongrova som om inget vore fel, Henke hade avokadon med sig… medans Palle och Martin redan ätit klart. Jag undrade när jag senast såg en avokado under ett fiskepass, men kom snart på att det aldrig inträffat. Vi äter inte grönsaker, men skulle man göra det så är avokado ett bra val då den, vad jag vet, innehåller mest fett. Fast är man ute efter fett så är ju stekfläsk mycket effektivare.? Jag satt där och tänkte länge varför man väljer att äta avokado, men kunde inte komma på det hur jag än försökte?
Efter ett par timmar så dök Roosen upp. -Du överlevde. -Tydligen. Men han ville inte ha frukost, hade tappat matlusten. Han satt nästan tyst och gungade på sin stol. -Snart ska vi fiska lake, sa jag till honom i ett försök att pigga upp grabben. -Men först ska vi handla…
DET ÄR NÅGOT MED DEN DÄR EPPERLEIN:
När frukosten var klar så svänger Epperlein in med sin lakracer på parkeringen. Jag noterar att han bytt bil. Senast vid Ursjön så körde han Saab. Men en Saab är inte gjord för svenska vägar, det blev smärtsamt tydligt när den säckade ihop på grusvägen. En titt på instrumentpanelen talade sitt tydliga språk. Likt en julgran så blinkade samtliga varningslampor. Även såna lampor man inte visste en Saab hade.
Men nu hade han tänkt om och valt en tysk kvalitétsbil. En passat kombi med takbox. En takbox är en strålande grej att ha på sin bil. Där kan man packa t.ex. öl som smidigt kyls medans man kör. En annan fördel är att folk tror att man gör någonting viktigt som åker skidor eller jobbar med någonting manligt. Typ med avlopp eller som lantmätare. En mans bil berättar väldigt mycket om sin ägare. Roosen kör Saab. En Saabägare är en man som man ser upp till, men man vet inte riktigt varför? Man klär sig i polotröjor, såna som Sture Bergwall använder. En Saabägare har alltid ett leende på läpparna. Men det är svårt att tyda om han är fast i en psykos, eller bara nöjd med livet. En Saabägare är alltid singel, endast en vanvettig skulle äventyra sin hårt prövade familj med en bilsemester i en Saab.
Chrille kör en vit Skoda. -Det hade varit trevligt om du hade köpt en med färg, sa jag till honom. -Färg? -Ja, vitt är en grundfärg. Firmabilar är vita… En Skoda är en fattigmans-Audi. Ägaren vill så gärna ha en fin bil, men har inte råd med en sådan. I ett desperat försök så väljer man en Skoda, för en låtsasrik köper inga begagnade bilar. Skodaägare är ofta narcissistiska svin med högersympatier. De anser att de har rätt och alla andra har fel. De har knäckt koden, därför kör dom Skoda. Fraser en skodaägare ofta hörs säga är. -Den har samma komponenter som en Audi. eller. -Jag kollade på en Volkswagen, men denna kändes mer gedigen… En Skodaägare är ingen trygg person, men ser ofta ut som en. Koftor och ljusa skor är typiska tillval till en Skoda kombi. Man tar för givet att bilen tar sig fram överallt och att man inte bryr sig om att klä sig för alla eventualiteter.
En Subaru däremot är precis tvärtom. En sån äger Henke. Man är så totalt övertygad att bilen när som helst rasar att man har allt med sig. Men den rasar aldrig utan fortsätter att gå. Man är övertygad att byta märke när den kollapsar, därför blir man ofta kvar med en gammal Subaru för resten av livet. Subaru är en bil som aldrig köps nya. De tillverkas begagnade. Ägare är oftast småviltsjägare, körledare och trollingfiskare. Dvs folk som har någonting att dölja. Bakom varje Subaru döljer sig en man med mörkt förflutet. Ingen kvinna har någonsin köpt en Subaru. Dock så har många kvinnor åkt i en Subaru. Oftast styckade i plastpåsar. Där kommer fyrhjulsdriften väl till pass när man ska besöka de ogästvänligaste av terränger. En Subaruägare är aldrig nöjd med någonting. En Subaru är som ett kinderägg. Man får tre överraskningar, och alla tre är besvikelser. Men på något sätt så rasar han likt bilen aldrig ihop utan fortsätter att motvilligt ta sig fram i livet utan ett givet mål.
Jag o Palle har valt franska firmabilar. Ett klassiskt finneval där komfort får maka sig undan för lastutrymme. En man som väljer en firmabil visar med hela sin utstrålning att han har ingenting att dölja, och ingenting att skämmas över. Om bilen rasar så betalar ägaren, dvs chefen för kalaset. Därför använder man dessa bilar som en bil är tänkt att användas. Skoningslöst. Dessa bilar är raka motsatsen till penisförlängare och ett givet val för en specimenmetare. Även alkoholister väljer dessa då dom sällan hittar andra jobb än något i byggsvängen.
Epperlein kliver in i spolrummet med en kasse full med innehåll. -Nu ska det bli Värmländska läckerheter, proklamerar han. Vi andra ser på honom med viss skepsis, men säger ingenting. Ordet läckerhet har samma innebörd som ordet demokrati. Länder som har bakat in ordet demokrati i landets namn är oftast de allra minst demokratiska. Kongo, Nordkorea och Kina för att nämna några. På samma sätt så blir man misstänksam när det ska betonas att det är ”läckerheter” på g. En läckerhet är ofta dess raka motsats och kan endast krängas vid påtvingade högtider. Lutfisk, surströmming och anis-snaps, för att nämna några få. Med andra ord, de är produkter som ingen av fri vilja köper. Ofta har dessa varor ett komiskt värde så man inte verkar sinnessjuk som bjuder på läckerheterna för sina vänner.
Epperleins läckerheter var hackkorv. Den steks, placeras på en rund skiva skogaholmslimpa. På korven placeras en bit saltgurka, och drycken var julmust serverad i en äggkopp. Där satt vi, nio man i spolrummet och avnjöt dessa läckerheter. Jag ska inte säga att det var äckligt, eller ens lätt motbjudande. Det var faktiskt rätt så gott, tyckte de flesta. Missnöjd över detta faktum så bjöd han nästa varv med korv som var ostekt, och nu uppnåddes önskad effekt med flera som tackade nej till delikatessen. Detta är ett signifikativt element för en lyckad bjudning över gränserna. Om läckerheten faller alla i smaken så är det inget kul. Den som bjuder vill få fram en reaktion. säger någon, -Hur fan kan ni äta det här, ja då uppnår man sann glädje. Då känner man sig lite manlig. Lite som den eldheta finska senapen som är tillverkad för att skrämma svenskar. Ingen finne äter den, men bjuder gärna. Vicke åt hela tuben vid Ursjön. -Jävla go senap sa han. Jag kände mig misslyckad som finne. Nästa gång ska jag ta honom till min bastu som jag värmt till 200 grader o visa honom…
Som värd slash arrangör så är Epperlein briljant. Det är som att sitta brevid Juha Kankkunen i en rallybil. Hela tiden tror man att det ska braka åt helvete, men på något sätt så tar man sig fram i hundratjugo. Och efteråt så fattar man inte vad som hänt?
Att arrangera en sån här tillställning är givetvis en mardröm. Nio män med nio viljor ska tillfredsställas på plats. Någon har laktos, en annan dricker inte, en tredje gör inget annat än dricker osv osv. Att lova ett stabilt lakfiske som är beroende av väder, vind och uppgång är som att lova sin fru att sluta onanera. Periodvis så går det bra, men då är det upp till någon annan att hålla dig tillfredställd så tar man förr eller senare saken i egna händer.
Mitt i spolrummet så ställer han sig sedan och håller ett föredrag inför nattens lakorgie. Vi är alla lite klokare efterförsta nattens fiske, men nu så är det dags att ta i med hårdhandskarna. Team harren har slut på alkohol och känner sig mer taggade än någonsin. Team öring sitter mest tyst och lyssnar. De är här för att fiska, det syns helt klart.
-Ja, nu packar vi bilarna och sticker, avslutar Epperlein sitt föredrag. Team öring plus Epperlein ska vittja mörtstugorna medans team harren som måste åka och handla kan åka direkt till lak-gruvan.
ANDRA NATTEN:
De andra försvinner med deras bilar mot centrum. Vi lottar vem som ska köra, och Roosen som är inne i ett riktigt dåligt flow drar nitlotten igen. När vi berättar honom den nyheten så verkar han ta det med en klackspark. Vi sätter oss i bilen och åker mot Forshaga centrum. -Ditåt, pekar jag och Roosen trampar på gasen. Vi kör över en kulle och mot något som liknar ett industriområde. -Ligger centrum verkligen här, undrar Roosen? -Ja för fan, bara gasa. Helt plötsligt så tar vägen slut och vi lyckas med nöd och näppe bromsa innan vi hamnar bland buskarna.
Vi inser att det finns två alternativ, A att Forshaga har inget centrum. Eller B vi hittar inte den. Vi beslutar oss för att handla på vägen. I Karlstad borde det finnas en butik?
Enligt GPS så ligger lakstället 10 km bort. Igår låg den 20 km bort. -Hur fan e detta möjligt, undrar jag o Saku? -Du kan fan inte navigera, ryter Roosen till mig, låt Saku ta hand om det. Men Sakus GPS visar samma lika. Då inget bättre förslag kommer på tapeten så följer vi de angivna instruktionerna. Helt plötsligt så uppenbarar sig Värmlands enda kända matbutik och hela bilen tänds med hopp. Nu går det jävligt bra! -Vad ska du handla, frågar jag Roosen? -Jag ska inte ha nåt, det var ju du som ville handla? -Jag ska inte ha nåt, men Saku då? -Jag ska inte handla… Under samtalet så vinglar bilen över båda vägbanorna bromsande och gasande om vartannat. Det uppstår lite halvpanik då det som verkar vara Värmlands enda matbutik kommer allt närmare i 90 kilometer i timmen. Till slut så kör vi förbi butiken och nio kilometer senare är vi framme vid vattnet.
-Vad var det för jävla väg vi tog igår egentligen, undrade Roosen? -Jag vet inte, minns inget av bilfärden var jag tvungen att erkänna. -Inte jag heller, svarar Roosen, var rätt ”trött” igår, men det kändes som en evighet. Saku hade lika dimmiga bilder han då det var Martin som körde. -Jaja, skitsamma nu är vi här, bara att rigga upp o vänta på dom andra.
Regnet som piskat våra ansikten slutade tvärt och det kändes som att temperaturen sjönk med tio grader med detsamma… -Blir perfekt när allt fryser. -Mmm, mumlar Roosen till svar.
Vi riggar våra bivvys bredvid varandras. Roosen vill gärna ta samma buske som under gårdagen, men vi får honom på bättre tankar efter lite övertalande. -Vi måste hålla ihop om detta ska gå vägen… -Mmm
De andra svänger in på området en stund senare med surrande hinkar. Det hade kommit upp lite fisk, men inte såna mängder som man hade önskat sig. Själv hade jag tänkt att köra med dött bete under större delen kände mig lite tryggare. Laken äter ju as, så varför skulle den rata ett dött bete? Men det skulle den göra skulle det visa sig.
Palle och Martin tog var sin flank och resten av gänget la sig till vänster om oss. Nu hade vi en timma innan mörkret skulle omfamna oss och förvandla siluetterna till ljuspunkter som rörde sig i takt med pannlampan. Roosen började hamna i sin koma noterade jag och skyndade mig dit för att peppa upp teamandan med några goda ciggissar. Vi satt där sedan och rökte medans vi pratade om livet. -Du är ung, du har hela livet framför dig, sa jag efter att ha hört det stora avslöjandet att han minsann var en nittiotalist. -Jag trivs att umgås med äldre, fick jag till svar. -Tack, det värmde nästan lika mycket som ciggen och den kalla vinden som svepte in. -Så jävla mycket äldre är du inte, fortsatte han. -Tillräckligt, jag har sett teknologi svepa in, något som du gått bet på. -Förklara gärna…
-Jo, vår generation är den sista generationen som inte fötts in i eländet med internet, mobiltelefoni och plasmaskärmar. -Vi har en fot i perioden som idag anses vara nästan förhistorisk. -En tid då man kunde sina vänners telefonnummer och tyckte att Matlock var spjutspetsen inom underhållning. -Matlock? -Ja, skit i det just nu, jag förklarar det senare. -Även fast det endast skiljer 12-13 år så är det de mest kritiska åren inom mänskligheten. -Det är en stor skillnad att ha fötts in i informations och teknologisamhället än att ha fått vara någon sorts provkanin. -Vi har fått lära oss allt det här, ni har fått det med modersmjölken. -Om man aldrig upplevt svält, då kan man aldrig någonsin påstå att man varit riktigt hungrig. -Hunger är någonting vi aldrig kommer att uppleva, bara förstadier till det. -Att räcka ut en hand och omfamna en massa rättigheter som man tar för givna gör så att man tappar fotfästet gentemot sina skyldigheter. -En som aldrig upplevt misär kan inte heller vara riktigt glad, det är ju klart som korvspad. -Man måste lida för konsten, det vet du som monterar ventilationstrummor. -Ett mindre helvete varje dag, men man känner sig behövd och viktig. -Då känns det hedrande att få sin lön, för det ligger ett hårt arbete bakom det. -Ju mer du slitit, desto mer stolt känner du dig för varje krona. -Så hade vi med nästan allt i Eskilstuna på åttiotalet när man växte upp. -Ingenting togs för givet, och allt uppskattades mycket mer. -Det enda vi tog för givet var det som fanns där gratis. -Naturen, skogen, fisket. -Vi använde dessa tillgångar som ett nöjesfält och nu är ni kvar med spillran. -Varsågod, här är vår gåva till er, avverkade skogsområden och utfiskade vatten. -Det är er teknologi. -Nu förstår ni hur mycket allt är värt när det sista är på väg att försvinna. -Nu passar det att uppskatta allt, och försöka göra stora framsteg med små medel. -Att bevara någonting som är gratis för alla är mänsklighetens största gåta. -Hur kan något som på pappret ter sig så enkelt kunna visa sig vara så svårt? -Tänk på detta nästa gång du porrsurfar…
Jag lämnade Roosen ensam med sina tankar och gick till vårat bivvy. Saku hade laddat upp med finsk tango som värmde upp ett fruset hjärta. En stund senare kom Palle med kaffekask och pepparkakor. Honom kan man lita på, han är en sann vän…
Vi fiskade oss metodiskt in i natten, men ingenting hände. Våra förhoppningar sjönk i takt med temperaturen. Det som fortfarande var blött från gårdagen, dvs nästan allt, började så sakteliga frysa. Värmland bestämde sig denna natt att visa sin allra bistraste sida. Efter någon timme gick jag till Roosen och satte mig brevid honom. Vi tände varsin cigg och satt där i tystnad.
-Du vet Roosen, jag tycker att du är en riktigt bra kille. -Jag anser att du ska bli dubbad till hedersfinne vid Ursjön nästa år. -Det är en magisk ritual, men en angenäm sådan. -Du har fått utstå mycket skit med mig, men jag gör det med allra största värme, jag hoppas du förstår? Lite chockad av den sällsynta finska känsloyttringen blev han… -Du vet, livet är som en kvinna. -Grannens verkar alltid mer lockande på något sätt? -Man funderar hur hon känns, hur hon luktar, eller hur hon låter när ni älskar? -Men det behöver inte betyda att det är per automatik bättre. -Hon kanske lider av gikt eller vad fan som helst som inte syns ut genom fönstret. -Du pratar med granngubben som gnäller på sin fru, hennes jävla krav o dåliga humör. -Du kan inte tänka dig hur någon kan säga så om den underbaraste kvinna som vandrat denna jord. -En dag kommer du på att granngubben tänker likadant om din fru. -Du blir först jävligt arg, sedan besviken för att du hjälpt denna man med posten när dom varit utomlands, och när du vänder ryggen till så fluktar han över din fru. -Till slut blir du så arg att du punkterar hans däck o skiter i hans postlåda, det är ju inte mer än rätt. -Exakt så känner jag för dessa lakar ikväll. -Det jobbiga är, att när man fått distans till allt så förstår man vad man gjort. -Att det är du själv som behöver vård, inte grannen eller lakarna… -Som nybliven finne så kommer du trivas. -Vi är mer raka. -Hur menar du? -Ja som den där kampanjen spola kröken, minns du den? -Ja. -En finsk kampanj, om vi nu föreställer att finnar skulle komma på något så dumt, skulle heta ”köp inte sprit”. -Om man ska spola kröken, ja då måste man ju köpa den först, för ingen har väl en massa sprit hemma? -När man köpt den, ja först då kan du hälla den i vasken. -Det är ju helt ologiskt, ungefär som att säga att ta rök inte knarket du köpt…
Mitt i samtalet så kommer Martin och hedrar oss med ett besök. Han har bestämt sig för att ta ett vuxet beslut och byta plats, men han tvekar. Men just då så får Saku årets långsammaste napp. Efter fem minuters pillande så drämmer han till med ett mothugg och vevar in en lake på 3300 gram. Det filmas och jublas. Jaloviinan flödar likt en vårbäck i härjedalen och kylan är som bortblåst. Detta var exakt det vi behövde, och en stund senare susar Martin förbi med sina spön och stolar…
Någon timma går utan att något annat händer att jag missar ett riktigt lovande hugg. Roosens mört saknar fjällen när han vevar upp den. -Det är en lake som gett den en avsugning, konstaterar vi i stereo. Kylan har gjort sig påmind igen, och vi beslutar oss för att gå till Martin o se vad fan som händer?
Vi hittar honom i sin stol. Han förklarar att det varit segt. Medans vi pratar så börjar samma sugreflexer uppenbara sig i hans spötopp. -Det var sådär Sakus lake nappade…
Efter någon minuts pillrande så bestämmer vi att det är dags att dra till med ett mothugg. Och mycket riktigt så vevar han in en lake på strax under två kilo. Laken är ingen fighter, den har knappt styrfart trots att den består av en enda stor fena med ett huvud på. Visst, man skulle väl inte själv vara någon atlet i det svinkalla vattnet, och så har vi spön som man kan bogsera en bryggbåt med, men ändå. Det vackra med laken ligger inte i dess styrka, eller bristen på det, utan dess mystik. Likt ålen är den en joker i leken. En fisk få uppskattar och ännu färre förstår. Det här är Epperleins rike, och hans fiskar. Vi är blott gäster på besök som aldrig kan förstå det han vet. Han andas lake och vill att vi ska uppleva det som gett honom livets finaste stunder. För vi kan aldrig förstå, laken är likt hackkorven en exotisk delikatess som vi kan smaka på, men aldrig uppskatta. Kanske tolkar han att jag med min nonchalanta hållning visar en djup respektlöshet. Men så är inte fallet. Ju mindre jag engagerar mig i själva fisket, ju mer uppskattar jag att finnas till här. Det ger mig ett stort nöje att på första parkett kunna njuta av andra människors glädje. Jag är inte så beroende av det, jag är likt Roosen glad att kunna finnas till. Till slut förstår jag Roosen, varför han väljer att umgås med mig. Cirkeln är sluten. Jag beslutar mig att tända en brasa istället, lake kan jag fiska en annan dag…
Vi avslutar fisket någon timme senare. Det blir en avtackning med några symboliska priser. Jag vinner den för minsta lake, Saku för största. Epperlein varnar för ishalka… Jag undrar varför svenskarna kallar det för ishalka, för det kan väl knappast vara halt utan is?
Vi tackar Epperlein för en grym helg och hoppar in i bilarna. -Kör ni, vi följer säger Chrille.. -Får se vilken väg vi får denna gång mular Henke, det är en ny rutt varje gång, precis som om Forshaga byter plats…
jag slår på min GPS. Den visar 34 km. -Du är värdelös att navigera. Låt Saku fixa det. Hans GPS visar 32 km. -Otroligt, mumlar Roosen och startar bilen. Resan skulle bli lite drygt 5 mil för våran del då GPS:en två kilometer innan Forshaga väljer att guida oss runt fel sida av Klarälven. De andra svänger och kör rätt väg medans vi fortsätter framåt. Tio minuter kör vi igenom Forshaga centrum som ligger där stilla i all sin prakt… -Jaså, det var här den låg? -Tydligen…
