Götenkarparna
Götenkarparna – Då alla drömmars drömmar slog in är en riktigt inspirerande artikel från Palle Sköldblom som berättar om en gammal satsning efter karpar.
– Där nere ligger ekan sa Hedman och pekade mot ett buskage intill strandkanten.
Vi raskade på dit med snabba steg och en fasan flög hastigt upp framför oss. Med sitt gälla skrik gav den kalla kårar längs ryggen och förmodligen blev det en liten blöt fläck i kalsongerna med. Där framför oss låg förmultnande delar av en väldigt gammal båt.
-Det är tantens båt sa Hedman och petade till en bit av båtens reling som fortfarande stod upp med tåspetsen.
Hon satte ut karp här på 30-talet för hon ville äta dom till julen.
-Stefans farsa har sett en där på andra sidan som stod och solade sa morfar när han levde.
Hedman pekade bort mot en liten berghäll där några stenar stack upp. Vi tassade ner längs slänten mot sjön och tittade ut över sjön Göten i Marströmmens vattensystem. Den var stor – riktigt stor. Skulle det verkligen gå att få en karp i en sjö som denna funderade jag, 30-talet – det är 70 år sedan, om dom satte ut fisken i början av 30-talet. Visst var det möjligt tänkte jag och svarade Hedman i nästa andetag.
-Vi provar, det blir kul. Vi åker och snackar med Karl-Axel i Ölvedal så får vi se om vi kan få lov att fiska.
Hedman hade många historier på lager om götenkarparna och på vägen upp till Ölvedal drog han dom igen.
Det var som han ville försäkra sig om att jag verkligen var med på satsningen.
– Karl-Axel och hans bror fick två stycken i ett nät på 80-talet, den ena slank ur och den andra vägde åtta kilo sa han.
Sen sneglade han på mig, förmodligen för att se om jag fortfarande var med på satsningen.
-Mamma blev bogserad runt sjön av en stor fisk en gång när dom rodde drag. Det kan inte ha varit gädda, fisken var alldeles för stor fortsatte Hedman.
-Kommer du ihåg tysken som satt och metade mört svarade jag?
På majs drog han på något riktigt stort som nästan tömde spolen innan den klev av. Hedman nickade igenkännande och vi svängde in på gårdsplanen vid Karl-Axels klassiskt småländska röda hus.
Ölvedal där Karl-Axel bodde är en sån där idyllisk småländsk liten by.
Hemma hos Karl-Axel som ägde fiskerätt i halva sjön blev vi inbjudna på fika. Det smakade riktigt gott med sju sorters sorters kakor. Vi fick också en rundvandring och kika på hans snickarverkstad och så klart gick det bra att få fiska också. Vi fick även lov att låna hans eka som låg uppdragen nere vid sjön.
Efter vårt möte med Karl-Axel var vi riktigt taggade. Han hade åter berättat historien om när han och hans bror fått karp i nätet. Karpen som dom fått upp hade gett mycket mat på bordet och den var god att äta. Han berättade också om en annan bonde som under sutarleken brukade gå och fånga sutare med grepen på översvämmad tuvmark. Vid ett tillfälle hade han fått syn på en jättestor fisk, som förmodligen varit en karp bland tuvorna i det grunda vattnet. Den hade han dock inte lyckats fånga med grepen.
Karl-Axel hade även en historia om en karp som pressat sig in i hålet på en ryssja och fastnat och dött i öppningen. Det fanns mycket som fick oss att hoppas och vi for taggade vägen hemåt för att preppa partiklar och rulla boilies. Hedman berättade historien igen om tanten med båten som satt ut karparna – Charlotta von Seilitz var namnet och hon hade bott på Misterhults herrgård. Varje dag hade hon vaktat sjön och inte släppt till ens smågrabbar att fiska hade Karl-Axel berättat under fikat. Karparna hade fraktats från Tyskland längs järnväg och hit.
-Kanske satte hon ut karp i fler sjöar i trakten vem vet sa Hedman
Några dagar senare var vi redo att mäska.
“Allt var så där jävla klyschigt äckligt naturromantiskt så man både får gåshud och vill spy samtidigt för det är så sjukt overkligt.”
Det kändes ändå som vi gjorde det enda rätta att mäska där det var som grundast. Det handlade om platåer, bukter och grund på mellan 1,5-3 meter. Min plats gav mig möjlighet att fiska mot ett grund rakt ut och med ett spö längs kanten på ön i en liten bukt. Hedman fiskade på andra sidan längs ett näckrosbälte på ön men han hade också ett spö han tänkte ro över till en platå vid en udde på andra sidan viken.
Jag minns den där första kvällen vi mäskade. Den var så där underbart stilla och varm. Himlen var molnfri och luften var full av insekter. Svalorna flög högt och lommens skri hördes över sjön på vägen hem. Allt var så där jävla klyschigt äckligt naturromantiskt så man både får gåshud och vill spy samtidigt för det är så sjukt overkligt. Jag tror att sjön ville ha oss där och att vi skulle stanna några nätter. Jag har efteråt tänkt att om det regnat och blåst hade vi säkert inte längtat dit igen och kanske inte gjort vår andra mäskning.
“Som småpojkar som fantiserar om nakna nymfer hade vi hetsat upp varandra med karpdrömmar den kvällen.”
Vi gjorde om proceduren igen och blötlade nya partiklar. Minns jag rätt körde vi kikärtor i kombination med gröna och gula ärtor samt vete. Hela juni månad och en bit in i augusti höll vi på. Var tredje till var femte dag var vi på plats och vräkte ut våra blandningar. Vi såg inga tecken på någon fisk men fortsatte ståndaktigt.
Så kom den stora helgen då vi skulle testa. Vi hade satt upp bivvyna i förväg och gjort allt klart. Det var laddat med fint grillkött och humöret och förhoppningarna var sjukt höga. Vi hade målat upp drömmar som i normala fall var helt orimliga och inte i fantasin ens kunde existera.
Jag minns att vi satt där i skymningen och turades om att påbörja nya meningar och alla började dom med orden
-Tänk om… med en dämpad hes röst.
Som småpojkar som fantiserar om nakna nymfer hade vi hetsat upp varandra med karpdrömmar den kvällen. Så till en grad att jag nästan var besviken när jag la mig. Tankarna kretsade kring varför det ännu inte nappat annat än massa småbraxnar. Dom var så hysteriskt hungriga braxnarna att vi var tvungna att gå upp till dubbla 20mm för att få lite lugn och ro. Trots dubbelbeten fick vi säkert ett tiotal braxnar var innan mörkret fallit helt.
“Jag bubblade i skallen som en nyomskakad julmustflaska.”
Om jag den kvällen somnade i en besviken tanke var känslan tvärtom när jag på natten väcktes av ett piiiiiiiiiiiiiip, ett långt klassikt screaming take. Jag flög ut ur tältet och sprang åt höger där ljudet kom ifrån. Självklart glömde jag pannlampan i tältet och det var becksvart ute. För att komma till spöna var jag tvungen att passera mellan två stora stenblock i en smal passage. Jag hittade nästan gången men bara nästan. Istället satte jag knäet i berget och föll ihop i smärta. Jag vrålade på Hedman att komma och kravlade mig på alla fyra igenom passagen. Nu såg jag lampan på larmet och kröp sakta framåt. I nästa ögonblick tändes en lampa bakom mig och allt blev jätteljust.
-Vad fan gör du? undrade Hedman.
-Napp kvider jag samtidigt som jag når spöet och lyfter det i en klen krokning.
Jag känner en kraftigare fisk i andra änden, betydligt maffigare än de braxnar jag planat in tidigare. Fisken tynger på i sidled men vänder snart upp sin gyllene sida i ficklampskenet. Hedman sträcker sig med håven för att nå, tar ett kliv ut i vattnet och i ett samstämmigt ja sluts nätet kring en underbar fjällkarp. Fisken vägs noggrant till 7,3 kilo och vi dansar med lätta fötter på små fluffiga molntussar. Efter en stund sansar vi oss och sjunker ner i våra stolar totalt utmattade.
Vi satt mest och småpratade resten av natten. Skrattade, fnissade och mådde som prinsar där i ljuset och värmen av en liten lägereld mellan våra stolar. Mitt knä värkte något fruktansvärt och var dubbelt så stort som vanligt. Jag får erkänna att det värker än idag om jag belastar det fel. Det gör faktiskt inte så mycket utan värmer mest mitt hjärta av minnet från den där första Götenkarpen.
Så i första gryningsljuset kom nästa napp.
Det var på mitt spö igen och efter en kort fight hade jag ännu en karp i håven. Vi dansade på små moln och den här fisken vägde 11,3 kilo.
Tyvärr blödde den ymnigt från gälarna när vi skulle återutsätta den. Vi började fundera på varför. Kanske var det värmen i vattnet tänkte vi, men det var ju inte speciellt varm sommar och aldrig hade vi sett någon annan fisk reagera så. Hedman påminde om att även den första karpen hade blött en del från gälarna. Tanken slog oss att det kanske hade med fiskarnas ålder att göra. Kanske var dom inte starka nog för en fight när dom var 70 år gamla. Båda hade också kämpat väldigt dåligt trots att dom var fina stora fiskar.
“Visserligen bjöd vi pensionärerna på goda kakor och bullar men sen gav vi dom en åktur i fritt fall och bergochdalbana genom näckrosor, över grundet och genom vassen.”
Under dagen sov vi gott och vaknade först framåt kvällskvisten. Hedman var också sugen på att fånga en karp och vi klurade tillsammans på taktiken. Hans längtan blev inte speciellt långvarig för nästa napp var hans. 11,5 gram äkta götenkarp var den största vi fått och på nytt blev det kramkalas och glädjetjut! Den var också så grymt fin karpen, faktiskt en av dom vackraste eller kanske den vackraste fjällkarpen jag sett.
Som smolk i bägaren blödde även den fisken från gälar. Vi började fundera och spekulera och kom fram till att det måste vara åldern. I 70 år har dom simmat runt här i sjön i godan ro. Ingen har bråkat med dom och inget har stressat dom. Som kungar och drottningar har dom majestätiskt solat i grundvikar när dom velat, Gått på jakt på insekter och maskar på platån vid udden. På grundet har dom kunnat simma och äta småkräftor som ömsat skal och ingen predator har varit stor nog att stressa de senaste 60 åren.
Nu var vi där och plumsade med åror och förde liv. Visserligen bjöd vi pensionärerna på goda kakor och bullar men sen gav vi dom en åktur i fritt fall och bergochdalbana genom näckrosor, över grundet och genom vassen. Vilken 70-årig pensionär hade uppskattat det kan man undra? Innan vi for hem den förmiddagen hade vi bjussat på nya partiklar och bullar på alla mäskplatser. Allt var preppat för ännu en helg på ön.
“I en odör av soltorkat braxslem på gröna militärbyxor somnade jag sliten den fredagskvällen.”
Sista helgen
Längtan efter Göten var var stor och helgen efter svar vi på plats igen. Vädret hade slagit om och nu kändes det faktiskt ännu lite busigare och karpigare. Regnmolnen låg tunga över himlen men hölls snålt tillbaka som vore de diamanter, inte en enda droppe skulle släppas under hela helgen. Mitt knä var ännu svullet och nu hjälpte inte euforin över något lyckofiske att dämpa smärtan. Vi var lika på hugget som helgen innan och det visade sig även braxnarna vara och vi sträckdrog dom ända in i mörkret. I en odör av soltorkat braxslem på gröna militärbyxor somnade jag trött den fredagskvällen.
I första gryningsljuset väcktes jag åter av härliga toner från ett optonicslarm.
Ännu en kort drillning bjöd på en gyllene fjällkarp i min lilla bukt längs ön. Dubbla 20-millimetersboilies hängde snyggt i mungipan på fisken som visade sig väga 7,9 kilo. Den här fisken var blind på båda ögonen och hade gamla ärr längs kroppen från ett långt liv. Här syntes det tydligt att det var en urgammal fisk jag höll i mina händer. Den fick snabbt simma tillbaka igen ut i sjön.
Det tog inte lång stund förrän larmet tjöt igen. Den här gången var det en riktigt fin fisk som nappade som skulle bli min allra största götenkarp 11,5kg, även den sista karpen vi fångade i sjön eftersom vi slutade fiska sen. Jag har många gånger funderat på om vi inte skulle prova igen men det fanns tre anledningar som gjorde att vi slutade där och då. Dels kändes det fel att fiska på så gamla fiskar som också blödde oförklarligt trots varsam hantering. Sen hade vi båda fått varsin fin fisk som var exakt lika stora 11,5 kilo, det kändes så jäkla rättvist. Den sista anledningen till att vi la ner var att allt vi hoppats på, drömt om och förväntat oss hade gått i uppfyllelse. Spärren hade slagit in perfekt och “mycket vill ha mer” existerade helt enkelt inte för oss.
Vi har många gånger funderat på om vi ska berätta den här historien eller om den bara ska leva med våra egna minnen.
Den stora anledningen att jag berättar är att jag vill visa att även om man tror att allting är upptäckt så finns det guldkorn att hitta om man bara låter lite jävlar anamma och upptäckaranda regera. För oss är detta det största äventyr vi har upplevt i våra specimenfiskeliv. Att utforska och upptäcka ett eget karpvatten – I Småland Kalmar län – ett tidigare helt blankt papper på karpkartan känns enormt kul. Det finns fler vatten som Göten kan jag lova er. Tro på alla rykten, ge det tid och våga prova. Det finns inget roligare än att hitta ett eget vatten där dina drömmar kan få chansen att slå in.
/Palle
