Historien om Esox
En dag så låg den bara där i tidningshyllan.
För en sekund så trodde jag att tobaksaffären börjat importera utländska fisketidningar. Jag lyfte upp tidningen med det tunna pappersomslaget och började bläddra. Den var ju skriven på svenska…!?
Året var 1993. De båda tidningarna, Sportfiske (en sammanslagning av fiskejournalen och Sportfiskaren) och Fiske för alla hade under lång tid gett metet allt mindre utrymme. Det enda sättet att få läsa någonting om mete var att vända sig mot England och prenumerera på någon av deras tidningar, eller att besöka en ytterst välsorterad tidningshandel. Esox var därmed en gudagåva för Sveriges alla metare.
Tidningen var aningen kufisk och hade en viss tyngdpunkt på det som en svensk fiskare ansåg som udda, eller åtminstone annorlunda för tiden. Artiklarna var skrivna av både inhemska som utländska skribenter, och på bilderna kunde man ofta se långt större fiskar än man hade vant sig vid.
Tidningen utkom en gång i månaden och blev snabbt en favorit för en trogen skara läsare. Dess stil placerade sig långt ifrån de andra två tidningarna och kändes som en rätt kaxig uppstickare som utmanade det gamla gardet med dess ultramoderna approach till fisket.
Faktiskt så till vida att det uppstod en rättslig tvist om namn och layout som till slut landade i att tidningen fick heta endast Esox för att slippa förvirring med tidningen Sportfiske.
(Tidningen hette från början, Det internationella Sportfiske-magasinet Esox) Att reda ut de olika begreppen kring namnet är onödigt då den i folkmun aldrig hetat något annat än just Esox.
Under de följande åren skulle tidningens artiklar som initialt kändes svåra bli allt mer bekanta för läsaren, som kunde gotta ner sig i artiklar från utländska storheter som Mick Brown. Men en dag, lika plötsligt som den hade kommit så var Esox borta från hyllorna för att aldrig mer återvända. Vad hade hänt? Ingenting hade skrivits i sista numret (nr 12 1995) som indikerade på att tidningen skulle läggas ner.
Åren gick och tidningens forna existens föll sakta i glömska hos den större delen av fiskarna. Men bland metarna har den aldrig glömts bort.
Så fort man pratar svensk metehistoria så kommer Esox förr eller senare på tal. Den gav metarna någonting att se fram emot i den mörkaste perioden metet upplevt. När internet kom lättades läget betydligt och man kunde åter hitta någonting läsbart. Men under den första halvan av 90-talet var Esox allt man hade.
Jag bestämde mig för att ta kontakt med Göran Cederberg, chefredaktör under Esox hela livstid, och en erkänd sportfiskejournalist, för att reda ut begreppen kring tidningens korta men intensiva historia. Vad var det som egentligen hände?
Första numret av Esox 1993
Göran Hur startade tidningen?
-Esox var ingenting jag hade planerat att göra. En dag ringde telefonen och jag blev erbjuden möjligheten att starta upp tidningen i Sverige, mer spännande än så var det inte. Tidningen var tyskägd via giganterna Blinker (som förövrigt fortfarande använder samma hoppande fisk som logga som esox hade) och gavs ut i åtminstone Sverige, Holland, Tyskland och Ungern. Jag hoppade på tåget och sedan så rullade det på. Så det var kort och gott en samproduktion med Blinker. Vi gjorde ett test-ex och så körde vi igång.
-Artiklarna var en mix av utländska skribenter mixat med några inhemska som jobbade på frilansbasis. Då vi inte hade några anställda skribenter så då blev tidningens omkostnader lägre, och därmed kunde vi sälja tidningen betydligt billigare än våra konkurrenter. 25 kronor kostade första och 32 kronor kostade de sista numret.
Var det en medveten strategi att satsa så mycket på metet?
-Jag tyckte att det var för mycket mete. Vi efterlyste mer gäddfiske som var nu som då omåttligt populärt. Men i södra Europa är metet den dominerande fiskeformen, och därav så blev det väldigt mycket mete i tidningen. Arter som gädda och gös som vi oftast spinnfiskar metas i stor utsträckning på kontinenten. Dock så låg vi ständigt i framkant med nya tekniker och de senaste prylarna. Bland annat segelflötet som vi hade artiklar om långt innan det slog igenom i Sverige på riktigt.
Ni hade en lång radda inhemska skribenter för tidningen. Jörgen Larsson, P-O Johannesson, Gunnar Westrin, Peter Grahn för att nämna några.
-Ja, de artiklar dom skrev gav tidningen en bra mix av inhemskt och det internationella. Christer Johansson var en annan klippa som skrev mycket om laxfiske.
Vad hände med tidningen? Den bara… försvann?
September 1995 fick jag sent en kväll ett fax där det stod att tidningen läggs ner. Det var väl tidningsjättarnas sätt att göra business. Det var det, vi hade ett sista nummer som låg i tryckeriet. (nr 12 1995). Då tidningen redan var klar så hann vi aldrig gå ut med någon förklaring.
Var upplagan dålig, eller fanns det andra orsaker till att det lades ner?
Tvärtom, upplagan hade stadigt ökat och vi låg på ca 17.000 exemplar när det tog stopp. Visst, blinker såldes i 150.000 ex, men för den svenska marknaden så var vi stora. Vi hade haft en del strul med vår distribution och några namnbyten m.m. och kanske så tyckte tyskarna att det blivit för rörigt? Det var ett abrupt slut.
Vad gjorde du efter att Esox gick i graven?
-Jag fortsatte att skriva. Gjorde några böcker, bland annat den stora boken om spinn och haspelfiske, och en del andra.
Hörde folk inte av sig och undrade vad som hände med tidningen? Det måste ju ha funnits en del prenumeranter…
-En del hörde av sig, men konstigt nog så var det nästan inga alls som ville ha prenumerationsavgiften tillbaks, vilket dom hade fått och vilket vi klargjorde.
Ok. Men tidningen lever fortfarande i allra högsta grad bland oss metare. Den gjorde ett stort intryck på många, och den pratas och frågas om än idag. Det var därför jag tog kontakt med dig.
-Det känns roligt att höra. Det är ju över 23 år sedan vi la av.
Det är vi som ska tacka.
Sista numret av ESOX.
/Tomba.
Vill man läsa mer ur vår kategori Specimen så följer ni bara länken.
