Nostalgitripp till Hossmoån

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Vi blir så glada när vi får artiklar från andra metare. Självklart tycker vi det är roligt att skriva, men ibland kan det vara skönt att läsa något från någon annan! Sen vill vi ju gärna att fler av er läsare gärna skriver några rader om ett fiskepass, en fisk, ett bete eller vad ni nu känner att ni vill skriva om. Skicka det till oss, vi blir superglada!

En som mejlade oss ett trevligt mejl och en bra artikel är Glenn Larsson. Tack för detta Glenn, det uppskattas otroligt mycket!
Han bjuder oss och dig som läsare på en artikel som han skrev redan 2016 men som aldrig hamnade någonstans mer än på hans dator… Självklart tycker vi att fler ska få ta del av denna Nostalgitripp till Hossmoån! Nu överlåter vi ordet till Glenn.

Det riktade specimenfisket efter olika arter tog på allvar fart någonstans i mitten av åttiotalet. I somliga delar av landet var man igång redan några år tidigare, detta genom klubbar som UFF, Rutilus och FK Balans. Ser man det på bred front med begynnande specimentävlingar, årsbästalistor, sökande efter nya vatten och successivt utvecklande av metoder så är vi dock någonstans runt 1983- 1984. I några fiskeklubbar blev specimenfisket en egen gren, medan det runt om i landet också bildades särskilda specimengrupper med huvudsyfte att fiska efter de största sötvattensfiskarna av olika arter.

I söder var det nämnda Rutilus och Balans som höll hov, i väst fanns Fina biten och Tinca, Östgötarna och SG Fenomenål hade sina hemmavatten i mellersta och östra Sverige och i Stockholmstrakten var det Team Cisco och UFF som jagade de största firrarna. Det engelskinfluerade sättet att fiska och främst då meta enligt ”catch and realese” började på allvar rota sig i landet och detta tack vare pionjärer som Arne Broman, Kaj Jonsson, Lars- Ove Berglund, Jörgen Larsson och Rune Karlsson samt deras förmåga att smitta av sitt intresse på omgivningen.

Via fotografier och skildringar i dåtidens fiskelitteratur kring metoder, arter, beten, vatten och utrustning satte man bollen i rullning. En av de klubbar som tidigt gav sig hän åt specimenfisket var Nybro FK där en grupp verkliga entusiaster under några år upptäckte ett stort antal vatten med stor fisk i den sydöstra delen av Småland. Främst var det åar såsom Ljungbyån, Hossmoån, Hagbyån och Ryssbyån, men också sjöar som Svarte göl, Linneasjön och delar av kusten besöktes flitigt. I ett första stadie var det sutare, braxen och sarv man fiskade allra mest framgångsrikt efter, men allteftersom tiden gick fylldes artlistan på med mört, ål, abborre, gädda, färna, sik och vimma etc.

Genom åren har många olika vatten figurerat i såväl specimenlistor som i storfiskregistreringen och diverse fiskeligor i allehanda dagspress.

Nostalgitripp till Hossmoån

En del av dessa vatten har passerat revy under några år tills dess att balansen på ett eller annat sätt rubbats medan andra har varit mer konstanta då det gällt att generera stora fiskar. En del storfiskvatten har också konkurrerats ut av senare funna ”spots” som visat sig ha både fler och större individer av en eller flera arter. Exempel på detta är rudavattnen som Trösken och värmländska Skarsjön som bytts ut mot Ursjön och Sjöbodasjön. Sutarvatten som Svärdstorpssjön och Kölbydammen har fått stå tillbaks mot Antorpa sjö och Rögle dammar och idvatten som Strömsån och Ume älv har passerats av Flian, Läckebyån och sydkusten. Ett vatten som däremot har funnits med hela vägen sedan den breda, svenska specimenresan startade är Hossmoån i trakterna av Kalmar och Ljungbyholm med utlopp i Kalmarsund.

Främst är vattnet känt för sina stora braxnar och abborrar, men genom åren har det fångats såväl stora sutare, gäddor, idar och vimmor i ån. De största abborrarna fångas mestadels under tidig vår medan braxnarna hör främst senvåren och hösten till. Båda arterna håller företrädesvis till ute i Östersjön men simmar upp i ån för att leka, övervintra och i viss mån äta. För närvarande är vikterna på de allra största abborrarna från ån helt upp i Sverigetopp medan braxnarnas högsta vikter just nu ligger halvannat kilo i lä jämfört med de som fångas i de oerhört produktiva dammarna i Rögle.  

För egen del har jag besökt Hossmoån vid ett fåtal tillfällen sett över de senaste tjugofem åren men alltmer ofta har jag känt ett sug efter att prova på höstfisket efter nystigen och välkonditionerad braxen i ån. I början av september hösten 2016 tog jag mig så i kragen och gav mig iväg på det som av beskrivna anledningar får betecknas som en form av nostalgitripp.

Det var tidig söndagseftermiddag när jag anlände Hossmo och efter en lång vandring med allehanda utrustning och bekvämligheter kunde jag börja bygga upp mitt basläger i det flödande solskenet.

Jag var som väntat inte ensam om att vilja lura några stora braxnar vilket blev tydligt vid åsynen av ett flertal fiskesällskap på motsatta sidan ån. En blick ut över vattnet gav dock positiva besked. Ideligen bröts vattenspegeln av stora braxnar och det var liksom ingen tvekan om att här fanns fisk så det skulle räcka till alla.

Eftersom vattnet strömmar långsamt och fisket sker på c.a 2- 5 meters djup så är bottenmete den mest ändamålsenliga metoden för att effektivt lura de stora braxnarna till hugg. Detta till trots skulle nog en spännande sport erbjudas för den sanne opportunisten som med en flötesupptackling, take a part- spö och kontinuerlig mäskning kunde få sitt livs stora fiskafänge och häftiga bataljer. Nåväl, jag valde i alla fall bottenmete med larm och swinger- indikatorer. En metod som under de rådande förutsättningarna passade ypperligt. På huvudlinan apterades ett inline- sänke, runt vilket en mäskboll kramades för varje utlägg. Detta skapade ett kontinuerligt mäskområde där ett eventuellt braxenstim skulle hållas sysselsatt. En kort tafs försedd med en krok i stl 10 och ett hår, på vilka ett par doftförsedda plastmajs satt uppträdda kompletterade tacklet. Dags så att gå från ord till handling…

Efter ett antal utlägg mot mitten av ån började sakta med säkert ett födostråk att byggas upp. Braxnarna fortsatte rulla i ytan under sena eftermiddagen och den tidiga kvällen. En stund senare upphörde beteendet och ytan låg spegelblank igen. Var detta ett tecken på att fisken sökte sig ned mot botten för att börja äta? Knappt hade jag tänkt tanken färdigt förrän ett hugg indikerades på vänsterspöet. Jag mötte upp med ett mjukt svepande mothugg och strax gungade det tunna spöet sådär härligt karaktäristiskt som bara kunde betyda att en större braxen plockat upp betet. Efter några tunga knyckar och någon mindre utflykt i sidled kunde jag snart sluta håvnätet om en nystigen, välkonditionerad braxen med goda proportioner.

Inte över fyra, men heller inte så långt ifrån. En mycket bra start.

Skönt att tidigt få fisk för att veta att den valda platsen och metoden levererade. Redan nu kändes resan räddad och med tillförsikt blickade jag fram emot vad som komma skulle. Alldeles tydligt var att braxen var i ätar- tagen och med jämna mellanrum under kvällen fick någon av åns braxnar syna håven från insidan, ibland hos mig och ibland hos någon av de andra metarna i området. Samtliga fiskar var av fin storlek och endast någon enstaka av dem vägde under tre kilo. Stora braxnar i vilket vatten som helst, men i östra Småland krävs det mer för att ögonbryn skall lyftas. Nåväl, när jag summerade aftonen inför några timmars sömn kunde jag räkna in upp emot tiotalet fångade braxnar varav ett par av dem vägde över den forna drömgränsen fyra kilo.

Måndagsmorgonen började just gry när mobilen gav alarm. Bara till att gnugga sömnen ur ögonen och ut och köra igen, ingen tid att förspilla. Morgonen startade i tröghetens tecken och fram till åtta hade jag fortfarande inte landat någon braxen. Dags för frukost och lite java. Med kaffekoppen i handen brukar det hända saker och detta var inget undantag. Indikatorn till höger började klättra mot spöklingan i takt med larmets ljuva toner. Mothugg och fast fisk, jag var inne igen. Detta blev startskottet för en rejäl huggrusch. Mellan 9 och 13 hade jag mestadels bara ett spö i vattnet och när jag väl fick ut båda indikerades vid ett par tillfällen dubbelhugg.

Någonstans i mitten av denna intensiva huggperiod landade jag en större fisk som vid håvningen visade sig ha såväl längden som konditionen med sig för att väga betydligt mer än de jag dittills fångat. Vägningen besannade mina aningar. Hela 5380 gram och en riktig praktfisk, stor till och med för att vara från Småland! Om det var en förhoppning jag hade under denna satsning så var det just en braxen över fem kilo och med denna fisk hade den önskan med råge överträffats.  

GLenn Larsson med en fin brax från Hossmoån - Nostalgitripp till Hossmoån

Eftermiddagen blev lugnare och det blev tid till att såväl dricka kaffe som att snacka lite med andra metare.

Fisket var fortfarande bra och flera braxnar landades men i en mindre strid ström än tidigare under dagen. Måndagen blev hursomhelst till ända och tisdagen väcktes jag tidigt av att någon form av UFO- belysning dansade runt inne i tältet. Snabbt drog jag upp tältduken och körde ut huvudet. Det visade sig vara Kristoffer från Kalmar som i mörkret letade efter en plats att tillbringa morgonens fiske på. Ljusskenet kom såklart från hans pannlampa. Efter lite överläggning så slog han sig ner på en plats strax uppströms min. Inte helt idealisk då slänten ner mot ån var brant vilket försvårade håvning men trots allt fullt fiskbar.

Det tog inte lång stund förrän även Kristoffer var med i leken och braxnarna tycktes stå lika tappert uppradade och huggvilliga hos honom. Också jag lade ut på nytt och det visade sig bli ännu en fin morgon och förmiddag med strålande septembersol och riktigt bra fiske. Klockan hade smugit sig en stund efter nio när jag landade ytterligare en braxen som stack ut i längd och storlek jämfört med de övriga. Vågen visade på fina 4650 gram och det var svårt att inte dra på smilbanden. Några braxnar senare började jag summera trippen.

Egentligen hade jag tänkt stanna ytterligare ett dygn men med så många landade fiskar kryddat med två riktiga specimens kände jag mig helt enkelt mätt med alla fångster. Ett tillstånd jag mycket sällan upplevt i mitt fiskeliv. Kristoffer, som skulle hem och födelsedagsfira sin sambo var också färdigfiskad för dagen och vi slog följe den långa promenaden till parkeringen. Vi gick längs ån och Kristoffer berättade frikostigt om såväl abborrfisket som vårfisket efter braxen i ån och pekade ut ett antal heta ”spots”. Sannolikt kör vi något abborrpass framåt i tiden när tillfälle ges.

När jag så småningom rullade ut på E22:an för att nöta de många milen hem kunde jag nöjt konstatera att resan hade överträffat alla mina tänkbara förväntningar.

Stor fisk, nya bekantskaper, utmärkt väder och en rejäl dos nostalgi från ett av de mest klassiska specimenvatten som Sverige har att erbjuda. Frågan är inte om, utan när jag åker tillbaka till Hossmoån igen!

Vi tackar Glenn Larsson för denna gästartikeln!

Här kan du läsa fler gästartiklar

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *