Tombas krönika Maj 2020
Det börjar bli en vana. Att packa bilen alldeles för full med last. Vissa skulle kalla det för en ovana, men vad vet de om karpmete…
KARSGÖL MAJ 2020:
Första året vann jag och Saku. Vi bemästrade en mindre vindby som tog de andra på sängen. En vinst baserad på ren tur och god mat knäckte all motstånd. Förra året gick det sämre. Segervissa så söp vi bort en annars säker vinst. Det finns inga bortförklaringar till det som hände. Vi sprack, och fick betala ett ohyggligt pris och en djup skam som fortfarande sköljer över oss så fort den helgen nämns. Oförlåtligt givetvis, men sånt händer när insatserna är höga. Minns en gång när Sergei Bubka fick storhetsvansinne och rev ut sig på en för högt ställd ingångshöjd, fullt jämförbar med vår fadäs. Ibland sviker ens hjältar en, förra året var det vi som hade lagt ribban en aning för högt.
All karpmete kräver noggranna förberedelser, den minsta detalj kan fälla avgörandet när det tävlas. Detta känner alla vi som opererar på hög nivå till. Vår anfallsplan bollades runt som en het sten tills perfektion uppnåddes. Den var lika enkel som genial. Vi skulle ransonera alkoholen denna gång. Ta med en mindre dos på tio öl per man till bivvyt och lämna resten i bilen så det inte skulle ske några felkalkyleringar när glädjen stod på topp. Dagen efter när det vankades gemensam lunch så fyllde man sedan på med samma ranson. Även starkspriten ransonerades till ett absolut finskt minimum. Endast en flaska Jaloviina för speciella högstunder.
Karpriggarna fick en även de en uppgradering. De hade suttit på linan sedan förra racet och levererat mig många sköna stunder. Men till denna gång så band jag nya och knöt på. Boiliesarna som legat i vindagoo-soak sedan 2016 luktade lika bra som jag mindes. Jag vet inte varför jag alltid faller för saker ingen annan faller för, så även denna gång. Det magiska elixiret som ingen karp kan motstå plockades under tveksamma former bort från produktionen, och nu återstår endast minnen kvar för de som inte hamstrade. Skulle någon mot förmodan sitta på en flaska så hör av er, jag behöver skiten…
Lagen i årets race såg extremt lättslagna ut. På stora vindskyddet satt Emil och Elin. Dom skyllde på jobb och gud vet vad och missade hela torsdagens fiske. Ett säkert tecken på nervositet.
Roosen och Axel vann lottdragningen och drog till med Robbans udde. Ett lika populistiskt som okunnigt val som bara kunde leda till misär. Roosen proklamerade innan resan att han skulle blanka, jag var inne på samma spår. Jag är rätt säker att dessa herrar är folkpartister.
Mellan dessa lag satt Bertilsson och Jonas. En stark uppställning på pappret, men ostviken som de valt skulle knappast leverera två vinster på raken. Dessutom hade Bertilsson fel snus med sig, och det bådade inte gott. Jonas visste jag ingenting om, förutom att han hade bott i Eskilstuna en gång i tiden. Pallade säkert inte för trycket, för man flyttar väl inte från Eskilstuna frivilligt?
Palle och Emil hade valt lilla vindskyddet, platsen där vi senast söp bort oss. Inte mycket talade för att utgången för dessa herrar skulle vara annorlunda.
På Roten satt Ernad och Avdo. Dessa kunde eventuellt ställa till problem för oss. Men vi hoppades att den mysiga stämningen skulle leda till det vi i svängen kallar för ”karpkoma”. Det är ett tillstånd då livet vid lägret blir så roligt att själva fiskandet prioriteras till ett minimum. Under detta tillstånd fångar man aldrig någon karp. Det upplevde vi förra året.
På döden och badplatsen satt Chrille och nykomlingen Zentio. Ett splittrat lag i total misär. Dock med bra platser som dom knappast skulle kunna förvalta. Zentio som aldrig metat karp gick mest runt och darrade och pratade osammanhängande.
Sedan var det vi, Team Finland. Återigen topprankade och segertippade enligt alla. Bästa platsen, bästa inställningen och bästa maten. Endast en total missräkning från vår sida kunde fälla lagmaskinen som var slipad till perfektion. Det var som att ha två Idi Amins i samma tvåmannalag.
På grusparkeringen åt vi tacos, det gör man alltid när vi bjuder på mat på en parkering. Vi vägde mellan andra alternativ, men ingenting annat kändes aktuellt. Medans vi åt höll Ernad lite föredrag om Meleg Baits som han säljer. Innan föredraget tänkte jag hur mycket man kan snacka om något så simpelt som färgade matkulor utan att bli tradig och tappa all trovärdighet. Men till min förvåning så gick han snabbt igenom det man ville veta och sa sedan, -Mycket mer än såhär kan man inte säga om boilies. Det var perfekt. En bra försäljare låter sina produkter tala för sig själv. Några påsar bytte ägare och det delades ut lite provbeten. -Testa själva, sa han och rullade fram bollen. Jag tänkte på min polares farsa som köpte en mikrovågsugn en gång i tiden det fortfarande var förknippat med en flamboyant livsstil att äga en. En kväll hade en man ringt på deras dörr, och när han öppnade så stod försäljaren där med micron i famnen. -Vill ni köpa världens näst bästa mikrovågsugn, frågade han. -Näst bästa? -Ja, den bästa är inte tillverkad ännu… -Klart som fan jag köpte micron sa han… Det konstiga är att micron nog funkar än idag.
Vi rodde ut till våra platser. För alla utom oss så räckte en resa. Med lite eftertanke så var vår livsstil vid peggen kanske en aning flamboyant med. Jag hade ju uppgraderat bekvämligheten med en ny bivvy som gav mig gråa hår. Det är en tvåmansvariant, som endast en person kan sätta ihop. Så bra vänner finns inte på jorden som kan ta sig igenom en sådan motgång utan att hamna i handgemäng. Till slut kapade jag av några av dom där jävla snören man av någon oklar anledning lagt i själva rören för att jävlas med folk. Då gick det helt plötsligt nästan löjligt enkelt att få ihop saken.
Det var först när jag råkade lyfta på Sakus väska märkte hur illa läget var. -Vad fan har du lastat med dig, den väger ju 50 kilo. -Jag har ölen där, svarade han.. Det var i samma stund jag kom på att jag också tagit med alla ölen.. -Fan vad det luktar sa jag. -Luktar? -Ja känner du inte öldoften? Så sa min gamle arbetskamrat när vi köpte sprit av polska lastbilschaffissar. Han kunde inte ha flaskorna i hjullastaren. -Dom luktar, sen blir man tvungen att dricka upp allt.. Fast denna gång så luktade det verkligen öl. Jag öppnade min väska och mycket riktigt så hade en burk exploderat och nu luktade allt i väskan sådär gott som bara öl kan dofta. Detta var inte den start vi behövde sa jag, och försökte desperat dricka upp det som fanns kvar i burken.
Nästa sak jag märkte var att Saku köpt långburkar. -Var det inte småburkar vi skulle ha, undrade jag. -Nä, tio öl per man och dag.. Jag tittade på min tomma lilla ölburk och började misströsta. En duktig karpmetare måste kunna ta vara på varje fördel som ges. I min värld så hade jag redan förlorat, men var stolt över att ha en stor taktiker som Saku i laget.
På bryggan brevid oss satt Zentio och pulade med någonting mest hela tiden. -Vad fan håller han på med undrade Saku. Det tog liksom aldrig slut, det eviga meckandet med prylar. -Karpfiske ska vara enkelt, det är där skönheten ligger, i det enkla. -Han är en sån där perfektionist. -Du vet när en höjd eller längdhoppare gör konstiga miner och lyfter på armar och ben i mest konstiga rörelser innan man börjar sin ansats. -Det är det den där mannen håller på med. -Det är en ritual, en sjuklig förspel. -Zentio är en man som jag tror inte skulle banga att rigga upp bivvyt i sin vardagsrum och sova där en vecka innan fisket för att hamna i rätt zon. -Varför gör han så? -Han är från Linköping…
Chrille däremot, hans lagkompis liknar mest en komapatient. Jag hade kikaren med mig som vanligt, jag såg nog allt. Han satt där och bara blickade ut över sjön och väntade på klockslaget då man fick slänga ut det man hade att erbjuda. Sedan så skulle han sätta sig i stolen igen och fortsätta stirra. Jag vet inte om det är en småländsk avslappningsövning över tre dygn, men den mannen saknar ett nervsystem när han metar. Men aggressionen måste ju ut, och den levererar han bakom ratten i sin Skoda.
-Dom e ju fan inte kloka sa jag när jag kollade på laget. -En står o vevar som en tjackpundare och den andra vet man inte om han lever… Som tur var så var sprickan i laget inte bara psykisk utan i högsta grad fysisk. Mellan deras fiskeplatser växte en urskog som klippte av all kommunikation och allt vad laganda hette. Dock så satt vi endast 100 meter från Zentio, och skulle därför få dras med honom i fyra dagar. När man är ensam och liten bland Finlands samlade karpelit så kommer man förr eller senare att behöva tröst. Vi hade tröst på burk att erbjuda. Skulle man bara låta alkoholen få greppet över den mannen så var åtminstone en av motståndarna ur spel. Och på fyllan så bryter man enkelt ett ben eller två när man ska sprinta till sina spön i mörkret. Det vore ju ”tråkigt”, men såna är spelreglerna.
En annan som snart skulle vara ur spel var Roosen. Jag hade utrustat honom med ett karsgöl survival-kit med finska läckerheter och massor av porr och andra förnödenheter som skulle få honom ur balans. Han tackade mig å det varmaste när han öppnade paketet och såg på dess påkostade innehåll. Nakenbilder på mig med en gös, vaselin och en jojo för att nämna några av paketets presenter. Han fick även en lyckoamulett, min gamla visdomstand som en gång rycktes bort. Varför jag fick med mig den i en liten ask vet jag inte, men jag gav den nu till Roosen. -Ha, den i fickan så får du stor lycka, skrev jag till honom. -Fan vad äckligt svarade han. Men jag visste att mannen lider av storslagen vidskeplighet, och nu stod han och dividerade med sig själv om för och nackdelar att ha en rutten visdomstand på sig under fyra dagar. -Vad skulle Jan Björklund ha gjort? Ännu en man var ur spel, och vi hade ännu inte ens slängt ut mäsket…
Att försöka förklara karpmete för en som inte är insatt i fiske är förhållandevis enkelt. Man slänger ut och sedan så väntar man, ofta länge. Fisket kan bedrivas helt utan finess på ett sätt tex feedermete aldrig kan göras. Den kan förvisso krånglas till, men varför skulle man vilja göra det? Man kastar ut boilies, placerar sina krokbeten någonstans i närheten och sedan så gör man något annat, ej fiskerelaterat. Men är man lagd åt det aktiva hållet så blir väntan ofta för mycket att leva med. Man börjar veva in sina tackel i tid och otid, mäskar upp nya platser och byter dofter o färger på sina kulor. Till slut så har man ställt till det för sig själv. Detta har hänt alla någon gång, för det är så en metare reagerar på tristess.
De få människor i England som är karplegender är inte människor man skulle vilja bjuda hem på middag. Dom har metat för länge och tappat det karpmetes kärna är. Att bedriva tid på ett fantastiskt sätt, ibland med inslag av fisk. En karp är inte en fisk man jagar, det är en fisk man låter komma till sig i lugn och ro. Det finns ingenting tråkigare än ett kortpass efter karp, för då är man ute efter snabba resultat. Vill man ha action, då ska man meta färna. Jag metar nog karp för att komma ifrån metet. Det låter nedvärderande, men så är det absolut inte. Det är nu man har tid för att supa in naturen och lugnet och inte stressa vidare till nästa heta spot.
DAG 1:
Vid femtiden så landade det 12 riggar i sjön. Efter en minut så landade det ett dussin till. Så långt var alla på samma karta. Men det tredje, ofta kallat, bonusspöet är den sista magiska som man lägger på ett lurigt ställe, inte sällan med ett annat bete. Det är dessa spön som inte sällan förblir orörda hela resan. Men skulle det ringa till så framstår man som ett geni. Detta är anledningen varför de flesta karpvatten tillåter fiske med tre spön. Det sista genererar sjön en mängd mäsk som annars aldrig skulle ha hamnat där, men genererar sällan resultat i form av fisk på mattan.
Jag placerade mina så strategiskt jag någonsin vågade. En tjugotalet meter ut vid ett näckrosbälte, ett rakt vänster bara några meter från land. Och det tredje på ett helt annat swim hundratalet meter bort. Platsen som kallades ensamheten, och vår plan var att mäska upp stället, placera tre spön där, men annars inte vistas på platsen mer än för att veva in en karp. Lika genialt som enkelt. Ensamheten är en vacker plats som ingen väljer. Den ligger bortglömd och ensam i sjöns bortre ända, därav namnet. Vi stod och blickade över platsen med varsin öl i handen. -Här skulle det vara omöjligt att blanka. -Mmm. -Är det någonstans man vinner en tävling så e det här. -Mmm. I samma sekund bryts ytan av en stor karp. Fisken såg ut att vara i tiokilosklassen. Detta såg ut att bli enkelt. Nästan för enkelt…
BARONEN:
Michael Zentio, dubbeltian som han även kallas, är en märklig man. Vi är rätt lika på många plan, men ändå så olika. Hans eviga pulande och planerande är en egenskap jag finner extremt stressande. Men han är en bra kille på andra sätt, bara han kunde ta det lite piano ibland. På så sätt så är ju karpmete ett fint tillfälle att ta med mannen, jag menar, det finns ju en begränsning på hur mycket man kan pula. Jag sa till honom innan resan: -Zentio, detta är fiske, inte Palmeutredningen. Men han lyssnade inte. Hemma hade han plöjt igenom allt han kunnat hitta om karpmete och kom nu med tackel och riggar jag inte skulle knyta om jag så försökte. Och nu hade han lagt ut sina grejor och stod på bryggan och vaktade sina grejor. -Han såg ut som en baron som såg ut över sina ägor sådär oroligt självbelåtet. Nöjd över vad han ägde och besatte, orolig över vad andra lägre stående människor kunde ställa till med.
Vår Baron hade metodiskt gått igenom allt in i minsta detalj. Var han hade hittat regnbågsfärgad lina, och vad den skulle vara bra för visste jag inte. De tre spöna låg likt besticken på nobelmiddagen på millimetern identisk i den pompösa rodpodden med alla tre vevarna pekande svagt sydöst för bästa möjliga åtkomst under ett karpnapp. Nu stod han där med otrevligt rak rygg och väntade på ett run som aldrig skulle infinna sig. Till slut ropade vi honom till vår plats, och en stund senare kom han med recievern i handen likt en trafikpolis. -Sätt dig, du gör mig nervös, sa jag. Som tur var så gjorde han det.
Jag började jobba på baronens psyke. Skulle man få honom ur balans vid ett tidigt skede så skulle han börja kasta om, byta beten och bli störd över att ha tappat kontrollen. -Är du säker på att dina beten ligger bra nu, frågade jag. En bra öppning att börja med mitt psykiska terror. -Det e mycket skit på botten där, kastar man illa så kan hela skiten ligga begraven. -Du kanske skulle ha satsat på att fiska på avstånd, där är det renare, plus att dom stora aldrig går nära land. -Du har ju dina tackel nästan uppe på land, sa han lite irriterat. -Ja, men jag bryr mig inte, detta med karpmete är endast en hobby för mig. -Dessutom, jag litar på att Saku drar upp en feting, så splittar vi på stålarna, precis som två år sen. Men Baronen stod på sig. -Dom ligger bra, det är välbalanserade riggar på styv leader som är avhuggen. -Vad snackar du om? -Baronen förklarade, men jag lyssnade endast med dövörat. -Höredu, det e du som ska vara i balans, inte dina riggar. -Har du sett hur dom ser ut i England? -Va? -Smällfeta gubbar, halvdöda av all bacon o cigg. Jag fortsatte. -Kolla på dig, i det där skicket vill vi inte ha dig här, hel och ren med ett BMI under medel. -Vad har min kropp med detta att göra? -Din kropp är ditt tempel, ett tempel som du vanvårdar. -En perfekt karpmetarkropp är en sådan som tvingar dig att drilla sittandes. -Vad skulle det vara bra för? -Då lär man sig att inte hetsa upp sig för lilla minsta, bara att sula ut skiten och börja frossa. -Minns du Steve Gregor? -Nä. -Precis, han dog när han var 42 bast, en av Englands minst kända metare genom tiderna, fångade praktiskt taget ingenting av värde. -Vad snackar du om?
-Steve var som du, förutom att han pulade med sin cykel istället för riggar o skit. -Hans prioriteringar var helt uppåt väggarna. -Tränade som en besatt och mådde enligt honom själv strålande, men sedan så var han med om en trafikolycka. -En morgon, som vilken annan morgon som helst, så hoppade han på sin cykel och skulle ut på sin träningsrunda. -Det var regnigt o jävligt, och i en kurva så mötte han en bil som han rammade med sin hoj. -Det blev en jävla flygtur som slutade på åkern. -Tilläggas är att det var Steve som var på fel sida, inte bilen. -Nu låg han där och kippade efter luft i svåra smärtor. -Då öppnades bildörren och en illa tilltyglad man försökte komma ut, men han kunde inte ta sig ur bilen. -Steve såg mannen och insåg att han måste vara mer skadad än han själv, så han försökte ta sig till bilen för att hjälpa till. -Det var då han märkte att han brutit bägge benen. -Med sina sista krafter så kröp han fram till bilen och lyckade via ett gudomligt ingripande dra mannen ur sin Talbot och ner i diket. -Väl i diket märkte han att mannen inte verkade skadad, bara i så usel fysisk form att han inte klarade av de mest basala funktionerna. -Nu låg de bägge två där i ett kritiskt läge, direkt livshotande. -Mannen låg på rygg och kunde knappt andas, Steve förstod att mannen behövde hjälp snarast, och detta var långt innan mobiltelefonerna. -Steve frågade mannen om han led av någon sjukdom? -Nej, jag är en professionell karpmetare. -Det var i den stunden Steve förstod att träningen inte skulle rädda hans liv. -Här försöker man så gott det går med helvetesturer med hojen och äcklig mat att hålla kroppen i topptrim för att förhindra en för tidig död, men så blir man nästan dödad av en man som ser ut som en gris. -Det var i samma stund han bestämde sig för att bli karpmetare. -Man lever kanske inte lika länge, men man lever, varje dag. -Med sina försäkringspengar köpte han sedan karpprylar och alkohol, festen hade börjat…
Precis när jag skulle fortsätta min berättelse så började det pipa. Först fattade vi ingenting, sedan så reste baronen på sig och sprang mot sina spön så de vita skosulorna blänkte.
Han måste ha spurtat hundra meter på tio blankt, vi hade inte en chans att hinna med om vi hade haft den ambitionen. Nu stressade vi inte för det var inte Finlands sak att bry sig om baronens karpar. Jag kunde tänka mig att på sin höjd håva fisken, men allt utöver det låg inom Chrilles ansvarsområde.
Väl på bryggan så stod han och drillade livets första karp. Vi stod bakom honom och rökte och såg på. -Är den stor, undrade jag? -Svårt att säga, svarade Baronen. -Hur kan det vara svårt att säga, du känner väl om den är stor eller liten? -Jag har aldrig fått en karp förr skrek han medans fisken plogade bland vass o skit. -Finns väl ingen anledning att hetsa upp sig och bli otrevlig, påpekade jag. -Vi är här för att hjälpa.
Till slut så gav karpen upp och kom mot bryggan. Jag greppade håven och håvade fisken. -Grattis, sa vi med illa dold avundsjuka. Vi blev dock genast mycket gladare när vi såg karpens blygsamma storlek. Efter att ha påpekat detta för Baronen så blev han sådär otrevlig igen. -Ni är inte mycket till hjälp ni två, snäste han och hällde vatten över fisken så hela bryggan blev blöt. Jag undrade varför man höll på så och vattnade sina karpar, för så gör dom även i England. Det vore bättre att släppa tebax fisken snabbare än att hålla på och fukta den i tid och otid. Jag knäppte några kort på eländet och bevittnade vägningen. Styva fyra kilo visade vågen. -Den vinner man inga tävlingar med. Baronen svarade inte, han släppte tillbax karpen och började direkt att pula med sina riggar. Vi lämnade honom på sin brygga och gick tebax till våra tält.
-Dålig början sa Saku. -Mmm, inte kul när det blir såhär. -Men vi tar en större inatt. -Mmm…
Efter en halvtimma kom Baronen till vårat läger, nu utrustad med både öl och en stol. Vi snackade om allt mellan himmel och jord medans vi fixade en eld. Vi mindes våra första karpar. Min kom i mitten av nittiotalet ur en park i centrala Eskilstuna. Kommunen hade planterat in ett gäng där, och då det inte fanns någon skylt som tydligt förbjöd fiske så passade vi på att fånga några exemplar av fiskarna man endast sett på bild i tidningarna. En krok på frilina och lite deg var det vi hade att bjuda på. Det var mitt i natten, men i parkbelysningens sken kunde man ändå se linan på ytan. Helt plötsligt så ryckte den till för att sedan vandra iväg. Jag drämde till ett mothugg, och det var då helvetet bröt loss. Ankorna flög iväg i panik när både jag och karpen rusade upp och ner i den lilla pölen. Till slut så låg fisken på torra land. Den såg mäktig ut, köttig och bred på ett sätt som man aldrig förr upplevt. Kanske 2 kilo tung, men det spelade mindre roll, nu hade man fått en karp, och det var allt som räknades.
När det väl skulle börja grillas så plockade Baronen fram ett paket med lammkorv. -Vad fan e det där, undrade både jag och Saku? -Tänkte du äta dom? -Vafan, det e ju prima korv, 96% kötthalt, lokalproducerat. -Nej, prima korv är gjord på nermalda ögon och rövhål, såna där köttkorvar är aldrig bra. Men han stod på sig och placerade sina äckliga korvar mitt på vår grill där våra hamburgerbiffar låg, och plockade fram en flaska Johnnys senap som om ingenting hänt. Han såg på oss och förstod. -Vafan, det finns ingen finsk senap i Linköping. -Vad e det för jävla skitstad som inte har finsk senap? Vi hann inte mycket längre än så innan det var dags igen. Baronens larm började skrika och han sprang iväg. -Ska vi lämna hans korvar här på grillen som hämnd, frågade jag Saku? Vi bestämde oss för att vara schyssta och lyfta dom åt sidan. Sedan gjorde vi våra burgare och knallade ner för att se på karpfighten. Baronen stod och skrek. -Kom o håva för i helvete, den e klar nu. Jag håvade fisken med hamburgaren i andra handen under protest. Hundratalet meter bort satt Chrille i sin stol och missade allt. Karpen var i samma storlek som den första och genomled samma bevattningsritual. -Är den blöt nog snart undrade jag? Baronen firade fångsten med tillhörande fotosession innan den försiktigt återsattes i sitt rätta element.
En stund senare åt han det som fanns kvar av korven, sedan drack vi Jaloviina, det gör vi alltid när någon får fisk. Baronen tog en klunk och lät den landa. -Gott, vad är det? -Sprit med konjak i. -Inte illa
Efter någon timma bestämde vi för att sova. Baronen vinglade med glada ben till sitt bivvy medans vi la oss i våra. Jag satte igång en podcast i hörlurarna och la mig i min nya säng. Den hade en inbyggd sovsäck och kändes allmänt skön. Det sköna spritruset var som balsam för själen, för en stund var allt helt perfekt, sedan slocknade jag med ett leende på läpparna.
Pip.. pip.. piiiiiiiiiiip.
Jag rycktes ur den sköna dimman när jag insåg att det var mina larm som tjöt. Jag försökte resa mig, men kom på att jag inte hade koll på nya sängen där jag nu låg fången. I panik letade jag efter dragkedjan innan jag hittade den och fick upp den. Den praktiska mobilfickan vid sidan av sängen låg fördelaktigt placerad för en poddlyssnare, men sämre genomtänkt för en karpmetare. När jag rusade ut ur bivvyt så hade jag hörlurarna fortfarande i örat medans mobilen låg i fickan. Det tog tvärstopp så man nästan bröt nacken, och mössan flög åt helvete. När jag drillade karpen så undrade jag vad det var för skit som hängde ur mitt öra. Det var en halvmetersbit kabel med snäckan fortfarande i örat… -Det var dom hörlurarna…
Karpen vägdes in på prick 5000 gram. Betydligt större än baronens skitfiskar.
En stund senare fick jag en sutare på lite drygt tre kilo… Sedan blev det tyst. -Nu får Baronen något att suga på tänkte jag och somnade…
DAG 2:
På morgonen möttes vi av tråkiga nyheter. Baronen hade fångat en tredje fisk, denna på respektabla 6900 gram. Ingen annan runt sjön hade haft ett pet på hela tävlingstiden. -Kuken också, nu måste vi öka, sa jag till Saku. Vi åt finskt rågbröd med finsk korv på och drack kaffe. Baronen joinade oss. Han hade lingongrova och yoghurt. -Det där e inte bra för dig, sa jag. -Min mage har varit en katastrof, sa han. -När jag drillade karpen så höll jag på att skita ner mig. -Det var tur att jag hann. -Den fick ligga i håven medans jag sprang o sket. -Du har inte IBS iaf. -Va?
Jag berättade om min kompis. Han kan skita fem sex gånger innan det e dags att åka till jobbet. -Helt fantastiskt, han har tydligen IBS. -Incredible bowel system. -Irritable. -Va? -Det heter, irritable bowel syndrom, inte incredible bowel system. -Är du säker, undrade jag? Sen kom jag på att baronen är nästan en läkare. -Ja, jag jobbar som underskötare, jag vet. -Du skulle bara veta vad folk stoppar upp i sina rövar… -Berätta!
Resten av dagen var lugn. Baronen satt på sin stol och njöt av alkohol och började berätta. Jag hade snart tappat lusten att dricka och väntade mest in maten. -Vad e det för fel på folk? -Ja, säg det…
Lunchen var helt ok. Pytt i panna utan salt men med ägg och rödbetor. Jag tog med mig senapen för jag var säker på att vi skulle laga burgare. Saltet låg i mitt bivvy. -Salt är farligt, sa jag till Roosen som stod och smaskade på den smaklösa sörjan. Själv led jag, jag brukar salta mitt bacon hemma. -Bra bacon är en bristvara, sa jag till Roosen. Han såg frågande på mig men sa ingenting.
Efter maten hade vi kasttävling. Det gällde att pricka en presenning på trettio meters avstånd. Jag kastade som en gud, slog ut gubbe efter gubbe. Roosen psykade jag ut redan i kvartsfinalen. I finalen mötte jag Axel som kastat stabilt, och Bertilsson som såg het ut. Jag började, bäst av ett kast var vad som gällde. Elegant la jag sänket nästan mitt i ringen. Sen var det Bertilssons tur. När han skulle kasta så gick linan av. Det var bara att knyta om. Men efter denna fadäs så gick han inte längre att känna igen och kastade bort sig. Nu räckte det bara att Axel skulle göra bort sig så var förstapriset mitt. En dinerings-kit av det finare slaget. Men Axel som verkade ha never av stål la sänket mitt i prick, tog tallrikarna och gick iväg. -Det var väl en jävla stil, mumlade jag och bad alla karsgöls karpar att runda Robbans udde så långt ut som möjligt.
Resten av kvällen var lugn. Baronen envisades att snacka om fiske. Abborsfisken avhandlades, liksom sarvmete. Det var först när episoden om när Lennart Swahn kom till Huddingesjukhuset med ett stearinljus som fastnat i röven drogs man hajade till. Vi skrattade gott och drack lite jaloviina trots att vi inte fångat ett piss. -På tal om Lennart, vad e det för likheter mellan Bosse Hansson och en brygga? -Jag vet inte?. -Båda har Svanskit på pålen. Sedan skrattade vi…
På natten vaknade jag av ett pip, sedan några till. Efter det blev det tyst. Det var Sakus larm som lät. Jag funderade. Piper det en gång till så måste vi dra o kolla. Det gick några sekunder, sen pep det till. Jag hoppade in i gummistövlarna och rusade ut ur tältet. Men Saku fanns ingenstans att finnas? Sedan insåg jag att han låg kvar i tältet. -Vad fan håller du på med sa jag. -Va? -Dina larm piper, du har fisk. Då föll poletten ner och vi sprang mot spöna i ensamheten. Jag ramlade tre gånger på vägen.
Nog satt det alltid en karp där. Den hade rusat mot spöet, så det pep inte så jävligt. Saku drillade och jag bad om att den skulle vara över 6900 gram.
Det var den inte. Den låg kring fyra kilo. Vi vägde aldrig fisken, släppte bara tillbaks den utan att vattna först och gick och la oss…
DAG 3:
Jag vaknade till nyheten att ingen runt sjön hade fångat någonting alls. Att andra inte fångar något förvånade mig inte, men att jag o Saku inte fick fler var lite av en skräll. Vi hade trots allt både vindagooboilies som karprull längs hela vasskanten.
Baronen såg eländig ut med sina sirapsmackor och sin lättyoghurt. -Lämna lite plats åt alkoholen, sa jag och log. Vi förstod hans misär. Jag hade hellre varit utan frukost än ätit det han tryckte i sig. Han påstod sig vara nöjd med resan redan efter första karpen, vilket var en lögn. Det är sånt man säger för att inte verka girig. Men vi metare är giriga, det är därför vi metar. Vi vågar bara inte säga det, för det känns osvenskt. Alla vet ju att den första karpen är gnistan som tänder elden. Sedan så brinner den explosionsartat tills den sakta börjar svalna. Hur lång denna första moment är kan man inte veta? För vissa så tar den aldrig slut. Den sista fasen är en glödbädd, den finns där och fyller sin funktion, men det kommer aldrig mer att bli sig likt. Det är därför man säger att man ”fortfarande” har glöden, för det är det sista som man har kvar. Man säger aldrig att Knut Knutsson har fortfarande kvar glöden, man säger att han är besatt, eller kanske manisk. Precis som Baronen.
Efter en stund plingade det i mobilen. Emil hade landat en karp. Den var mindre än Baronens, men nu var dom på gång. Palle hade lovat att bjuda mig på villervalla, men kanske hade han fallit på sitt eget grepp? Det var mystiskt tyst i deras camp, ett säkert tecken på bakfylla. Festen var slut, sången hade sedan länge dött ut i ett kompakt mörker. Nu fanns det endast ångest och skam kvar räknade jag kallt med. Då fiskar man ofta oväntat bra. Skam är en karpfiskares främsta vapen, då är man tyst.
Mycket riktigt, en stund senare så fick även Palle en karp. Även denna mindre än Baronens. Jag skulle aldrig gett han de finska delikatesser jag alltid ger honom när jag besöker pölen. Jag älskar Palle som människa, men det är utanför tävlingstid. Han gav mig ett swingtipspö. Jag vet varför, det vet han också… Lovade honom att köra några pass med det. Vem vet, kanske måste jag göra en pudel och be alla swingtipfanatiker om ursäkt för allt skit jag skrivit genom åren?
Vid lunchen åt vi burgare. Denna gång glömde jag senapen. -Senap är inte bra för dig, sa jag till Roosen. Han sa fortfarande ingenting. Baronen hade ställt tusen frågor.
Efter maten hade jag ett episkt quiz. Jag o Saku kom sist och vann ett tröstpris. Palle o Emil vann. Jag hade misstolkat deras tystnad. I handen hade han en familjeförpackning starksprit som blötts ner i regnet som nu piskade våra kroppar. I andra handen hade han en påse med mjölk och pisang ambon.. -Se här Baronen, nu ska du få smaka på tvåtaktsolja. -Tvåtaktsolja? –Fan, du är som Roosen var förr, man är tvungen att förklara allting. -Nu har han lärt sig att inte ifrågasätta allt, han är praktiskt taget förfinskad och på väg att bli en riktig man, som jag Saku och Palle, sa jag och pekade på herrarna. -Tvåtaktsolja är sprit, dricker man några stadiga så blir man sugen på musik som går i snabb tvåtakt, typ Anthrax eller Slayer.
På grusparkeringen fick vi sedan var sin drink. -Fan så gott, sa baronen och svepte hela muggen. En helg med team Finland började sätta sina spår. Den ena handen använde han att trycka tre ölburkar mot kroppen likt en bebis. Det finns bara en gräns hur långt man kan flyga med de första intrycken. Han hade klarat sig bra, men tre dagars stenhårt tävlande hade börjat dra honom mot ett drickande som snart skulle förvandlas till en spiral av ondska utom all kontroll. Nu gällde det bara att trycka på de rätta knapparna och så skulle han inte längre vara ett hot.
-Jag har iskalla öl i slingen, sa jag. Sedan gick vi mot vår swim…
Tyvärr så fanns det inte så mycket att hurra över i slingen när jag lyfte upp den ur vattnet. Några burkar, sedan så var festen slut. Vi hade tydligen klarat av uppgiften galant, att ransonera vuxet och med eftertanke. Det mest spännande som hände var att jag fick en mås som på något sätt trasslat in sig i spötoppen. Måsen mådde bättre än jag när den släpptes tebax. Jag hade åter ramlat när jag sprang mot det påstådda karprunnet.
Baronen satt i sina regnkäder och var påtagligt fåordig efter fadäsen med måsen. -Jag är rädd för fåglar, sa han. -Varför är jag inte förvånad, sa jag. -Visste du att måsar dör efter att de har haft sex? -Nä? -Den jag knullade dog iaf… Sedan skrattade vi igen, mer på grund av trötthet än roligheten i ett skämt man hört tusen gånger.
Jag bjöd honom på cigg så han skulle få färgen åter. Om det var den osmakliga roligheten eller måsen som skrämde honom mest visste vi inte? Känslan i lägret var lågt. Natten skulle vara regnig, och då vill man inte få karp. Så hoppet lades till sista morgonen.. En stund senare började det att tokregna vilket vi alla tolkade som läggdags.
Jag låg där och rökte i sängen. En klassisk dödsfälla som få kids känner igen år 2020. Jag funderade på olika saker medans regnet piskade mot tältduken.
Vi metare är alla så lika, men ändå så olika. Målet är det vi har gemensamt, vägen dit diffar väldigt. Om målet är toppen av ett berg så vill jag ta den långa vägen som har barer, bordeller, konserter och en massa snack med härliga människor. Andra vill ta den svåra vägen. Den bergsidan som stupar rakt ner. Men bestiger man den rätt så når man sina mål snabbare, trots att vägen upp varit ett rent helvete. På den vägen har man inte tid att vara social. Man måste kunna kosta på sig att leva medans man kan, annars har syftet gått förlorat. Det vi anser är seriöst, rätt och riktigt, är att sitta som en pinne och prestera utan att sväva ut utanför ramen. Så fort man blandar i en gnutta liv och glädje i fisket så förvandlas man till en clown och osvensk. Det finns en hårfin linje mellan glädje och misär, så det gäller att dosera rätt. Att sitta och blicka ut över en sjö kan vara det finaste som finns om man gör det då och då. Gör man det ensam varje kväll, ja då e det ett tecken på psykisk ohälsa. I dessa karpkretsar så finns det inga rätt eller fel saker man gör. Bara man inte gör samma sak för ofta eller för sällan. Baronen kommer att inse detta och ändra på sitt beteende. Fisket förvandlas sakta från mani till en sorts njutning. Den dagen man inte längre åker ut för att fiska, ja det är den dagen man blivit en karpmetare.
Jag fimpade ciggen och föll in i en djup karpsömn…
DAG 4:
Morgonen bjöd på blåst. Natten hade varit fisklös för alla inklusive oss. Nu var goda råd extremt dyra. Men inte så dyra att man inte hann äta frukost först. Baronen som satt på sin plats började se nervös ut. -Kanske så håller din karp ända in i mål? -Det tror jag inte, sa han och lät sådär lagom svensk igen. Detta modesta beteende som jag aldrig fattat. Farfar sa aldrig att han var så tacksam att han fått vara med om två krig som man nästan vann. Man förlorade kriget, men man vann självständighet, ära och stolthet. Det är viktigt att försöka hålla det man är stolt över nära hjärtat. Vara stolt över någonting i livet är inte att vara en översittare, det är att stå upp för sina värderingar, vad man anser är rätt eller fel. Ingen annan än du bestämmer det. Man behöver inte slänga det i ansiktet på folk, men det är någonting man står bakom utan att vika sig för bara att andra tycker annorlunda. När man tar bort en människas stolthet, värderingar och ryggrad så finns inte mycket kvar. Ett tomt skal som böjer ner nacken när piskan viner.
-Det e stora pengar på spel, och äran, tänk på äran. -När vi vann så fick jag nästan ligga med vem som helst i ett halvår efteråt. -Nästan? -Ja…
Jag sa till baronen att kolla se och lära hur man drar en fetingkarp och gick ner till podden och vevade in alla tre spöna. Baronen satt tyst och söp in all kunskap. -Så här gör du, man tar en eller två vindagooboilies och monterar på håret. -Sedan så vispar man ut dom så långt man kan. -Så fort bollen når vattnet så aktiveras en radie av 100 meter med doft och smak, simmar en karp in i området så får du den. Jag kastade ut ett imponerande kast så hela bryggan gungade. Baronen var klart imponerad.
-Nu är det slutlekt, sa jag när alla tre spöna låg i plurret.
Vi kokade korv och ljög lite när det helt plötsligt började låta o blinka. Ett av mina spön hade fått ett klassiskt storkarps-run. Ingen tokrusning, bara ett jämnt utag av lina i sakta mak. Jag greppade spöet och krokade. I andra änden så gungade det tungt, i kanske sex sekunder… Sedan var karpen borta.. .
En stund senare packade vi grejorna. Tävlingen var slut. Baronen hade med stor stöttning av sin lagkamrat han varken kände eller träffat på hela helgen vunnit hela skiten. Han visade knappt några tecken alls på varken lycka eller nervositet. Jag unnade honom givetvis inte segern, men nu var det som det var. Fördjävligt.
Några dagar senare finkammade han hela europa efter vindagoo och lyckades till slut hitta två flaskor.
Nästa år är baronen inte välkommen till Karsgöl…
Tomba.
