Tombas krönika augusti 2021

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas krönika augusti 2021 handlar om mättnad, Ursjön och mete såklart! Det blir en härlig blandning av det mesta, som det brukar bli i dessa krönikor.

Tombas krönika augusti 2021

Mättnad. Det är negativt laddat ord, trots att det man mättat sig med nästan alltid är något positivt. Det kan vara så simpelt som att man inte längre fysiskt förmår att klämma in en sista bit av den delikata oxfilén. Hur härligt det än är, så får man inte ner en endaste tugga till. Värre är det när man når samma mättnad med fisket. Vissa har metat sönder sitt intresse och väljer att plocka ner skylten och sadla om till spinnfiske. Andra lägger av för gott. Men det är inte ofta en trött spinnfiskare sadlar om och blir en metare. Mete på skapligt intensiv nivå är just.. Väldigt intensivt

Man kan även bli mätt på en art, eller en plats. Exakt när detta kommer att inträffa känner man inte riktigt till, men när det väl inträffat så är det alldeles solklart. Inte sällan så är det ett eller flera bakslag på raken som får mättnadsmätaren att slå i botten. Två riktigt tungaa satsningar på raken som misslyckats i ett och samma vatten kan knäcka den bäste. För det är enkelt att satsa så länge belöningarna motsvarar förväntningarna. Och vilken metare är redo att sänka sina förväntningar? Just det…

Roos

URSJÖN:

Stigen mot vindskyddet blir längre och fylld med fler rötter för varje år som går. I år så orkade jag inte ens bry mig att försöka att konka ner min säng och mitt tält. Jag slog läger fem meter in i skogen. På något sätt så kändes det talande för hela resan. Jag går för halvfart nuförtiden. Den där passionen man en gång kände är spårlöst borta, Likadant för karpmete, totalt nollställd. Förknippar karpfisket med strul och skarpa åsikter. Människor som vet allt och suger bort all glädje ur en fin sysselsättning för oss andra som vet mindre. Låt dom behålla sina karpar, jag klarar mig utan. Fiskar man i Dalälven så ska någon surfitta påpeka direkt att björknorna är hybrider. Som om jag skulle bry mig, skiter väl fullständigt i vad dom är. Skulle en fisk bli sämre bara för att den inte är renrasig? Ja, om man vill anmäla den till en tävling såklart. Men varför då ha med en sån art som är så svår att artbestämma?

Eller om en karp är utländsk eller svensk? Där har vi nästa härliga debatt som man vill kasta sig in i. Räcker inte detta så finns det säl och skarv att misströsta över. Hur man än vänder på allt så finns det någon som ska vara besviken över någonting. Någon som vet lite mer än en annan och som inget annat vill än att tala om för mig vad jag gör för fel och varför någonting är dåligt.

Förr kände jag att man kunde vara ironisk och skämtsam mot hela rörelsen för dess små egenheters skull. Kanske var jag naiv och trodde att de skulle försvinna sin väg bara man blundade en stund. Men idag så vet jag bättre, och vill allt mindre tillhöra den delen av rörelsen. Och jag gillar inte hur man själv blivit heller. Inåtbunden, bitter och folkskygg. Nästan varje dag irriteras jag över någon eller något. Det är fiskar som man tycker är tveksamma, det är folk som tvekar om fångster bara för att någon man inte gillar dragit upp den osv… Det finns såklart de som skriver i varje tråd och vet allt, och sedan finns det dom som aldrig skriver någonting alls förutom något extremt bittert en gång om året. Huvudsaken verkar vara att man har en åsikt över andras angelägenheter. Allra helst en stark sådan.

Tombas krönika augusti 2021

Kanske är man för gammal och saknar tiden då det fanns tidningar som visade upp en putsad fasad när det kom till mete. Nu är man på insidan tack vare nätet som ger alla en lika röst. En röst som oftare än förr används åt att vädra missnöje. Då framstår såklart allt mycket tråkigare.

Ju mer vi tror oss veta om fiskar, hantering, vägning, fotografering och vad det nu kan vara, desto tråkigare blir det. Historia funkar inte på samma sätt. Vi är fascinerade över historia, kungar, stora slag, katastrofer, för att den till stora stycken är uppdiktad och upphöjd. Skulle vi få en sann bild så skulle allt förmodligen vara långt mer tråkigt och vardagligt än vi föreställt oss. Och följaktligen långt mindre populärt. Myter bygger upp ett intresse, inte kalla fakta.

Missförstå mig rätt. Det var kanske värre på 80-talet när det kom till vad som var rätt och riktigt. Men jag slapp höra och läsa om det. och dessa myter fångade upp mitt intresse och formade mig till en metare. Jag vill ha tillbaka det gamla Nordkorea om vilket man endast kan läsa storslagna nyheter om, trots att det på insidan råder total misär. Det är såna nyheter världen behöver. Positiva vibbar liksom. För alla vet ju att inom alla intressekårer så råder det kaos och interna problem. Det blir alltid så när folk bryr sig. Ni ska inte tro att porrindustrin är så underbar som man kan se på film.

Det låter kanske lite hårt. Men jag tror inte att det blir bättre av att allt skit lyfts upp på bordet för granskning hela tiden jämt. Säg att person X har utländska karpar som han gött upp under tio år och sedan helt plötsligt går online med drömfångster. Det vi lyfter upp är då. 1. Karpens ursprung. 2. Det omoraliska med att göda upp fiskar i smyg till drömvikter. Och då kan vi även lägga till att personen i fråga kommer att anses som förbrukad i metekretsar för all framtid. Förr hade vi endast sett karparna och levt i en dröm. Inte helt olikt de i Nordkorea. En dröm där en fisk är en fisk, en upplevelse och någonting som förgyller livet för vad den är. Inte en orsak för debatt, klagomål och kritik som förpestar fångstmannens tillvaro.

Idag så får vi en stor björkna i sprutet och då händer följande. 1. Vi tvistar om det är en ren björkna. 2. Vi är besvikna över att det är en ”idiot” som fångat fisken. Men vi tvistar inte om det är omoraliskt att fånga en fisk som lever under en fiskodling. Förr hade vi endast sett en fin björkna. För det är så metet ser ut. Jag är ytterst medveten själv att jag tillhör en skara som har starka åsikter. Men jag väljer åtminstone att vädra dom offentligt och med en gnutta eftertanke. För att handla i affekt blir sällan bra. Dessutom så klumpar vi ihop mete och att tävla i mete. Vi klarar inte av att se skillnaden där. Det gör folk som styrketränar, joggar, spelar schack eller har ett matlagningsintresse. De förstår mycket väl skillnaden på ett fritidsintresse och att tävla på högsta nationella nivån. Jag är mindre tveksam om vi metare är lika klarsynta i den frågan?

eld

RESA 1 JUNI:

Det var med andra ord med låga förväntningar och ett sinne tyngt av vemod jag anlände till Ursjön. Stället är inte längre som den en gång varit för mig. Det har såklart ingenting med sjön att göra, inte heller sällskapet. Roosen, Vicke, Baronen och Chrille är ett glatt gäng. Själv plågades jag av mygg och en tennisarmbåge som börjat besvära mig ännu en gång. Denna gång var det Dalälvens idar och Braxnar som fick skiten att blomma upp. Det var ett jävla pumpande, helt i onödan dessutom. För att spä på de redan lågt ställda förväntningar så hade våren varit osedvanligt kall och blöt. Färnametet hade gått åt skogen, liksom mörtfisket. Gruppen innan oss hade blankat hela helgen för att spä på misären. Förvisso så hade veckan varit riktigt varm, men det kändes osannolikt att det skulle ha hunnit vända från noll till hundra under den korta tid som förlöpt. Sedan firade jag nio månader utan ett bloss, ett beslut som förvisso var ett vuxet sådant. Men rudamete lämnar ofta övrigt att önska när det kommer till action med långa utdragna dödperioder som förr förgyllts med cigg. Jag hoppades att choklad och rågbröd skulle fungera som substitut, men innerst inne så visste man det vara endast önsketänkande.

Baronen som var full av glädje och entusiasm såg ovanligt laddad ut. Förra resan blankade han, och nu hade han suttit hela vintern och grubblat på vad som egentligen gått fel? Jag försökte förklara att det inte var helt ovanligt att blanka i Ursjön, men då alla andra hade fått fisk så fann han ingen annan utväg än att inse att det var han personligen som stod ytterst ansvarig för fiaskot. Jag menade på att skillnaden på att dra en ruda eller två eller att blanka var hårfin. Det kunde hänga på tillfälligheter. Där jag satt på rätt plats vid rätt tillfälle så satt han offside. Mer än så behövs inte om det vill sig illa. Jag tror att vi alla är fullt kapabla att fånga en ruda, för så jävla svårt är det inte när allt stämmer. Men vägrar fiskarna att samarbeta så spelar det ingen roll vad du heter. Baronen köpte såklart inte min förklaring. Det var upp till bevis som gällde för honom. Jag ville inget annat än att han skulle lyckas, men kände på mig att det kunde vara svårt under dessa omständigheter. Ville det sig riktigt illa så skulle det eventuellt behövas ett gäng samtal hos en psykolog efter resan. Han är av den hispiga sorten Baronen. Men en trevlig och kunnig person. Sådär överläst så det slår över. Tråkigt nog så är det mest fiskekataloger han läst. Själv pratar jag hellre om något annat.

Jag är medveten om att jag är en komplex person som nördar in mig på allt om sånt jag älskar. Musik och fiske tex. Jag vet för mycket om dessa två ämnen. Årtal, nuffror, namn, fakta som ingen håller koll på osv. Men när det kommer till själva utövandet så är jag inte lika kåt på att framstå som någon jävla gud. Populist kan man inte kalla mig, för om man bortser från Ursjön och någon resa till Dalälven så är det inte väldigt tunt med skrytvatten. Det har sina orsaker. Jag gör saker för att jag tycker att de är roliga. Och tycker man att någonting är roligt så blir man oftast med tiden rätt vass på det man gör. Annars så är det ju någonting som är fel. Men bara för att man är det som vanliga människor kallas för duktig så innebär det inte per automatik att man måste visa upp sin begåvning i tid och otid. Det räcker oftast att man själv är nöjd med det man gör. Och skulle någon annan ur samma fack notera det så är det alltid lite trevligt. Därför skriver jag hellre om mina misslyckanden. Dels för att de är fler än mina mer lyckade resor, och dels för att ingen annan gör det. Man kan alltid vara bäst på att vara sämst.

Om sanningen ska fram, så är det just för att jag inte längre bryr mig. Jag har kommit till en punkt i livet där det känns bekvämt att avbryta ett fiske i förtid till förmån för något annat som ger mig mer för stunden. Jag känner ingen skam bara för att man väljer att sitta vid lägerelden och snacka skit. Det maniska 24/7 fisket ger förvisso fler fiskar. Men det är timmar som bränner ut en. Vad är en resa värd om den endast går ut på att fånga en stor fisk? För mig personligen så är dessa resor kanske 70% annat än fiske. Att varva ner från vardagen, att prata skit, dricka en öl, att vara i naturen, och sist men kanske minst att meta lite. För vi kan väl alla vara överens att så jävla kul är det ändå inte meta att man gör det dygnet runt i väder som väder. Då är det ju något som inte längre stämmer. Då har man mist det som fiske egentligen är.

Vi samlas vid vindskyddet för att lotta ut våra swims. Bara det är ju helt bisarrt, för har man inte en jävla massa regler så går det åt helvete. Någon får ett hett swim och en annan ett väldigt ohett, och då blir det inge bra om det maktförhållandet fortsätter över fyra dagar. Vi har regler över mäskning och boltspön, om vilka tider man inte ska fiska för att vi är tvugna att umgås med varandra över en bit mat. Det är inte så jättelångt ifrån regler vissa dagisbarn har, funderar jag för mig själv. Men det är ju så samhället ser ut. Fullt med regler. Både skrivna och oskrivna. Så länge vi följer dem blint så är allt bra. Det är först när man bryter dem för att själv få en fördel som helvetet bryter loss. Men fiskar man för att följa regler, eller fiskar man just för att inte behöva följa dem för en liten stund? Är inte fiske frihet? En frizon där du lever i ett laglöst land där din moral och vilja sätter reglerna för vad som är ok och vad du väljer att göra för stunden? Vad tillför regler till detta? Inte ett piss.

Min nyfikenhet gör att jag sällan blir kvar på samma fläck speciellt länge. För mig så räcker det inte att se en sträcka ur en å. Jag måste se hela ån. Innan det är jag inte nöjd. Bakom nästa krök kan det dölja sig någonting alldeles fantastiskt. I 99,9% av fallen så gör det inte det. Man vet ju var de stora fiskarna brukar fångas, och lägger man 99,9% av sin tid där så får man i slutändan bäst resultat. Men jag gör tvärtom, för mete för mig är inte alltid fiske, utan att just se vad som döljer sig bakom nästa krök. Och Ursjöns alla krökar har jag sett tusen gånger. Det är därför jag alltid besöker ön, för den platsen känns mest off och mystisk av alla ställen. Viken i all ära, det är där de stora så ofta fångas. Men även platsen med överlägset flest fisketimmar. Men den där jävla ön som är så oåtkomlig känns för mig alltid lite hetare.

Sen kommer nästa orsak till oro. Ska man spendera sin dyrbara tid vid Ursjön, när det kommer att finnas så många vatten i landet man aldrig hinner att besöka under ett liv? Ibland så måste man tydligen göra det. Inte för sjöns skull, eller de fantastiska rudornas skull, utan för sällskapets skull. För det här gänget skulle aldrig få för sig att meta björkna i någon av kolbäcksåns mer ofiskade sträckor. Vi tillhör inte samma skola, och vi tänker inte likadant. Men de är inte sämre människor för det. Av alla supervatten så är nog Ursjön ändå den bästa av ställen att umgås på. Naturen är fin, och man får vara ensam, långt borta från närmaste samhälle. Bara det är värt en summa pengar. Att Ursjön sedan börjats uppmärksammats även i England är jag mer kluven till. Det är såklart kul att vi i Sverige har någonting som de inte har i meteväg. Men samtidigt så är England allt det jag inte uppskattar med mete. Regler, usel natur, en massa folk och en massa supervatten med inplanterade fiskar. Allt det som jag inte står för. Skulle jag bo i England så skulle jag med stor sannolikhet inte fiska över huvud taget.

Man har blivit en björknapurist. Jag har valt det som jag med störst sannolikhet får ha helt för mig själv. Det är inte fiskens vikt i gram som fäller avgörandet i mitt mete. Det är upplevelsen att ha någonting som ingen annan har. En upplevelse av det vilda outforskade som ingen jävel har besudlat innan mig. Någonting som endast jag förstår och uppskattar. Det är till mångt och mycket så jag väljer min musik. Det ska vara svårt och oåtkomligt. För såna band kan du ha för dig själv. Du slipper dela upplevelsen med en massa löst folk som ändå inte fattar det du förstår. För är det någonting jag hatar så är det folk som ska förstå samma saker som jag. Varför kan folk inte förstå sina egna saker och lämna mig ifred? Det svåra är alltid lite mer åtkomligt, mer nära. Mer äkta.

Ruda

Vi sitter vid våra peggar. Jag hamnade i viken helt själv. Men vad hjälper det när fisket är dött? För när fisket är dött i ett vatten som Ursjön, ja då är det dött på riktigt. Det finns ingen nästa krök att runda. Det finns bara en radda markerade peggar, en lite mer död än nästa. På dessa peggar sitter det fem livlösa skuggor och försöker att meta något de aldrig kommer att få. Uppgivna skal av människor vars fysiska liv befinner sig på en annan plats långt borta. Livlösa ögon som stirrar på toppen av ett flöte som sticker upp genom det kolsvarta vattnet. Inte en bubbla, inte ett liv att finna så långt ögonen når. Och det finns ingenting du kan göra åt det. Ingen burk med majs eller maggots i världen kan förändra dödläget. Dessa skuggor sitter där timme efter timme och stirrar som i trans. Om de bara kunde lyfta upp sina blickar och inse att vid lägerelden så finns det någonting som är långt bättre än det stundande rudametet. Gemenskap, mat, värme, alkohol och historier som aldrig förr berättats. Men de lyfter inte på sina blickar. De sitter där och stirrar på flötet som i trans.

Jag orkar inte längre. Innerst inne så gav jag upp efter fem minuter. Sjön som förr känts som världens friaste plats har förvandlats till ett rymningssäkert fängelse. Du är som skitbandet Europe. Prisoners in paradise. Visst att dom flyttade till Bahamas av skatteskäl. Men det är precis lika illa.

Jag knallar till vindskyddet och slår upp en eld. Inte ens en kall öl smakar speciellt gott i min relativa ensamhet. En av skuggorna på dödens plattformar tar plötsligt sitt förnuft till fånga, bryter sig loss och går mot mig. Stegen blir allt mer energiska. Varje gång man lyfter på sina ben så pumpas nytt varmt blod in i venerna. Det är baronen. Han sätter sig bredvid mig och får en kall öl. Vi snackar lite rudamete i max tre minuter innan vi hamnar på något annat. Något som för tillfället känns betydligt bättre. Ursjön är ett ställe man saknar först när man befinner sig långt bort ifrån den. Både i tid och rum. Jag funderar på den finska kärringen som sitter utanför min lokala butik varenda dag och önskar att döden kunde snart komma som en befrielse. Hon är också fånge, men knappast i paradiset. För Eskilstuna kan vara en kall plats.

Baronen är en hopplös man, men en rolig sådan. Han har valt helt fel väg i livet med en massa tackel o prylar, men han går ändå sin egen väg. Vilket jag beklagar och respekterar djupt. Bakom alla riggar så finns det fortfarande en hel del liv över åt det som komma skall. För den dagen man börjar reflektera över sitt liv i backspegeln. Den dagen så är nog livet slut. Bara för att man andas, och rör på sig så behöver det inte betyda att man lever. Kanske så ska man bränna sitt ljus i bägge ändarna på en och samma gång och sluta sina dagar som Elvis. Död på ett kallt badrumsgolv. Tjock, äcklig och svårt märkt av livet. Men jävligt nöjd över vad den gett.

RESA 2 JULI:

Karl Lindén hade dragit ihop en resa till Ursjön och verkade ha panik. För varför skulle någon i sina sinnes fulla vilja få med mig dit som sällskap? Jag tvekade länge, men tackade till slut ja till erbjudandet. Mest av barmhärtighet så Karls ekonomi inte skulle behöva lida. Lördagen visade på regn. Alltså regn på riktigt. Gävle hade vattenfyllts dagarna innan och nu var det vår tur att få smaka på stormen. 40mm skulle det komma. Så jag stannade hemma. Lovade komma på söndagen och joina grabbarna. Jag tänkte inte sitta där i regnet om det fanns en möjlighet att slippa.

Ronnie hade boltat upp en ruda, och Karl hade fått två stycken medans regnet öste ner. Fina fiskar kring reggvikt. Jag låg och kollade på sons of anarchy hemma. Sådär tio år efter alla andra.

På natten slutade regnet, så jag åkte till sjön och sov i bilen. Då skulle man vara på plats när man vaknade.

Tombas krönika augusti 2021

Jag hamnade i viken med Karl. Han sitter där alltid. Jag mest för att det blåste storm och jag hade tänkt att flötmeta. Vi fick såklart ingen ruda. Jag såg inte en endaste bubbla på hela dagen. Känslan var hela tiden att detta inte längre var roligt. Undrade för mig själv hur stor fisk det skulle behövas för att göra mödan värd? Landade på kring fem kilo… Karl satt mindre än tio meter från mig, ändå så snackade vi inte med varandra mer än det absolut nödvändigaste. Det var som att vara på orgie som observatör. Ovälkommen, obekväm, och obehövd. Karl är en bra kille när man snackar med honom mellan fyra ögon. Mindre bra när man ska sitta bredvid honom en hel dag utan att yttra ett ord. Då sitter man hellre ensam. Inte för att det är något fel med Karl, utan för att det blir just obekvämt att sitta så nära under tystnad. Jag åker ju hit för att prata, medans Karl för att meta. Det är där vi skiljs åt.

Givetvis blankade vi båda den dagen…

RESA 3 AUGUSTI:

Ursjön

Slutet av augusti, och nu stod vi här igen. Jag, Roosen, Chrille, Saku och så Karl Lindén. Ingen orkade längre bära sina tält till vindskyddet, utan vi slog läger vid parkeringen. Mängden korv och kött, samt alkohol hade ökat dramatiskt för varje resa. Fisklösheten tyngde folket. Det hade varit ett sånt år med klena resultat, så ingen räknade med fisk. Allra minst jag. Vi trodde såklart att någon skulle dra upp en ruda, men att själv stå där med högt uppskruvade förväntningar kunde bara sluta på ett sätt. I en svår besvikelse.

Det började likna någonting tänkte jag. Ingen tror på detta, därför kan det bara bli bra. Syftet med specimenresor är som bekant att fånga stora fiskar. Men när ingen riktigt vill tro att vi ens ska få fisk, och allra minst stor fisk, ja då kan det bara sluta lyckligt. Känslan var mer avslappnad. Ingen hade bråttom till sjön. Inga platser behövdes lottas. Det var endast Karl som ville ha sin plats i viken, vilket han kunde få. Vi drack några öl och lite virre. Det hade aldrig kunnat hänt på vårresan, för då var samtliga så taggade att prestera. Nu hade verkligheten hunnit ifatt de flesta. Jag tänkte på Roosens ord från förra våren. Vi satt vid Dalälven med Chrille och skulle fiska id. En total katastrofresa. Jag tyckte att vi kunde sitta en stund till och lira kort istället för att åka till Gävle och frysa i onödan. -Jag har inte åkt 600 km för att spela kort sa Roosen. Det var någonstans där jag förstod att vi var annorlunda. Jag åker inte heller 600 km för att spela kort. Men om jag kört 600 km och får välja mellan att spela kort i en varm stuga full med öl eller sitta i minusgrader i Gävle centrum och att meta kilosidar, ja då väljer jag kortspelet.

Nu hade Roosen kört 600 km till Ursjön. -Vi måste spela bismarc sen, sa han redan innan vi börjat meta. Detta gjorde mig glad. Vi kanske inte var så annorlunda ändå?

Fyra dagar gick fort. Vissa dagar metade jag, andra knappt alls. Det var skönt att sova i bivvyn. Till och med Karl Linden var snacksalig i sitt hörn när jag satt på peggen bredvid. Det började verka som en riktigt fin resa. Roosen lyckades få en tvåkilos. Han hade sett tre bubblor och lagt flötet där. Sedan så var lyckan gjord. Chrille fick en gäddbiten historia från norra, och Ronnie som kom över dagen boltade upp en artonhundring inom en halvtimme. Annars så var det dött. Grillkvällarna blev längre och trevligare och känslan i lägret steg med det för Ursjön dåliga metet räknat i antal napp.

Roos med ruda

Denna blankning var årets finaste. Det är inte svårt att blanka. Speciellt i Ursjön som vägrar att samarbeta. Men det är en konst att blanka värdigt. På samma sätt som folk lägger upp sina fiskeresor så lägger jag upp mina blankningar. Det gäller att kunna njuta av dom. Det handlar såklart om inställning och bra provianter. Ja och en skön säng. Inte helt olikt karpmete, endast utan fisk och krav. Jag har accepterat att fiske har andra och långt viktigare syften än att leverera poäng till svenskan. Då får man se andra sidor och ställen som kan vara riktigt njutbara. Man kan lägga undan spöna och plocka lite svamp eller sova lite. Att verka proffsig och målmedveten är ingenting för mig. För många så är det extremt viktigt med att vara felfri. Att fiska perfekt, planera perfekt, hitta rätt plats vid rätt tid och att göra det andra gör ännu lite bättre. Och sedan missa det som är det finaste vi har med metet. All natur, alla vänner och all sinnesro som mete utan krav på resultat kan ge. Att sitta vid en lägereld och snacka nätterna igenom. Att ta det med en klackspark och att njuta av det lilla liv man har efter alla måsten. Ursjön har nog aldrig varit en så bra plats som den är när fisket suger. För det är då man förstår vad som är det viktigaste med fisket…

Att spela kort.

/Tomba.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *