Tombas krönika Juli 2020
DAG 4:
Den småländska urskogen som svept in oss genom färden börjar lätta på sitt grepp. Tallar och granar byts så sakteliga ut mot ekar och björkar, för att till slut nästan helt och hållet övergå i ett sterilt åkerlandskap. Varbölden som även är känd som Laholm blickar trött mot oss genom majsfälten. Det är som att tiden har lämnat staden, medans dess tand obarmhärtigt fortsatt att gnaga på husfasaderna. Inte ens solen verkar orka gå upp över de slitna hustaken och verkar mest nöja sig med att slöstråla från sidan. Även ån har valt att så gott det går att undvika staden och rinner med knappt styrfart vid sidan av den ålderstigna centrumkärnan med dess trötta invånare som mest liknar en samling fossiler. I brist på vettig kultur så har de som fortfarande har krafter att röra sig utan hjälpmedel valt att samlas vid ån för att fiska laxöring. En uråldrig tradition som med hjälp av stödutsättningar av ful-lax ändå kan bedrivas utan att de som fortfarande orkar fiska märker skillnaden. -Det är inga Einsteins som står där, resonerade man på kommunalmötet. Jag ser flera gula cardinalrullar och en och annan inkapslad rulle. De gamla prylarna är som ett vykort från en tid då allt fortfarande var bra. De som inte behärskar flugfiskets ädla konst får stå på vår sida av ån som förövrigt mest liknar ett dike. På andra sidan står de riktiga hjältarna, flugfiskarna. Det är de som blickar över älven i någon minut innan man lägger ut sitt kast. Vad de försöker att se är inte väsentligt, det är vad de på andra sidan tror att dom ser som är det viktiga. Flugfiske har förstört många bra fiskare, tänker jag när ser på en man som står med vadare och väst uppe på torra land i sommarvärmen. Fisket här bedrivs som ett förspel mellan två impotenta män, förbjudet och lovar mycket, men i slutändan endast mynnar ut i en besvikelse. Inte helt olikt Lagan som mynnar ut i havet ett feederkast nedströms när kraftbolaget valt att släppa ut vatten. Men de är många, kanske hundratals optimister som drömmer om samma sak som vi gör. Ett hugg som likt en stilett glider innanför skulderbladet och för en stund paralyserar dig innan allvaret börjar.
Jag ser på den sorgliga massan. Hade dom inte spöna med sig så skulle detta kunna vara vilken finsk dansbana som helst en lördagkväll. Alkohol, knivar och män som tror att jaktkläder lockar fram lusten ur kvinnorna. Men inga kvinnor syns till, endast män i alla dess sorter och slag.
Vi hittar till slut det vi söker, en mataffär som är öppen. Roosen som fått nog av oss vid karsgöl väljer en vegetarisk diet bestående av sallad, bananer och kalkon. Vi fortsätter på den inslagna vägen med korv och annat onyttigt. –Kanske borde du ställa dig bland dårarna vid ån, säger jag till honom. -Vore du bara femtio år äldre så skulle du kunna tas för en Laholmit.
Trots närmast omänskliga påtryckningar så vägrar Roosen följa med till bolaget som öppnar först om en timma. Han har vänt blad säger han. -Man kan ha kul utan alkohol påstår folk, säger han. -Men varför chansa, försöker vi, till ingen nytta. Det sista vi ser av honom är hans vita loafers när han hoppar in i sin Saab och försvinner mot Antorpa i ett moln av oförbrända bränslerester. Han är sugen på sutarmete, men man måste visa förståelse, han är fortfarande ung. När fontanellerna växt ihop så inser han att ingenting är så bra som det ser ut, inte ens Antorpasjön. Och den ser inte ändå inte mycket ut för världen kommer vi snart få märka.
Laholm har som man snart förstår inga matställen som har öppet då när man är som mest hungrig. -Ska man stå här som en idiot och vänta till klockan tolv för att kunna äta? -Vem fan äter så sent? En riktigt vältränad buk skriker efter mat redan vid sjutiden på morgonen. -Det är då fettet separerat sig från alkoholen, det sa min finske läkare. -Balans är allt man har, utan en sund hållning till livet så är man snart ett tomt skal utan innanmäte. Som Roosen, stackarn e så undernärd att han inte ens har fett kring de allra mest vitala organen som levern, mjälten och hjärtat. -Det är så man fryser, ett lapptäcke av 30 kg fläsk håller värmen. -Det gillar kvinnorna, en redig karl, ingen jävla sparris! I Finland mäter man BMI på ett helt annat sätt, ser du inte fötterna när du kollar ner så är allt bra.
Till slut hittade vi ett hak som hette något i stil med rökeriet. Ännu ett exempel på något gammalt skit som kunde ha jämnats med marken och ersatts av något vettigt i stil med Frasses burgare. Vi tog ändå oss tvekande in i butiken och beundrade raderna med rökt fisk med avsky. -Får man röka här, frågade jag? Kärringen bakom kassan som var så där övertrevligt skenhelig skrattade till och sa någonting jag inte förstod. Dialekten här var aningen svårbegriplig för en finne. Efter en del pinsamheter fick vi ändå varsin räkmacka och gick ut. 129 kr styck.
På uteserveringen blickade vi ut över ån varifrån laxarna i rökeriet påstods sig komma. På bryggan nedanför satt en av åns hjältar och blickade djupt ner i draglådan. Denna dag likt så många andra hade fiskegudarna inte varit med honom, men så är det med laxfiske. Det är endast så många laxar som simmar upp för ån för att desperat leka för att rädda den döende spillran av svensk vildlax från norska odlingar. Ett alldeles ypperligt tillfälle för lite sportfiske. Jag växlade några ord med en man som beklagade den sorgliga utvecklingen. -Vi är 500 man längs den här biten av ån, och fångar max tio laxar om dagen. -Det är förjävligt hur yrkesfisket får bedrivas, snart har vi ingen lax kvar. -Det är djupt oroväckande, sa jag. -Ja, i sjuttio år har vi fiskat lax här, till husbruk givetvis. -Förr kunde man med två nät tvärs över ån dra hundratals laxar som räckte hela året, sedan så satte man stopp för det. -Efter det så fick vi börja spinnfiska, vilket var till en början effektivt. -Sedan så började laxarnas antal att minska. -Vi såg ju det med egna ögon, de stod ju där i fåran vid kraftverket dom byggde. -Varje år var de färre i antal. -Sedan fick vi bara ta upp max tre per man. -Nu får man vara glad om man får tre per år. -Jävla yrkesfiskare. -Snart får man väl börja köpa sin lax. -Passa på att njuta idag, för morgondagen kommer att vara ännu sämre, sa jag till honom och hoppade in i bilen.
Tio i tio stod vi vid bolaget. Det var här alla hade samlats för att trotsa coronan. En man i sportkläder stod längst fram och såg ut att vara i behov av akut vård. Han skakade och svalde torrt. Ingen rolig åkomma om man vaknar vid sexrycket om barskåpet gapar tomt som en padelhall i Finland.
När portarna öppnades så joggade han in, tog med sig två boxar vitt vin och smet till kassan. Jag var glad för mannens skull, sex liter vin känns ändå lagom att trappa ner med utan att det blir alltför mycket fylla. Vi shoppade sansat med Karsgöl i färskt minne, lite cider och öl, och två flaskor vitt vin till Roosen, samt en flaska sangria. Sedan åkte vi mot Antorpa genom labyrinten av rivningsklara kåkar i en stad som kallas för Laholm…
Det vackra Antorpa såg ut som vilken södermanlandsk ankdamm som helst. Får man bara stora fiskar så e allt vackert, det fattar ju jag med. Sjön saknar både näckrosor som all form av vitfisk som inte är grön. -Är det här sjön, frågade vi varandra flera gånger? -Vart e näckrosorna, det ser ju ut som insidan av ett målat vinglas här. -Sandbotten är det också, och kristallklart vatten. Detta var det minst vitfiskiga vatten jag sett i hela mitt liv. Roosen hade redan valt stället vid pumphuset medans vi tog en plats där det fanns grillmöjligheter. Tydligen två olika fiskekortsområden av sjöns totalt fem olika fiskerätter. En sjö på mindre än en hektar räknas inte som ett fiskekortsområde i södermanland, det räknas som en pöl. Och vad ska man med en rätt till om man inte ens fiskar?
Vårat område tillhörde byns konstnär. Han var allt och lite till en konstnär ska vara, faktiskt rätt trevlig, men sådär reserverat rolig. Han hyrde dessutom ut sin båt för en femtiolapp för tre nätter. I brist på växel så fick han en hundring extra, men det kunde väl ett fläskigt sutarmete i en pöl omgiven av fält och koskit kunna vara värt. -Visst är det vackert här, sa mannen och blickade ut över sjön. Jag ville säga nej, men ville inte börja på fel fot innan man boltat den första fisken. -Otroligt vackert, sa jag och undrade vart alla träden hade tagit vägen från denna del av landet? Vi kallpratade på bästa svenska sätt om allt ingen var intresserad av. Jag undrade hur fisket hade börjat här, den gamle mannen tystnade för en stund innan han berättade. -Det började länge sedan, två killar kom från Malmö med båt och allt och metade. -Jag tror den ena hette Frederik, hans båt står kvar i viken än idag, sa han och pekade mot viken 60 meter bort i sjöns andra ände. -Sedan har det rullat på, det har kommit folk ända från Tyskland hit. -Och vi är från Eskilstuna, flikade jag in. -Ja men Tyskland, och Danmark. Jag tänkte nämna att det är närmare till både Danmark och den tyska gränsen än till Eskilstuna, men ville inte röra till diskussionen. -Ja, det är fantastiskt sa jag och tog sedan båten för att drämma i den första laddningen mäsk.
Då vattnet var allt annat än badvänligt så fyllde vi slingen med våra burkar och sköt ut den likt en karp i en av Martin Bowlers videos. En annan observation var att merparten av Laholms hundra trän hade valt att rota sig på vår plats, så vi fick för första gången i våra liv ha rodpoddarna ute i plurret. -Lite som Bruce Jenner, ser bra ut på bild, men annars mest ett besvär. -Det e här landets samlade specimenkår har suttit och dragit sutare, metets Gran Canaria, med sandstrand och allt, endast palmerna som saknas, dåliga drinkar har vi ju redan…
Roosen som barrikerat sig i ett annat fiskekortsområde gjorde inte mycket väsen av sig. Så jag bestämde för att gå och kolla in vad mannen höll på med.
-Här får du vitt vin så det står härliga till, sa jag och gav honom lasset. -Vad e det här för skit, sa han. -Du kunde ju åtminstone köpt nåt vettigt. -Är det här tacken man får för att ha kommit med läskande dryck åt en kompis? Han lugnade ner sig något och presenterade sitt upplägg med en rodpod som tagen ur vilken film som helst. -Allt är perfekt, jag behöver bara luta mig ur tältet så har jag allt inom en arms räckhåll. -Ett. -Va? Ett arms räckhåll. -Nä, en arms räckhåll, fortsatte han att tjata. -Man säger väl ett håll, eller hållet, så då blir det ett arms räckhåll, eftersom det är räckhållet man syftar på och inte din jävla arm. -Ja, fast det heter ju en arm, så då blir det ju en arms räckhåll. -I Finland så är hållet överlägsen armen, man fattar väl att räckhåll syftar på armar, vad fan ska du annars räcka med? -Men i Sverige är det armen som är det viktiga. -I Finland har vi inte en eller ett, vi behöver inte sånt skit. -Så om jag säger, ge mig en öl, hur blir det på finska? -Ge mig öl. -Men det kan ju vara hur många som helst. -Ja, men då får man vara specifik, ge mig tre öl t.ex. dessutom, vem dricker en öl? -Ni har ju bara en massa småord, på, i, en, ett, var, vart, hur, när, vilken och vilket. -Hälften av tiden går åt att laborera ut rätt ord som inleder ordet du ämnar att säga. -Varför inte bara säga bil, nej, det måste tvunget vara ”en bil”, men det gäller bara bilar, tågen är helt plötsligt ”ett tåg”. -Sedan så sitter man i bilen, men på tåget. -Finns ju ingen som helst logik bakom detta. Och har man två, ja då e det helt plötsligt två bilar, med ett R som ingen söder om Katrineholm ändå kan uttala, men tågen får inget R. Man kan ha sjutton tåg utan R på slutet, sanslöst… -Du e ju helt slut, sa Roosen och såg på mig med avsky -Ju? -Vad betyder ju? -Ingenting, eller hur menar du? -Om jag säger, mjölken är slut, eller mjölken är ju slut, är det inte samma sak? -Jo. -Precis.
Vi valde att lämna saken där. Jag lät Roosen sitta vid sitt pumphus med sina vinflaskor i hårdplast inom en arms räckhåll och fundera både en och två gånger om han inte valt fel modersmål. -Du Roosen, sa jag och vände på mig. -Ja? -Man måste tro på sig själv, du måste tuffa till dig lite. -Mina kompisar skrattade när jag sa att jag skulle bli komiker, men nu skrattar dom inte längre… -Suck
Jag ska inte tråka ut er med en massa detaljer om mäskning och fiske, utan nämner bara att allt gjordes till perfektion på vår sida av sjön. Det viktiga var att hitta rätt djup. Runt 2,3 meter var lagom hade många betydligt duktigare metare än vi sagt till oss. Så vi gjorde som de sa. Sedan var det bara att svinga ut fejkmajs o annat strunt och invänta hugget med stort H.
Mina tankar far i huvudet, inte helt olikt de sju miljoner flugor som invaderat mitt bivvy som jag jagade med stekspaden. Jag tänkte på mästaren, han som jag så länge följt och beundrat. Björn Hellberg, Laholms stora son och tillika tennisorakel. Jag har läst alla hans böcker, och har säkert tio stycken signerade till mig personligen, via mellanhand givetvis. Hans kufighet och totala brist på all teknik och vanlig händighet är någonting jag känt stark tillhörighet till. Jag har kallat mig själv fiskets Björn Hellberg, men jag skriver inte en tiondel så bra som honom. Kanske är han bara en vanlig Laholmit, kanske är tafatthet ett särdrag i denna del av landet? Jag tänkte på mannen med den gula cardinalrullen vänd upp och ner vevandes åt fel håll. Kanske är jag ett likadant stolpskott, trots att mamma varken rökte eller drack innan eller under graviditeten? Någonting är ju fel inom mig som brinner så in åt helvete för specimenmete, men aldrig orkar ta sig tid för att lära sig att meta? Det är ju kul att drilla fisk, men det e fan inte roligt att knyta riggar eller vässa krokar. Kanske borde jag ställa mig vid Lagan jag med med en cardinalrulle vänd upp och ner och undra var laxöringen tagit vägen? Kanske borde jag försöka se skönheten här vid Antorpa, se det som alla andra ser men jag missar. Kanske håller jag på att till slut bli vansinnig?
Jag kollade ut från bivvyt men kände inga drag av psykisk ohälsa. Så jag beslöt mig för att ta en promenad för att rensa tankarna.
Vår vik hade lite trän vid strandlinjen och såg ut som vilken sjö som helst. Viken var grund som en barnpool och helt utan växtlighet, vilket var en minus i min bok. Stranden mot pumpstationen hade lite ströbjörkar och en fårhage som kulminerade i ett båthus. Vem fan bygger ett båthus här? Sedan så hade vi en lerig parkering med ett utedass, ett pumphus och en badstrand. Längs stranden på Roosens sida fanns det lite vass och en åker där en man med traktor oavbrutet körde. Längst in hade vi grytan, den enda platsen som såg ut som ett sutarhak, men där fick man givetvis inte fiska. Från andra sidan hörde man kossor, och låg vinden på därifrån så luktade hela stället skit. Det var kanske inte fult här, men sjön går inte på topp 500 listan av vackra platser jag besökt. Så har man ljugit om detta, vad mer har folk ljugit om? Fan vet om det ens finns sutare här? Jag tänkte på filmkulisser, för det är så jag kände mig. Att blivit utelämnad på en plats som på bild ser magisk ut, men ta ett steg för mycket och allt det fula avslöjas.
Då fisket var som det var så beslöt vi oss för att käka och sedan sova. Det hade varit en lång dag, och vi ville inte göra den en sekund längre än nödvändigt.
DAG 5:
Dagen började dåligt, vi vaknade av ett run i Sakus spö. Fisken drillades till håvkanten där den släppte. Han kastade ut igen och sedan fortsatte vi att sova.
När vi vaknat så möttes vi av beskedet att Roosen fångat en sutare. Han hade försökt att ringa oss, men då vi valt att inte bli störda av andras fiskar så hade båda satt sina telefoner på ljudlöst. Han hade fått säcka fisken en stund för att väcka en potentiell fotograf. -Varför i helvete har ni ljudlöst på, jag kunde ha blivit mördad eller våldtagen där utan att ni hade hört. -Varför var du tvungen att välja motsatt sida av sjön då, sa jag surt. -Dessutom, vem säger att vi hade hjälpt om du hade blivit våldtagen, fast jag kunde ju ha fotat händelsen. Roosen trodde att jag skämtade och plockade upp sin fisk. -Kolla här, fan vad vacker. -Börja inte du med, det är en helt vanlig sutare, precis som i Eskilstuna. Då Roosen inte kunde läsa mina tankar så fattade han inte riktigt vad jag menade. -Du är vacker, kanske lite anemisk för min smak, men du har vackra drag, sutaren däremot, den är ju inte känd för sin skönhet… -Skit i dina utlägg nu, ta kort istället! jag plåtade från alla vinklar och vrån, men hittade inte en vinkel där man inte såg, en båt, bivvy, åker, pumphus eller annat skit som skymde sikten. -Du är inte sugen på att vada ner i vattnet med fisken försökte jag? -Nej, är det en fyrakilos så gör jag det. Så det fick bli med båt och bivvy som minne från resan.
Det hela hade fått en närmast succéartad inledning med våra mått mätt. Jag kände mig stolt över Roosen. Han hade ju trots allt levererat där vi andra svikit. För en stund så kändes Antorpa som en vacker plats igen, och inte som fiskevattnens motsvarighet till ett datavirus. Roosen som fortfarande var hög på sutaren pratade ovanligt mycket. -Rent statistiskt så borde vi ju knipa några sutare till, fortsatte han. -Hur menar du? -Ja vi e ju tre man och har två dagar kvar här. -En landad och en tappad, så det bådar gott. -43% av all statistik är onödigt, sa jag. -Va? Jag ska berätta något för dig, här, ta en garrifix. Vi tände på varsin cigg och satte oss. -Jo, så här är det.
-Modernt sutarmete är som du ser rejält på dekis. -Jag hade förväntat mig en mindre folkfest här, men sjön gapar tom. -Visst, tiden för vårat besök kanske inte ter sig optimalt med fiskar i efterlekskondis, men blotta närvaron av en enda metare hade inspirerat oss. -Det är beklämmande hur folk lovordat sjön när metet går som på räls, men så fort vikterna dalar så sjunker intresset dramatiskt. -Skulle platsen vara så vacker som den är mytomspunnen så skulle bara det kunna sporra fram ett spontanbesök. -Folk åker ju till Lappland för att dra upp små skitfiskar, inte så på grund av fisket, utan för inramningen. -Men Laholm är ingen stad dit man åker för att njuta av livet, det är en stad där man hamnar när man inte längre kan njuta av livet. -Vilket iofs passar oss specimenmetare rätt bra, vi är ju knappast kända för att behöva botoxbehandla bort skrattgroparna. -I vår värld är bitterhet ett ledord, fast så är det väl med all sport, ingen vill väl se sig själv bli besegrad. -Men det är inte det som är konstigt, för vår värld är en sjuk, sjuk värld. -En värld där vi mäter omkrets på skräpfiskar som id och färna, och sedan på fullaste allvar pratar helt öppet om det utan några som helst skamkänslor. -Tänk om man gjorde så med vilka andra djur som helst, en gris tex? -Min gris är, fan vet jag, 2 meter lång, 205 cm i omkrets och väger 167 kg. -Så långt allt bra, psykisk ohälsa kan drabba den bäste av oss. -Men sedan får man mothugg av en annan sjuk jävel som kontrar att grisen aldrig kan väga så mycket med de måtten. -Detta innebär att det finns fler människor som mäter djur. -Detta är ju så sjukt så det finns inte, och allt detta sker helt öppet utan att myndigheterna ingriper. -Man måste ju lida av grava störningar om man anser att detta är ett normalt vuxet beteende. -Men så är det ju, han som tappat sitt förstånd är alltid den sista att leta efter det.
-Ja, men annars vet man ju inte att vikten stämmer, svarade Roosen. -Han kanske fuskar?
-Fuskar med en jävla id? -Om en människa sjunkit så lågt att det enda sättet att komma framåt i livet är att fuska med omkretsen på en id, då har man fundamentala problem. -Jag brukar i största möjliga mån att undvika att ens nämna att jag metar efter ”skräpfiskar”, men det är jag det, -Det finns ju folk till allting, jag menar vissa har ju frivilligt valt att bo i Laholm…
-Jo, det ligger någonting i det du säger. -Men vad fan ska man göra då, gå till psykologen och omvända sig?
-De som går till psykologen borde få sina huvuden undersökta, sunt förnuft kommer man långt med. -Lev för stunden, gör vad du vill, men tro inte att du är någonting bara för att du fått en fet id eller färna. -Man vet aldrig när man dör, så varje gång man vaknar får anses som en gudagåva. -Och jag vill dö i sömnen som min farbror, inte skrikande i panik som hans passagerare…
-Suck…
Saku och jag kastade ut våra beten på de nymäskade platserna. Sedan satte vi oss och blickade ut över sjön med varsin öl. Sedan tidig nittiotal har vi fiskat ihop. Vi har nog upplevt det mesta, fångat stora fiskar, Saku har fångat en kanotist och skrattat oss till sömns i våra bivvys. Nuförtiden så är tiden mer knapp och de resor man gör har blivit mer välplanerade med vår syn att se på saken. Vi har pengar, men vi saknar tiden. Med åren så har resorna blivit allt färre, men längre, man vill bocka av några klassiska vatten som man som ung läste om men aldrig insåg att man kunde få chansen att besöka. De kändes så långt borta på något sätt, och då menar jag inte rent fysiskt. Idag saknar man helt andra saker, såna enkla pass när man metade mörtar från en bro med fötterna dinglande. Man satte på en degkula på 15 mm på kroken och klämde några blyhagel på linan. Sedan rattade man kulan i strömmen på olika djup. Hugget var ofta oväntat brutala för att vara en mört. Vissa kvällar kunde man få många fina, inte sällan fiskar över halvkilot. Det är sånt man saknar, Antorpa kommer jag inte sakna, för detta är bara ett sånt vatten som känns att någon annan har sina ungdomsminnen ifrån. Det är som att ha varit med som åskådare när Hans Lidman blev av med oskulden, jag ser ju vad som händer, men själv känner jag ingenting av en händelse som för någon annan är väldigt speciell. I detta fall Hans Lidman. Jag kunde lika gärna ha åkt hem efter första kvällen.
Jag var inte helt nöjd med sjön, den matchade inte min fantasibild av idyllen jag målat upp. Men så är vi där igen och trampar på andras minnen. Jag kände mig ovärdig platsen som inte levde upp till mina krav. Hur bra en sjö än är så kan den aldrig bli lika bra som en du hittat och har för dig själv. Allt ligger i betraktarens ögon.
På kvällen började jag frenetiskt jaga efter en pizzeria. Korvarna som stått i solskenet i två dagar kändes lika avslagna som fisket och hela sjön med dess minst sagt sparsamma inramning. Saken blev inte bättre av att det kom ett gäng gubbar med bil och släp full med grejor och skulle börja specimenfiska mitt framför ögonen på oss. Jag blev inte så glad av andra människor som jag hade trott. Hade det inte varit för pizzan så hade kvällen varit en fullkomlig katastrof.
Det tog ett visst ringande och förklarande hur man hittar Sveriges genom tiderna bästa sutarpöl för ett pizzabud från Laholm. Jag surnade till och sa. -Jag hade inga problem att hitta hit från Eskilstuna, men det hjälpte inte. En kvart senare möttes vi till slut vid utedasset. Jag hade beställt tre capricciosa med peperonis och bearnaise-sås, som det sig bör. Till det en en och en halvliters cola. Pizzorna stämde, men sedan fick jag en liten burk cola, och en halvliters flaska. -Vad fan e detta nu då? -Kompis, du beställde ju, en och en halvliters cola. -Se här, en, och sedan en halvliters, och pekade på burken och flaskan. Jag orkade inte bråka utan räckte över 400 kr för besväret. Då gick larmet, mitt larm dvs. Jag kände igen ljudet trots att jag befann mig på andra sidan sjön närmare 100 meter bort. Jag orkade inte ens springa. Och mycket riktigt så hade sutaren inte satt sig mer än en sekund när Saku vadat ut till sjön. Jaja, vi hade ju pizza. -Vems e halvliterscolan frågade Saku och såg på burken och flaskan. -Ta vilken du vill…
DAG 6:
Natten hade gett ännu ett run med fisk som vägrade sitta fast ordentligt. Vad det berodde på orkade jag inte bry mig om. Jag hade dåliga vibbar över platsen. Ibland vet man att det bara inte känns rätt. Den känslan hade jagat mig sedan vi kurvade förbi högen med koskit vid sjön för första gången. Jag gillade inte att vara här, det var någonting som inte stämde, men jag kunde inte riktigt placera fingret på orsaken.
Den sista kvällen med gänget skulle vi fira med riktig mat. Roosen hade lovat att besöka vårat läger, men vi kunde ju inte ens bjuda på möglig korv. Den hade vi ätit efter att ha insett att pizzorna i Laholm var goda, men väldigt små. Så vi bestämde oss med Saku att åka in till stan för att handla.
Vi vevade upp och drog iväg. Färden gick genom Lilla Tjärby, en annan kändis på metekartan, men vi kände oss inte på humör för att besöka sjön. Istället lyssnade vi på radio och blickade ut över åkrarna likt mördare som transporteras ut på en vallning. Så här långt hemifrån är man sällan i Sverige, tänkte jag medans jag rattade. Jävla tur är väl det, för hit kommer jag definitivt aldrig att återvända, om inte till Lilla-Tjärby då? Och var finns stora-Tjärby?
Inne i Laholm hittade vi en fiskebutik. Den hette något i stil med Larsas-Fiske och låg strategiskt placerad nära ån för en smidig åtkomst för stadens laxöringsfiskare. Butiken låg i källaren av ett hus som byggts under en tid då folk inte var längre än 150 cm, det av dörren att döma då vi båda bokstavligen fick krypa in i butiken. Vi handlade mask och såg på fotografierna som prydde väggarna. Mest laxöringar, med en och annan gädda och abborre instucken som det sig bör. Sedan fastnade mina ögon på en gammal bild på en kille med en stor sutare i famnen. Han såg ut att vara i sjunde himlen, det såg man fast han inte log. Sann glädje kommer inifrån. Farbror sa alltid, -skönhet är ytligt, men fulhet går ända ner i benmärgen. Säkert var bilden femton år gammal, om inte mer? Det var som att färdas tillbaks till tiden då åtminstone jag inte hade internet. Dessa bilder på de fantastiska fiskar som man aldrig kunde i sina vildaste fantasier tro att man en dag kunde se på riktigt. Fotot på väggen hade bleknat ikapp med minnen från en tid då allt fortfarande var fantastiskt.. Lite likt fisket i Antorpasjön. Jag tänkte, kanske gör sig dessa fiskar bäst just som blekta fotografier och minnen? På vilket sätt blir mitt liv bättre om jag lyckas lura en sutare ur en sjö som jag inte ens gillar? Sedan köpte jag min mask och kröp ut till gatan.
Ån som rann strax utanför butiken var tom på folk. Kraftverket hade strypt vattnet, och festen var över för denna gången.
Laholms centrum var precis lika död som vi hade förväntat oss, det var ju trots allt lördag. Att försöka hitta ett vettigt matställe som öppnar innan klockan tolv var som ni säkert förstår en omöjlighet. Vi valde Roffes grill på torget som valde att ha öppet när de andra hade stängt, en listig affärsstrategi. Nog borde skyltarna med sällsynt o-apptitretande färgkort från åttiotalet sänt oss signaler att stället kanske inte har en michelinstjärna i någon av de flottbefläckade skåpen, eller så kanske vi endast accepterade att all världens misär får man retroaktivt när man besöker Laholm.
Nu vill jag inte vara en sådan, men Roffe såg inte ut som en man som heter just Roffe. Dock så lovade han att hamburgarna skulle hålla världsklass. Det gjorde dom inte. Vi var inte besvikna, bara trötta på hela skiten och ville desperat till gamla trygga Eskilstuna. Efter att ha läst klart Aftonbladet från 7 april så klev vi ut och gick till icabutiken och köpte vår pepparbiff.
Resan till sjön var lugn. Vi försökte köpa glass i en butik som höll lördagsstängt och låg bakom en traktor som körde runt med ett jättelass med potatis som rasade ner på vägen vid varje ojämnhet i den Laholmska asfalten som i Eskilstuna hade kunnat användas till puckelpist. Dock så kände jag mig nöjd att vägverket inte valt att satsa mina surt förvärvade skattepengar runt ett majsfält vid en nästan bortglömd sjö mitt i ingenstans. Till slut så rundade vi den nu bekanta jättehögen med skit som var vårat landmärke vid sjön och parkerade bilen i lergropen. Så fort vi klivit ur bilen och fyllt lungorna med frisk avföringsdoft så tänkte jag dra ner till Roosen och fråga om han fångat en fisk medans vi var bortresta, men kom sedan själv på det absurda i tanken och gick ner till vårat camp.
Egentligen skulle jag lika gärna ha haft spöna på torra land, men bestämde att skicka i dom en sista gång i livet i denna pöl. Jag klappade på min rodpod och viskade, -snart är det över, snart ska vi hem… Hela jävla semestern hade varit en katastrof från stunden man satte sig i bilen utanför huset i Esklistuna. Inte var man utvilad heller. När man tänker efter så fanns det ingenting som var positivt med denna resa förutom den rökta siken Palle gav oss.
Dock så var maten god. Vi dukade upp en sista gång bland spyflugorna och åt under total tystnad den sista middagen vid denna sjö och försökte så gott det gick att andas via munnen. Det var bara Judas som saknades. Jag satt och undrade varför Jesus och dom där andra snubbarna alla satt på samma sida av bordet på målningen. Jävligt opraktiskt när man ska skicka saltet. Roosen som fortfarande trodde på detta hade tagit med sig recievern. -Känns inte den där aningen onödig? -Hur då, det kan ju hugga när som, menade han på fullaste allvar. Jag orkade inte ta diskussionen med honom just nu och lät honom gå till sitt bivvy vid pumphuset. -Lycka till sa jag ironiskt. Sedan gick jag in i tältet och låg apatisk i säkert en kvart efter att jag ännu en gång först dödat femtio spyflygor med stekspaden. Så här hopplöst hade inte livet känts på länge. Jag insåg i mina tankar att resturanggymnasiet i Eskilstuna hade producerat en av Sveriges sämsta specimenfiskare någonsin. Kanske skulle man pyssla med något annat, typ segling och/eller aerobics? Det finns väl knappast någon annan hobby som är lika ogivande som specimenmete. Andra drar till Böda, super o knullar medans jag sitter här i avkrokarnas avkrok och misslyckas att fånga en fisk som inte ens går att äta. Det e vad jag gör på semestern.. Jag e 42 bast om jag minns rätt, kanske vore det dags att äntligen kliva ut ur låtsasvärlden och bli en man. Men förmådde mig inte att göra någonting åt saken just då, som alltid…
På kvällen gick jag till Roosen bara för att hitta honom talandes med en mycket liten man med en ölburk i näven. En sån där som inte hade behövt att huka sig när han besökte Larsas fiskebutik. Mannen var en lokal förmåga som undrande kommit för att se vilka som besökte sjön. Snubben var mycket trevlig, faktiskt lite väl trevlig för min smak då han erbjöd Roosen att komma över till honom för att duscha. Jag visste inte hur detta skulle sluta, och var inte sugen på att veta heller, så jag valde att tillbringa resten av kvällen med Saku. Det kändes klart bättre…
En timme senare kom Roosen och mannen till oss. Jag försökte se ifall Roosen såg nyduschad ut, men såg inga spår av renhet på hans kropp. Mannen som ägde ett av husen var mycket riktigt trevlig, eller ända till hans telefon ringde. -Det är tjejen som ringer, sa han och svarade. -Hej älskling, började han. -Jo, nej, mmm… -Jag står här med tre imbeciller, jodå, jag kommer snart. -Älskar dig med… -Hejdå.
Vi stod där, lite småhäpna måste erkännas, men mannen fortsatte att prata med oss som om ingenting hade hänt. Jag var för en stund sugen att kasta dvärgen i sjön innan jag insåg att han hade rätt. Vi lät gubben dra till sin fru som säkert också led av missväxt och satt nedslagna kvar. -Hörde du vad han sa, sa Roosen efter att mannen försvunnit. -Mmm… Vi snackade aldrig mer om saken.
SEDAN VAR SAGAN ALL:
För inte så länge sen så åkte vi alltid till norrland om somrarna. Fiske, kortspel och öl i goda vänners lag. Fisket var mer än bra, att fånga öring med mask o waggler var faktiskt riktigt roligt. Syftet med resan var knappast fisket, trots att vi fiskade varenda dag. Att köra genom landskap som tagna från ett vykort var mäktigt. Det är otroligt hur pampigt natur kan vara när den använder lite fantasi. Storslaget räcker inte som ord att förklara känslan som fyllde mig. Det var så långt ifrån Laholm man kan komma på alla de sätt man kan föreställa sig.
Nu satt vi här vid Antorpa en sista kväll, en sista gång. Den första och sista resan hit hade varit en besvikelse av episka mått. Jag bryr mig inte det minsta vem som fångat vad här, jag vantrivs här och i Laholm. En vecka på karsudden hade på alla de sätt varit en mer givande vistelse. Kanske är jag sjuk som inte ser det som finns här för alla att se. Ett klassiskt vatten, men enbart för att fiskarna är stora räcker inte för mig, det måste finnas minst två dimensioner för att hjärtat ska trivas. Besvikelser kommer på de mest konstiga sätt, det lärde min farbror för mig. -Pessimism är onödigt, det är till ingen nytta, men misär är en besvikelse i en överraskningsform. Han hade många motgångar i sitt liv trots att var så cynisk. En finne överdriver gärna sina bekymmer. Man har aldrig rondör, eller några extra kilon. Farbror var så fet, sa han, att när han solade på badstranden så försökte turisterna skjuta tillbaks honom i havet. Det är ett komplett mörker och inga nyanser. Kanske är det genetiskt, kanske är man en sådan av och på knapp där inga mellanting existerar? Men är jag tvungen att älska stället bara för att någon annan gör det? Är inte det falskt att se på saker och ting så som man bör istället som för man verkligen själv känner? Är jag tvungen att älska Laholm bara för att Björn Hellberg gör det, och jag älskar mannen som, för att vara helt ärlig, är en riktig stofil. En människas känslor är kroppens förstärkare. Är det illa, ja då är det riktigt illa, och tvärtom. Det är känslors enda syfte i livet. De som kallas för känslokalla har fel på förstärkaren. Det är därför vissa är kapabla att begå makabra dåd och sedan gå till starbucks för en latte. Om man inte direkt kan känna om en sak är en fågel eller en fisk så är det ingenting att ha. Typ som han Skavlan på TV. Hat, missnöje, vånda, avsky och irritation är starka känslor och skall inte bortses från. Så länge du kan kontrollera dem så är de intressanta fenomen i den mänskliga känslolivet, för de är en reaktion mot dina instinkter. En varningslampa för sinnet. Här vill jag inte vara, honom vill jag inte se eller höra, denna maträtt gillar jag inte eller denna musik står jag inte ut med är bara några exempel på en väl fungerande skyddsmekanism som vi inte kan rå över, endast försöka behärska. Man kan gå till en psykolog som lär dig att stå ut med dessa element. Men det är mot vår natur som djur, för vi är djur. Kanske är jag en de-influencer som försöker hitta någonting dåligt med allt som andra tycker är bra, men det är då min natur som jag är dåligt utrustad att tämja. Eller så kanske Antorpa bara är ett skitställe som andra underkastat sig för att älska bara för att pölen innehåller stora sutare?
Nästa morgon när jag vaknade så hade Saku packat ner allt och rott till bilen. Jag visste väl att jag inte var ensam, fast han är också finne. Roosen däremot, han sov som alltid och verkade nöjd med livet. Jag såg på honom, han såg misstänksamt nyduschad ut…
Tomba
