Tombas krönika Mars 2021

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas krönika mars 2021 och den här gången har då Tomba funderat kring mörtar i Eskilstunaån, abborrar i kalmarsund, Svenskan och ja mycket mer.

Var nere vid ån igår och metade en sväng. Satt där som vanligt med min livslånga uppgift som aldrig verkar få ett slut. Målet är som alltid att få den där Eskilstunamörten över kilot. Ingen enkel uppgift direkt även fast ån innehåller en del grov fisk. På andra sidan ån stod en av dessa nya fiskare jag inte kände igen. Han kastade gummibeten och verkade blanka han med. Såklart så såg jag ner på denna man, han är ju en idiot som står där och kastar planlöst medans en annan är något mycket större. Det hör liksom till att se ner på spinnfiskare, för när det kommer till kritan, vad fan vet dom om någonting?

Helt plötsligt så böjdes spötoppen brutalt och jag krokade. Jag kände direkt att fisken var både stor och stark. Den simmade snabbt i strömmen och stånkade precis som en mycket stor mört gör. Men till min stora besvikelse så visade det sig vara en vårpigg braxen på lite drygt 1500 gram. Så det var bara att börja om.

Efter en stund så gav spinnfiskaren upp. Han hoppade på sin cykel och trampade iväg i solskenet. Kanske missnöjd över dagens klena resultat? Fast dagens spinnfiskare har å andra sidan inte samma förutsättningar för missnöje som en annan. Vi växte upp under en tid då det fanns gott om gädda i ån. En promenad på några timmar kunde enkelt ge 10-20 fiskar och blankpass tillhörde ovanligheterna. Idag så är det annorlunda. Fler spinnfiskare och färre fiskar. Kanske är en dag med tre gäddor en riktigt fin dag för dem, vad vet jag?

En stund senare ringde Ronnie, han var någonstans och metade id med Saku. Det hade varit rätt trögt där med. Vi pratade en stund innan vi la på. Efter samtalet så funderade jag på hur olika vi ser på saker och ting. Han reser medans jag sitter vid mina åar. För mig så är det svårt att hävda mig viktmässigt. Det finns inte jättemånga bra vatten i mina trakter, men alla vatten innehåller stora fiskar när man sätter dom i relation för vad som är rimligt. En kilosmört ur ån är fullt jämförbart med ett svenskt rekord i vissa arter. Efter långt fler än 500 pass efter en mört som inte verkar existera så är jag förmodligen inte ens halvvägs till mitt mål. Samma antal pass i vatten där det simmar rekordfiskar skulle förmodligen ha räckt för att nypa ett, eller komma väldigt nära. Den lilla skillnaden är att mina fiskar inte ger några poäng eller synlighet, om det skulle vara det man är ute efter. Vilket jag inte är. Jag känner mig riktigt nöjd med det lilla jag har. Fördelen är att jag får ha allt för mig själv. Ingen har någonsin kommit med förslaget att komma upp eller ner till Eskilstunaån för mörtmete. Av den givna anledningen att fisket inte verkar vara speciellt bra rent viktmässigt. En utmaning står tydligen inte överst på önskelistan för dagens metare.

En titt på nätet visar en massa folk med tvåkilosabborrar från sundet. Noga nedkluddrade med 2+ och vad man nu vill framhäva. För mig så är det mycket märkligt hur man som fiskare tycker att det är ok att åka till sundet som man officiellt bryr sig så mycket om för att fiska efter den sista spillran av en art och sedan stoltsera över det på nätet som om det vore en prestation? Jag vet inte hur detta skulle vara annorlunda mot lekfiske efter säg asp när det sista fåtalet stor fisk stiger upp för lek? Tro mig, nästa år när fisket är slut så kommer ingen av dessa människor att åka dit för några miljöförbättrande åtgärder eller att skrämma bort skarv och säl. De som bor vid sundet tycker jag allra mest synd om. Inte nog med att deras sund håller på att dö så får dom inte ens plats att fiska bland alla båtarna. De kommer att få stå kvar där med sin döda sund när festen är över, utan hjälp av vare sig stockholmare eller folk med logotyper på tröjorna. Men samtidigt så är det väldigt beskrivande för dagens fiske. Det handlar om vikt. Vikten är prestationen. Det är sorgligt att varumärken aldrig förknippas med just miljöförbättrande åtgärder, eller att avstå från fiske som känns ligga i gråzonen. Nej, varumärken och team ska bara förknippas med stora fiskar som i slutändan på något sätt kommer att generera pengar. Pengar något sund aldrig kommer att få se röken av.

Givetvis så fattar jag att det är roligare att stoltsera med en radda tvåkilosabborrar än trehektosbjörknor. Men det säger såklart mer om dem man ska stoltsera för. En dussinfiskare idag är ingen bildad fiskare utan en som gillar att ha kul. Raka motsatsen mot mig. Jag verkar trivas som bäst när det blåser motvind. Är det för enkelt eller för folkligt så gör jag någonting annat. Så har jag alltid fungerat. För mig så var hårdrock på nittiotalet för folkligt, så jag valde dödsmetall. Denna referens fattar nog enbart inbitna hårdrockare…

Men så har jag ju fel. Det förstår även jag själv. Om alla vore som jag så skulle ju jag behöva åka till sundet.

Vi metare är bakåtsträvare. Efter att ha poddat med Jörgen Larsson så föddes en tanke inom mig. Vi snackade specimentävlingen och syftet den fyller idag. Hans förslag hade en gång varit att varje lag får anmäla en fisk per vatten för att hitta tillbaks till den där upptäckarandan man en gång hade. För visst skulle det bästa laget med de duktigaste metarna vinna ändå?

Tombas krönika mars 2021

Det tål att debatteras vad syftet är med att alla sitter vid samma pöl och metar efter samma fiskar. Ni vet min ståndpunkt, men den är faktiskt inte relevant här. Det vi vet är att svenskan till i år har genomgått en del förändringar. På gott och ont. Men majoriteten av metarna har sin åsikt klar. Det är på ungefär detta sätt vi vill ha det. Vi vill meta i kända vatten efter kända fiskar osv. ”Man vill ju inte att en medioker fisk ska ge poäng” har varit en åsikt man hört mer än en gång när detta debatterats.

Vi vet att detta är metarnas officiella hållning. Men den stora frågan är inte vad de som är med i tävlingen tycker och tänker. Om tävlingen ska växa, vilket jag förstått är syftet, så måste vi ha folk utifrån. Ni vet såna som inte är med i svenskan. Även kallad den stora majoriteten av fiskare. Det är här skon klämmer. Vad är vitsen att försöka göra små justeringar till höger o vänster för att de fåtal människor som tävlar ska känna sig nöjda. Om man ser till sport, vilket inte är så olikt specimentävlingen, så jobbar man hårt med att höja tittarupplevelsen. Dessa regler gynnar inte alltid de som utövar sporten, men höjer kvalitén och därmed prestationen då fler helt plötsligt är intresserade av det dom pysslar med. Givetvis så genererar detta även pengar, vilket kunde doneras till fan vet jag, sundet kanske? Pengar är bra om det används på rätt sätt. Eller varför inte det vinnande laget som kunde få något för den tid de lagt ner på tävlingen. Det känns litegrann som att själva tävlingen och dess utövare är på väg åt olika håll. Två viljor som krockar. Men så har vi ju traditioner. Och dom ska man akta sig för att bryta…

För mig så spelar det egentligen ingen roll. Det var endast en tanke som kom över mig när jag satt vid ån. Detta är ju en krönika, vilket det inte alltid är. Det är ju en aning prekärt att sitta och kritisera andra när man själv inte förstår innebörden av ordet krönika. Men den bjuder jag på.

Genom tiderna så har man mätt en prestation på olika sätt. Inom fiske så är det svårt. Den optimala prestationen är såklart att få ett nytt rekord ur ett vatten som aldrig levererat någonting ens i närheten av en regga. Den inte så optimala är att få en rekordfisk ur ett vatten där man förväntar sig ett rekord ska komma ifrån. Inte på grund av att man hittar nya fiskar, utan för att de som man känner till har lagt på sig några gram vikt sedan sist. Och sedan har vi allt däremellan. Förr mätte man månadens fisk med procent utifrån reggvikten. Så månadens fisk kunde tex vara en lax på 21.600 gram på säg 143%. Skulle man mäta poängen i svenskan på samma sätt så kunde man få en helt annan lista där små kanadarödingar eller mediokra faren skulle ge så många poäng dom nu kommer att ge. Gäddlistan skulle få sig en rejäl känga med, med flertalet fiskar under 100%. Medans Rögles braxar osv… Ja, ni förstår.

Mitt förslag var att fylla på listorna underifrån. Dvs om det endast anmäls tre kanadarödingar på ett kalenderår så skulle dom få 3, 2 och 1 poäng, istället för som det är nu 25, 24 och 23p. Samtidigt så skulle man ju se vilka arter som är populära och vilka som inte är det. Så kanske man slipper en lång resa som i slutändan ger 4 poäng. Nackdelen här är såklart att fiskarna som ger just 3, 2 och 1 poäng kan alla vara över den gamla rekordnoteringen.

Det vi i slutändan vill är ju att tävla mot varandra. Kanske är tävlingen en del av moroten man som metare har varje år. Att en mörtsatsning genererar i något annat än endast ett kort i fotosamlingen. För visst smakar det fint med en tjugopoängsmört. Den rullar av tungan på ett helt annat sätt än vad den nu annars skulle ha varit. På samma sätt som en tvåplussare rullar av enklare än den lilla detaljen att skriva var den är tagen. För om man känner skam att skriva att den är tagen från sundet, så visst är det ett bevis på att man innerst inne vet att det man håller på med inte känns helt ok?

Här måste jag förtydliga att på samma sätt som Eskilstunaån tillhör mig så tillhör sundet de lokala från trakten. Jag skulle inte må bra av att se en massa folk här fiska efter de sista av mina stormörtar och sedan bara försvinna när festen är över. Speciellt om man på pappret bryr sig om den vackra Eskilstunaån men aldrig skulle lyfta ett finger för att försöka åtgärda problemen. Det är anledningen varför jag inte jiggar efter tvåkilosabborrar. För det är inte mina fiskar. Den där kilosmörten som jag förmodligen aldrig fångar, det är min fisk, min prestation. Givetvis så får alla göra som dom vill. Det jag anser vara osmakligt är en delikatess i andras munnar. Skulle jag vara mindre uppmärksamhetskåt som skriver en krönika? Knappast. Jag tillhör en generation vars åsikter är på väg att dö ut. Så funkar det med alla gamla stötar med förlegade ideal. Jag slår inte min fru eller mina barn, men det gjorde man ju förr. Och om tjugo år så slipper våra barn höra Magnus Uggla på radio. Så det är inte enbart en försämring.

Men det finns en sak vi glömmer. Vi har som människor ett bäst före datum. Ska någonting överleva så måste det förändras. Musik idag låter inte som Beatles eller 220 volt. Kvinnor har rösträtt och svarta får åka buss i Sydafrika. Vill vi behålla fisket så måste vi våga att förändra den. Det gäller sundet, det gäller svenskan och det gäller allt som hela tiden händer runt oss.

Det var vad jag tog med mig från mitt samtal med Jörgen Larsson. Man måste följa med tiden.

Men det gör jag inte. Jag sitter här fortfarande och metar mört ur Eskilstunaån och saknar åttiotalet. Kanske borde jag ha åkt till sundet i alla fall…

Tomba.

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *