Tombas krönika Mars 2020
Farfar sa många visdomsord, men några har etsat fast sig lite extra hårt. -Ät inte fladdermöss, var tyvärr inte en av dom.
Det tillhör inte vanligheterna att behöva planera in en ofrivillig fiskeresa. Hade det bara varit för mig själv så hade det varit enkelt. Men nu var man tvungen att ta hänsyn till språkbarriären och kulturella skillnader. Att det inte blev någon sportfiskemässa behöver väl knappast nämnas, men detta medförde att man helt plötsligt hade 4 dagar ledigt. Det hade även Chrille och Roosen vars roll på metetorget som id-expert medborgarna nu gick miste om. Och nu stod vi där öga mot öga i en stuga, i en skog någonstans mitt i ensamheten.
Vad Roosen inte vet om idfiske är knappast värt att veta. Så här i efterhand så hade vi behövt att ta vara på den informationen. Men vad gjorde vi? Jo, vi tvingade honom att bila upp till Gävle av alla ställen för att meta upp något jag kanske i förbifarten valde att kalla ”riktigt grov id”. Detta får nog jag ta på mig av givna anledningar. Jag kan ingenting om idfiske, och mitt pb är tagen i Flian. Ja den Flian som vissa envisas att kalla för å och ”rinner” genom bibelbältet. I Eskilstuna så skulle Flian ha kallats för bäck, och i Gävle så skulle den inte ha ett namn. Men den innehåller ändå väldigt stora fiskar, hur det nu är möjligt? Roosen var, med all rätt, extremt skeptisk. Men jag övertygade honom med historier om trekilosidar på löpande band varvat med vimmor och björknor i världsklass. På pappret så lät det bra, till och med väldigt bra.
DAG 1:
Jag var först vid stugan, kanske inte så konstigt då jag bodde endast 25 mil från den medans grabbarna hade styva 600 km upp. Chrille skulle ”fixa en grej” innan dom kunde åka vid niotiden. Enligt mina beräkningar så skulle dom inte vara framme förrän vid femrycket. Jag fixade igång stugan och fyllde kylskåpet med provianter innan jag tog mitt spö och traskade ner till Dalälven som rann 20 meter utanför. I brist på annat så kunde jag sitta där o dra upp björknor och en och annan id medans jag drack öl för att förgylla årets första semesterdag. Perfekt träning inför morgondagen.
Medans jag väntade på att hela spöt skulle böja sig ända ner till korken i ett våldsamt björknahugg så funderade jag på vad det var för grej Chrille skulle fixa en torsdagmorgon? Jag vet av erfarenhet att när man ska ”fixa en grej” så är det något suspekt på görningen. Klipper man gräset, eller ska förbi kiropraktorn, ja dessa benämns aldrig på detta diffusa sätt. I mitt huvud så satte jag ihop en fem i topp lista på vad som syftas med ”en grej”, med nummer ett som det mest troliga i fallande skala.
1: Köpa/sälja amfetamin.
2: Besöka läkare med en pinsam, ofta venerisk åkomma
3: Ha en lös sexuell förbindelse
4: Gå på spinning-träning
5: Ha sovmorgon.
Jag avbröts i mina tankar när en man på mountainbike helt plötsligt kurvade fram till mitt björknahak. Vi såg på varandra och tänkte samma sak. Jävla loser!
Jag satt under min parasoll med en iskall öl i handen och en cigg i munnen, klädd från topp till tå i militärkläder medans han satt på sin cykel med en spandexdräkt som avslöjade för mycket för min smak. Jag försökte se honom i ansiktet, men mina ögon vandrade ner mot hans penis fast hela hjärnan skrek, kolla inte på hans kuk! Men det var omöjligt att låta bli att se på hans skrev. Det liknade en sälunge som simmat upp i en trädgårdsslang och dött. Han snackade med mig om fiske, för vem fan vill prata om cykling? -Jag bor här uppe i stugan och brukar få såna stora silvriga fiskar på spinnare, sa han. Jag såg honom rakt i jättekuken och svarade, -Det är nog id du fångat. Mycket längre än såhär hann vi inte innan hans fru sprang fram från skogen, hälsade och började stretcha framför mig för att behålla värmen, klädd i en likadan dräkt. Nu visste jag inte vart jag skulle kolla. Mannen ändrade på sitt läge, han lyfte upp benet han stött sig på och la den på pedalen. Den andra benen la han på träbänken som stod mellan oss som en barriär. Denna rörelse medförde effekten att hela paketet bytte som i ultrarapid sida av sadeln från vänster till höger. Det såg ut som en falukorv som satt fast i en bulldeg som sakta och kletigt rullade ner för en rutschkana. Och där stod dom helt ogenerat och pratade med mig som ingenting vore hänt.
Coronan avhandlades liksom väder och vind. Jag försökte lite diskret att smussla undan ölburken och dra in magen, men jag insåg snart att det var bara att gilla läget… Tillslut så sa han att han skulle ta ett varv till med hojen och återkomma för att se om jag hade fått nå fisk. Jag vinkade kuken hejdå, och så fort dom försvunnit ur sikte så plockade jag ihop grejerna och låste in mig i stugan. Jag skulle inte palla med att se honom något mer idag. Björknorna ville inte nappa iallafall, och skulle jag få se dem en gång till så skulle jag få men för hela resan. Jag bestämde mig för att sova bort hela händelsen utan att tänka på vad som hände i deras stuga om kvällarna. Den späda lilla kvinnan, fy fan…
Jag vaknade inte förrän Roosen och Chrille anlände. Jag kände mig fortfarande medtagen, men höll masken och ställde mig för att laga en välbehövlig välkomstmiddag.
Det är lustigt hur män som kommer ifrån sina familjer förbytts. Helt plötsligt så hjälps alla åt att diska, eller så bestämmer man kollektivt att inte se diskberget som tornar upp ur vasken som ett problem. Vad man än råkar ut för så finns det alltid en lösning alla känner sig bekväma med. Jag tror det var Phil Collins som en gång sa, -En stuga är aldrig smutsigare än vad man gör det till. Jag vet inte vad han riktigt menade med det, men det låter bra.
Vi satte oss för att spela Bismarc, det gör vi alltid på våra resor. Chrille som aldrig spelat kortspelet i fråga fick en snabbgenomgång, och sedan så satt vi där de närmaste sex timmarna medans vi pratade av oss våra varmaste id-minnen. Jag kom snart på att jag inte hade så många varma minnen kring arten i fråga. Egentligen så är det en fattigmansfärna vi snackar om här. Den saknar liksom elegansen och styrkan en färna besitter. Det är först när den är riktigt stor man börjar tycka om den. Lite som braxarna, det finns aldrig en stund som blir bättre av en tvåkilosbrax. Vilket är lite tråkigt. Id och brax är för metet vad gösen är för predatorfiskarna. Dvs en besvikelse. En gös ser ju stor och stark ut, men är allt annat. Jag funderade länge och väl varför man inte kan uppskatta en tvåkilosid på samma sätt som man uppskattar en tvåkilosfärna, men kom aldrig fram till ett vettigt svar? Kanske för att man som metare är alltid ute efter ett resultat, en fisk som ger poäng eller känns rätt för årstiden. Man är sällan ute på jakt efter tvåkilosbraxar, tvåkilosidar eller trekilosgösar. Dessa fiskar blir ett tråkigt avbrott i jakten på någonting ädlare. Men när man når en drömgräns så är de helt plötsligt det finaste man någonsin skådat.
Roosen som är en sann id-purist såg taggad ut. Han satt där och hinkade öl som om varje klunk var den sista. Han vann även de två första omgångarna av bismarc och hade rummets största magrutor, ja eller de enda synliga sådana. Han kunde skryta med mycket, men jag visste att ett spinnarkast uppströms så satt en gubbe… Fy fan…
DAG 2:
Jag vaknade innan klockan och såg mig omkring men såg endast mörker. Stugan är förvisso utrustad med fönster, men de är igenspikade med största omsorg. Man får antingen gissa vädret, googla, eller göra som Chrille, öppna dörren och sticka ut huvudet. -Fy fan, det blåser storm, mumlade han och stängde den lika snabbt han hade öppnat. Jag tänkte på feedermete efter id i det påstådda vädret och vägde det mot kortspel. Kortspelet lät långt mer lockande, men det kunde jag knappast säga högt. Jag låtsades att vara intresserad och klev upp för att steka lite fläsk att ha på rågbrödsmackan.
Mellan tuggorna så funderade jag på dom där jävla idarna. Hur stor skulle man behöva bryta upp för att resan skulle få succéstatus? Räckte en på 2500 gr, eller skulle den behöva vara ännu tyngre? Jag kom på att jag inte hade en susning om var reggvikten låg. Jag gissade på 2800 gram, det lät rimligt tyckte jag. Fiskarna här måste hata åarna då dom vill tillbringa så lite tid som möjligt i dem. I mina trakter så stannar fisken kvar, du behöver aldrig fundera på om dom stigit eller inte. Vid Esklistunaån så finns inga ursäkter. -Jaså, hade ni dåligt fiske, då har väl idarna inte stigit ännu. I Eskilstunaån finns det ingen id, inte färna för den delen heller. Vi har faren, det är en riktig sportfisk. Du får inga poäng, inga creds, man måste vara hårdare än hård för att nöta faren. I Gävle finns det vimma. En fisk där reggan ligger på kilot och rekordet på strax över. Vad e det för jävla intervall? Hur kan en kilosbit vara hyfsad medans en på 1200-1300 enorm? Det låter ju inte skitroligt. Våra vimma PB:n skulle nog inte räcka till kilot om vi la ihop dom. Men vimman är idens raka motsats. Det finns inte en vimma lite nog för att man inte skulle bli lite upphetsad. Vimman hatar åarna betydligt mindre än idarna. Dom stiger två gånger per år. En gång för att leka, och en gång på hösten bara för att ha något att göra. Ingen vet varför, men jag gissar på att frossa i öringsrom, inte för att jag vet, men nåt måste man ju gissa på.
Efter frukost o kortspel så klämde vi oss in i Chrilles bil och brände mot ån. Roosen var kartläsare, och en briljant sådan. Vid varje korsning fick man minst två, ofta tre alternativ. -Du kan köra rakt fram, eller vänster, men höger funkar också. -Vart ska jag köra då? -Ta vilken du vill, alla funkar.
På något underligt sätt så hittade vi fram till ån som skulle vara en av mellansveriges säkraste idhak. Den såg inte mycket ut för världen, men man ska inte döma en bok efter omslaget har jag lärt mig.
Jag satte mig vid en udde nedströms en bro. Framför mig så öppnades en större hölja som strömmen bara slickade på vänster sida. En perfekt plats för fiskar att samla sig på innan man trycker sig vidare i strömmen. Jag rökte en cigg medans jag tacklade upp. Det är sedan gammalt, så gör proffs. Mina ögon fastnade på någonting på marken. Jag lyfte upp objektet och såg att det var en 40 grams blysänke med en meterlång stump lina i 0.30 mm klassen. Ett id-tackel av det delikatare slaget. Jag såg på min rulle, fullsprängd med 0.22 lina. Kom jag med en kniv till en pistolduell? Sen när har iden blivit en sån kämpe att man behövde såna linor? Jag bestämde mig för att skita i min nyfunna information och slängde ut mina underdimensionerade tackel. En feeder på blyga 20 gram. Jag la spöet i klykan och började ladda upp för ett mothugg i Don Maissnerklass.
En timma senare började jag frysa. Det snöade och inte ett jävla pet hade jag haft på mina grejer. Jag funderade hur det gick för Chrille och idpuristen där uppe i populisthöljan de hade fått tips om. Likt en cowboy gick jag mina egna vägar, ensam och utlämnad…
Jag gick till nästa bro i slutet av höljan, här såg det ut som skit, men det fick duga. Jag satte mig i position och la varsamt tacklet under bron. Hugger det inte här så hugger det ingenstans tänkte jag och öppnade en öl.
Hur länge jag suttit där vet jag inte? Kanske fem minuter, kanske en timme? När man metar på toppnivå så lägger man inte vikt på betydelselösa ting som tid och rum. -Får du nåt, sa en röst helt plötsligt alldeles för nära mig. Jag höll på att få framfall av skräck. Jag vände mig om och såg en skäggig farbror i snickarbyxor och en björnfitta på huvudet med brynäsemblem. -Va, nä, ingenting. Det var det jag fick ur mig. -Kör du borre, frågade mannen? Lite irriterad över att ha skrämt livet ur mig så svarade jag att jag metar efter id, den kanske minst intressanta arten som finns. -Ah, det är såna jag fått på spinnare, ser ut som mörtar va? -Ja, precis. -Jag pratade med en snubbe i fiskebutiken, han tipsade om det här stället, ska tydligen finnas riktigt grova borrar här. -Du är välkommen att prova, sa jag och pekade med hela handen mot höljan.
Jag funderade om detta var nåt stående skämt i Gävle, att lura alla amatörer till gävleborgs sämsta fiskeplats? Mannen med mössan riggade på en jigg av modernare slag och vispade ut skiten. Jag vände mig mot mitt och sjönk ner i stolen. Det är en riktig piss-stol man har, funderade jag. En sån där lågmodell. Hugger det så kan man knappt ta sig upp. Någon beskrev det passande: -Man ser ut som ett campingfyllo. Det stämmer… Jag väcktes ur mina tankar av att brynäsaren pumpade upp ett kedjeskydd till en cykel. Han såg på sin fångst med misstro. -Ett kedjeskydd? Fick han ur sig till slut. Jag vände mig mot mitt igen, jag kände att det allra hetaste koncentrationen hade spolats bort med strömmen. De femton minuterna som följde så satte mannen två jiggar i botten innan han gav upp. -Jag ger upp, sa han till mig. -Jag gav upp redan innan jag kom hit sa jag. Han såg på mig, sedan gick han mot sin firmabil. -Det finns en hölja längre upp, sa jag till honom. -Mina polare är där, åk dit o prova? -Tack för tipset sa han och åkte. Värmen återvände lite när jag såg Roosen och Chrille framför mig med en jiggfiskare mellan sig.
Idfiske är en glidande skala av ondska. Man metar efter en art man egentligen inte ens vill fånga, funderade jag.. Men sen kom jag på den där pojken från westin som fick en id under nåt jiggfiske på youtube. -En äcklig idjävel sa han och slängde tebax fisken sådär oproffsigt som bara proffs kan göra. Då lackar man till. Här kommer det nån jävel och anser att en jiggfiskad abborre helt plötsligt är en lyxfångst. Det är en form av semesterfiske han bedriver, fast utan allt som är kul, som alkohol, nikotin och brudar. Det e inte så jävla svårt att sitta där och bortförklara sig varför abborren, eller gäddan aldrig hugger som man vill, för det e ju det tävlingen går ut på. -Vi hade lite oflax med taktiken, hittade bra strukturer o så, men det ville sig inte.. Prova meta id ska du se på struktur. Det här kräver sin man. Man fiskar under en tid man inte vill vistas ute. Man e så frusen att fingrarna är som en knippe kukar, det enda man vill är att åka hem. Men det kan man ju inte göra, för då får man ingen id. Så man sitter där utan att veta varför och metar efter något man inte får. Skulle det helt plötsligt vända så blir man inte gladare för det. För man får aldrig stora idar, bara såna små som gör att håven stinker skit och man måste blöta fingrarna för. Sen står nån jävel i en penisförlängare till båt i en cyckeltröja och gnäller på att dom inte hittar rätt bland sina strukturer. Livet är bra orättvist.
Mobilen som pipigt till och från åkte nu upp, och mycket riktigt så hade Chrille fått ett helt gäng med idar uppåt kilot. Lyckan visste inga gränser. Roosen hade efter allt vad jag kunde förstå tokblankat.
Jag bytte sida och nötte strömsidan av ån. Det resulterade i en halv laptop och ett par mörtar. Mörten är ju en riktig fisk i alla fall. Jag bestämde mig att knalla upp till grabbarna och dricka öl.
Väl framme satt dom där som om dom var pålade. Ingen verkade vara speciellt glad. Om det berodde på att jag kom, eller för att dom åkt sextio mil för att besöka en å som har idar som väger en tredjedel av dom som simmar i deras vatten ett stenkast bort från ytterdörren, det kunde jag inte svara på. -Nu e det gött att leva, sa jag bland snöflingorna som åter hade börjat falla. -Det är bara en tidsfråga innan man får en riktigt grov id på uppåt halvannat kilo. Dom svarade inte.
Att övertala Roosen att byta plats var ingen svår sak. Vi tog våra spön och gick uppströms. På nästa bro så såg jag på forsen och undrade hur i helvete en så slapp fisk som en id kunde ta sig upp för den? -Det e ju omöjligt, sa jag. -Nä för fan, dom tar sig upp lätt, menade Roosen. Det e ju trots allt han som är idpuristen i sällskapet, en man som på flötmete av alla metoder fått idar större än jag kunnat drömt om. -Du vet, jag drömmer aldrig om id. Han såg på mig, och gick sedan iväg. Jag gav platsen nästan 30 minuter, mer än så behöver man knappast nöta om stället kokar av fisk. Det enda som kokade var jag. Fast sedan satte Roosen ett tackel i botten och även han började sakta hamna i rätt id-läge. Underbyggd ilska är en idmetares främsta vapen.
Nedanför den våldsamma forsen fanns en holme. Där skulle jag stå om jag var en riktigt grov id, tänkte jag och släpade ner mitt pick och pack och satte mig. Typiskt nog så hade man brytit lilltån några veckor innan, så smärtan av idfisket blandades med inhumana strålningar av smärta av en svullen tå i ett par storlekar för små svenska gummistövlar. I Finland vet dom hur en gummistövel ska vara. Den ska vara bred både vid foten och framförallt runt vaden. Bredden ska motsvara två par brallor, eller en knatting sprit som man kan smuggla med till dansen. Lackstövlar av italiensk snitt däremot, dom ska vara breda nog att gömma en flortunn taxiförarbralla och en förskärare. I mina stövlar fick man plats med strumporna, men inget annat. Jag såg ut som Tony Irwin när jag trippade fram med ömma steg.
Mycket riktigt så hade jag kalkylerat mitt i prick. Holmen höll åns överlägset största id. Den högg på mina maskar och pumpades in helt utan dramatik. Jag beundrade fisken när den låg i håven. Det här var min targetfish alla dar i veckan. Jag måttade den med ögonen. Det är sällan man ser så här grova idar. Jag uppskattade vikten uppåt 1700 gram innan jag med respekt satte ner fisken i sitt rätta element. Strax efteråt landade Chrille en mycket stor brax uppåt två kilo. Ån hade kommit till liv, det var som en gåva som bara fortsatte att ge.
Man får inte vara girig. Jag hade fått en enorm id, Chrille en maffig brax och Roosen en naturupplevelse utöver det vanliga. Här i Norrland var naturen så annorlunda än vid dom skånska åarna. Här växte träd och det fanns stenar. -Vad är det där för någonting, sa Roosen och pekade mot skyn. -Det är en fågel, svarade jag…
Vi beslutade att fira på det enda sätt som kändes värdigt, Pizza och en kall öl.
Vi navigerade mot pizzerian medan snöflingorna föll. Roosen gav flera alternativa vägar mot det lilla samhället som enligt kartan skulle existera någonstans där man knappast skulle leta efter liv. Men mycket riktigt så svängde vår vita Skoda snart in på parkeringen och ur bilen klev tre män som knappast skulle kunna förväxlas med andra än idmetare. Vi såg förjävliga ut, minst sagt. Gummistövlar och camo. På mitt högra knä låg en stadig blaffa idslem utkletat, Roosen hade en gäddmetarställ komplett med hängslen, och Chrille, ja han såg bara besviken ut. Han är en man som inte lämnar något åt slumpen, hans fiskeväska skulle få vilken dam som helst att bli grön av avundsjuka över ordningen. Där finns allt från salt till skönhetsvård, förmodligen sorterat i alfabetisk ordning. Min väska ser ut som pandoras ask, alltid sprängfull med allt man aldrig kan tänkas att behöva. Roosens väska har man aldrig sett vad den innehåller. Han beskyddar den med sin kroppshållning. Visste jag inte bättre så skulle jag tro att den innehåller en ”murder-kit” som seriemördare har. Ni vet, rep och tortyrredskap för en lyckad dejt ute i det fria. Men Roosen är en snäll kille som sköter sin kropp, förmodligen så innehåller hans väska en abslider. Han är den ende killen jag någonsin sett med magrutor som syns igenom ett fiskeställ gjort av Savage Gear.
Inne i pizzerian satt en alkoholist och spelade på Jack Vegas spelen, annars så var det bara vi. Alkisen vände sig mot oss och granskade oss med blicken, förmodligen så kände han sig som den mest välklädda personen i lokalen på mycket länge. Jag beställde min pizza och blickade på starkölsflaskorna i kylskåpet. Jag valde mellan Tuborg och Mariestad. En frisk dansk eller en fyllig svensk, det var frågan? Några finska sorter kunde jag inte beskåda. -Vill du ha vatten, frågade gubbjäveln bakom kassan. Jag blev inte ens arg, endast besviken, så jag svarade bara, -ja.
När pizzorna sedan kom så var dom inte mycket att ha. Roosen drack en cola Zero, vilket jag tog som ett svek. Chrille fick en hel kanna med vatten och ett glas, medans jag fick ingenting alls. Jag tänkte vifta med rasistkortet, men när jag såg på pizzabagaren så insåg jag att han hade ett ännu större kort att vifta med. Jag drack direkt ur kannan och svalde min besvikelse.
Efter maten åkte vi till mynningen av ån där Chrille hittade en brygga alla kunde sitta på. Jag o Roosen som visste bättre valde en annan plats. Det man lärt sig som specimenhunter är att vara lyhörd för alla signaler. Det minsta av detaljerna kan vara helt avgörande och vända en resa från katastrof till succé. Att se dom små, små, skiftningarna av förhållandena kan fälla avgörandet. Att gå från två maggot på en tolvans krok till en singel på en sexton, eller att byta till en ännu finare tafs. Att vara förberedd för det oförberedda är själen, och själva essensen för en lyckad satsning. Ibland kan det räcka med en bråkdels grads skillnad i vattentemperaturen för att en plats ska leverera medans en annan inte gör det. Metar du på fel ställe då så är du körd. Det är saker som denna som skiljer en till synes duktig metare mot en som är duktig på riktigt. Observera allt, det är mitt säkraste tips.
Det var när Chrille pumpade in sin tredje id vi packade ihop våra grejor och gick upp och satte oss bredvid honom.
Nu fångade vi alla helt plötsligt id. Tekniken var mördande enkel. Man tog sin feederkorg, fyllde den med mäsk och sulade den i strömmen helt på måfå. Tre sekunder senare nappade det en mycket grann id på uppemot kilot. Livet lekte igen. Roosen drog till med ett dubbelhugg och såg ut som Flemming Madsén med spön i djupa böj överallt. Vi fiskade lite uppströms, vilket var praktiskt, för då hade idarna nedförsbacke när de skulle drillas. Ibland trodde man att man hade tappat fisken och att det var feederkorgen man drillade, men så uppenbarade sig fisken när den snurrade likt en spinnare i det mörka vattnet. Detta var specimenmete på en väldigt hög nivå. Jag vet inte hur många vi fick, men tillräckligt många för att inse att det fanns begränsningar. Jag förstod innerst inne att varje mil på den 120 mil långa resan tur och retur för grabbarna var värd mödan. Så här mycket id hade dom inte sett sedan vi gick med i EU. Jag fylldes av en stolthet. Min fingertoppskänsla hade återigen levererat ett fiske dom sent skulle glömma, men man fick inte vara girig, man måste spara lite till andra. Kommande generationer av spinnarkastande sportfånar med jättekukar måste kunna njuta av denna naturupplevelse. Nu när iden var avbockad så kunde jag bjuda grabbarna på en riktigt speciell upplevelse nästa dag. Vimman! En fisk så späd att den får en vuxen man att gråta av glädje när den ligger i håven.
DAG 3:
Vi vaknade hela och rena. På kvällen hade vi värmt bastun och lirat kort till småtimmarna. Vi hade stekt burgare och lyssnat på finsk dansmusik. Jag kände att jag hade som ansvarig för nöjet och fisket levererat en riktig fullträff. Skulle vi bara få en vimma eller två så skulle detta bli en resa svår att överträffa!
Jag höll ett litet tal vid bordet för att ta ner förväntningarna till en mer rimlig nivå.
-Grabbar, vi måste snacka lite vimma här. -Det är en fisk så sällsynt att autocorrect byter den till limma, sa jag lite impertinent. Dom lyssnade med stora ögon. -Man trodde länge att arten var någon form av anomali, men det visade sig att det faktiskt var en egen art. -Man kallar vimman för en ryssbjörkna, för i Ryssland finns det vimmkonnäsörer. -Ingen fisk är så söt som en gravad Vimmastjärt. -Detta vet även alla finnar, men i Sverige så är den kunskapen borta för evigt. -En vimma är för sin beskedliga storlek väldigt stark, och det tar en stund att fatigera en riktigt grov vimma uppåt 5 hekto. -Jag är rädd att flera av oss kommer att bli utan vimma idag. -Det är ingen fisk man hämtar ur älven likt vatten. -Ska detta lyckas så måste vi fiska som en grupp, en sammansvetsad sådan. -Inga utsvävningar, för bondfångare får inga sotvimmor, det är ett gammalt uttryck här i Gävletrakten.
En stund senare satt vi åter i Skodan.
Ser man djupt i en mans ögon så kan man se allt. Där finns rädsla, glädje, hat, hopp och framförallt misströstan. Ögon som misströstar är likt en lekgädda som man bonkat livet ur. När livet lämnat så kan man se det. Du vet inte vad du ser, eller inte ser, men du är säker på din sak. Liv är någonting som man inte kan ta på, egentligen så är det ingenting, fastän det är precis allt. På ett ögonblick förvandlas man från liv till ett stycke kött. Ögon som misströstar fungerar på samma sätt, Du ser att personen i fråga lever, men hans ögon är döda. Man fixerar på en punkt långt ut i ingenstans där det inte finns någonting att fixera sig på. Det är själens sätt att försöka rymma. Hjärtat sjunker likt en ankare ner i djupet och kroppen skriker sitt ljudlösa skrik utan att röra en muskel. Man är själsligt död, slav i sina tanklösa tankar. Döden har kopplat in autopiloten.
Det var såna blickar vi alla hade i bilen. Vi hade fastnat i en djup vimmadepression innan vi ens köpt räkorna. Det skulle bli svårt att fiska sig ur denna. Så här i efterhand så skulle jag nog ha hållit igen lite i min peptalk.
I Finland så pratar man om ölorgasm. Det är när man spyr okontrollerbart. Det anses dock inte som den högsta nivån av själslig lycka, för man måste lida för att växa mentalt. Precis som bra sex eller musik. Någon, helst alla, måste lida för att man ska kunna njuta. Efteråt så inser man att man gått för hårt ut. Man har varit barnasinnad. Att försköna alkohol är som att hylla hustrumisshandel eller punktera sina egna däck. Så fungerar inte en riktig man!
Det man strävar efter är en form av neo-satanism. För ingen är bättre på att darra vimma än en sann satanist. Lusten måste strypas i sin linda, för din lust får aldrig styra din vilja. En orgasm är det ultimata beviset på ett misslyckande. Det är nivån en makrosekund innan utlösningen man strävar att behålla. Konsten ligger i att dricka så mycket som möjligt utan att spy. Men att hela tiden vara illamående. Då njuter man. Håller man denna nivå av själslig rening en vecka eller två så växer man tids nog till en man som känner sina begränsningar, och då behöver man aldrig mer att dricka, för ditt psyke är starkare än lusten. Och en man som vet sina begränsningar har inga begränsningar. Man lyfter sig över alla andra utan att trycka ned någon, utan att ge efter för simpla lustar. Hela din kroppsspråk ändras, i dina ögon brinner en eld. Hela din persona strålar av säkerhet, för du är essensen av din existens. Din tid på jorden är blott ett test för någonting större som komma skall. Det är en process där manväljer de starka och ratar bort de svaga. Det är först nu du redo för att fiska vimma på riktigt.
Vi var ingenting av det där. Chrille hade dessutom köpt alkoholfri öl…
Gävle välkomnade oss med strålande solsken, två plusgrader, orkanvindar och ännu mer jättekukar. Det var tre uppgivna män som parkerade bakom Fadis närlivs och lastade ur sin vimmautrustning. Jag som hade mest vana om cityfiske kände mig hemma direkt. -Känner du doften sa jag, och satte näsan i vädret. -Vimma? Undrade de andra optimistiskt. -Nej, urin. Jag greppade räkpåsen och trippade över en finare gågata med mitt camo och gummistövlar. Nedanför öppnades en stor stentrappa som var helt tom förutom en knarkare som satt där och snedtrippade. Jag hälsade glatt och satte mig. Jag såg på den utslagne mannen som sökt skydd för blåsten. Han satt ihopkrupen och försökte få värme. Jag funderade om jag skulle ge han en av mina starköl och lite räkor, men tänkte att kall öl och frusna räkor nog ändå inte är lösningen på hans problem.
Chrille och Roosen kom minuten senare och satte sig bredvid mig. -Det här är alltså stället vi blivit tipsade om, sa Roosen? -Ja, det är här vimman bor. Vi såg på älven, eller ån, eller vad fan det nu var vi fiskade i. -Den är rätt stor. -Vart ska man kasta, frågade vi Chrille som hade hand om yttre kommunikationer. -Få se nu, antingen långt åt helvete, eller sen nära, svarade han efter att ha bökat en stund med mobilen. -Så var som helst? -Det verkar så, det finns vimma överallt.
Jag valde nära. Till höger om mig kom det nån kanal från ankdammen, kanske kunde det strömma lite där. Nu spelar det ju ingen roll var man kastar, funderade jag, det kryllar av vimma här. Jag gjorde det som alla duktiga metare hade gjort, fyllde feedern och slängde ut på måfå. En taktik som skördat många reggor.
Efter en stund så kom de karakteristiska vimmanappen. Hårda stötar och en rejäl bugning av feedertoppen. Jag krokade blixtsnabbt så Roosen höll på tappa snuset i förvåning. -Vilket jävla mothugg, sa han. -Ja, mäktigt va, sa jag med spöet böjt till korken. -Är det vimma? -Det är garanterat vimma, det känner man ju. En stund senare lades håven tebax och jag lyfte upp en svårt missbildad björkna i enhektosklassen. -Chrille skrattade och fotade febrilt, Roosen suckade. Strax efteråt kom det fyra skitfula gubbar i en klotrund båt som körde med full fart över mina linor. Dom kom från ankdammen, vilket var lite av en skräll. Vi kollade på båten med stora ögon. -Har ni nånsin förr sett en rund båt, frågade jag. -Nä…
Efter tre timmar fick vi nog. Resultatet var att jag fått en handfull björknor medans de andra inte hade ett napp. Den utslagne mannen hade lämnat oss och nu satt det en tandlös kärring och hånglade med sin perveterade man på trappan. Gävle hade visat oss sin allra sämsta sida. Det betydde bara en sak, pizza och pow-wow.
Pizzeria Liberia hade betydligt bättre pizzor än den dagen innan. Den hade förutom oss, tre dyngraka alkoholister som beställde in jäger på löpande band och skrek på varandra så som alkoholister gör. Jag fick en kall Tuborg, medans Roosen fick en Cola Zero. -Du måste sluta dricka sådant skit sa jag. -Varför då? Jag kom på att jag inte hade något svar på den frågan. -Det känns ju lite halvbögigt att sitta här o dricka Cola Zero. Se på oss andra. Roosen kollade på alkoholisterna och tog en klunk. Jag insåg att han hade en poäng.
Efter att vi dinerat så kom denna pizzeriaägare till skillnad mot gårdagens och tackade oss vid bordet. -Vad fiskar ni, är det lax? -Nej, vi metar vimma, sa jag. -Vimma? -Ja, vimma, en delikatess. -Får ni vimma? -Nej, det har varit segt, men ikväll ska vi dra upp så jävla mycket vimma så det finns inte. -När ni får vimma, kom hit med dom, jag bakar pizza. Jag skulle se vad jag kunde prestera, lovade jag. Roosen skrattade. Jag mindes att vi förr bytte braxar mot pizza i Eskilstuna. Detta var i början av nittiotalet. Sedan dess har jag aldrig ätit tonfisk på pizzan. En annan gång sålde jag en trekilosgädda för hundra spänn till hamnkiosken i Torshälla.
Nästa plats på agendan var några hundra meter uppströms. Här fanns det en stentrappa som var en tiondel av den första. Vi klämde oss dit alla tre. Ovanför oss på gågatan så flanerade människorna. -Detta är också ett sätt att spendera sin lördagkväll, mumlade Chrille. Hela stan stank kaffe, men det fick sin förklaring då Chrille öppnat sin thermos och bjöd laget runt på rykande het java. -Fan så gott, vad e det för kaffe? -Arvid Nordqvist, svarade han stolt. -Inte undra på…
En stund senare fick jag ett hugg som bara kan beskrivas som nästan ingenting alls. Jag krokade sådär sexigt och kände en helt annan tyngd än vad björknorna hade mäktat med. -Är det vimma? -Det är vimma, garanterat, det känner man ju. En stund senare kom en mycket grov id på uppemot sju hekto. Vi såg på iden en stund innan vi släppte ner den i strömmen. -Visst e det vackra fiskar, försökte jag. Jag fick inget svar.
Sedan var det Roosens tur att drilla in en nästan lika grov id som en annan hade fått. -Var fan e vimmorna, undrade Chrille? -Dom stiger på kvällen, ljög jag, fullt medveten om att jag inte hade en susning om vad jag snackade om.
Nu hade mäsket gjort sitt, varje kast belönades med en mindre björkna eller en id. Men inga vimmor sytes till. En halvtimme senare kom Andreas ner, det var Karl Lindens vimmakran. En trevlig typ, långhårig och spelade black metal. En kanonkille givetvis! Han tipsade om ett ställe som låg ett feederkast åt en annan riktning. -Fan vad kallt det var, sa han efter en stunds snack och hälsade oss lycka till innan han drog.
Nästa ställe såg lika lovande ut. Dvs en helt random spot i en å helt utan några som helst features som man säger i gäddtävlingar. -Varför skulle dom vara här, motsatte jag mig deras beslut att flytta. -För att Andreas sa så, då står dom här. -Jaja, vi slängde ut och stod istället som nyss, satt, och glodde på topparna. -Vi fick ju iaf id o björkna på andra stället, sa jag efter en kvarts total händelselöshet. Chrille såg ut som att han skulle frysa ihjäl. Han sparkade lite på sin håv för att hålla värmen. Den hade frysit fast märkte vi. Jag tände en cigg och tog en öl, det gav märkbar effekt då Chrille fick ett karakteristiskt vimmanapp nästan per omgående. -Nu har jag en vimma, skrek han så det ekade i hela centrum. Två joggare med mer beskedliga penisar i kylan stannade bakom oss för att se hur detta skulle sluta. När den påstådda vimman var endast en meter eller två från synhåll så släppte kroken sitt fäste.. Joggarna fortsatte sin färd, jag fimpade min cigg och Chrille kom på att det var kallt igen. -Fan, det var garanterat en vimma, sa han. -Har du fått vimma förrut, frågade jag? -Nej, men sånt känner man ju, klassiska vimmaryck. Vi beklagade sorgen och beslutade att åka åt helvete därifrån när dom äntligen efter 13 h metande började nappa. Faktiskt ett rätt enkelt beslut att ta. I stugan väntade ju bastu, kortspel och gräddstuvad pytt i panna. Vi bar våra prylar till bilen och åkte iväg..
Vi snackade vimma till småtimmarna. Det vi kom fram till var att det är en riktig skitfisk, precis som iden.
Jag låg i sängen och lyssnade på grabbarnas snarkningar. Att meta på hög nivå kräver sin man, man e fan helt slut när man kommer till stugan. Det är nästan elitidrott det handlar om, fast vi behöver även tänka på en massa saker, inte bara jaga en boll som en hund. Idrottare är ju som bekant inte kända för att vara stora tänkare. Precis som stora tänkare aldrig är kända för att vara stora idrottare. Ingen snackar om hur mycket Einstein bänkade, eller vad Stephen Hawking sprang halvmaran på?
Det finns ändå undantag. Folk som sysslar med tex tyngdlyftning, boxning eller brottning är smartare än joggare, fast man hela tiden trott motsatsen. En joggare, eller gud bevare, en cyklist försöker göra allt så lätt för sig det bara går. Man köper lätta skor och klär sig obscent. Vad e det för jävla utmaning att springa om man väger 40 kilo? Spring i träskor om man vill ha det lite tuffare. Eller spring när du väger 140 kg, då e jag imponerad. Ingen har någonsin bänkat med bara stången bara för att det går så mycket enklare. Det är just därför man lägger maraton och 50 km gång ute i förorterna mitt i natten vid de olympiska spelen. Ingen jävel bryr sig.
Precis så funkar det med mete, det ska vara enkelt som satan att fånga fisk, då e allt bra. Men det måste framstå som att det är svårt så in åt helvete. Det är underförstått. Jag hade föredragit att få en fläskig id på 3 kilo och en vimma på kilot, men vad hade jag haft för nytta av dom? Jag hade skrivit in några nya PB:n som jag sedan hade kunnat skryta med för folk som inte bryr sig. På så vis hade denna saga fått en happy ending med extra prostatamassage. Men helt ärligt så skiter jag i dessa fiskar, för det var aldrig meningen att vi skulle vara här, och det var framförallt inte meningen att fånga stora fiskar ur någon annans vatten. Precis som att det skulle känna lika osmakligt om nån flaxmetare skulle komma till Eskilstunaån och fånga en jättemört som han inte förtjänat ihop. Jag fattar mycket väl att någon som kommer till min å ser den för vad det är. Ett skrotupplag med skitigt vatten. Det är bara jag som väljer att blunda för det. Kanske är vi metare ändå lite mer realistiska när det kommer på att skilja på vad som är mitt och vad som är ditt, jag vet inte?
Mina tankar blev nästa morgon mycket klarare. Vi åkte förbi Älvkarleby och såg på något som hade premiär. Förmodligen öring? Det stod feta gubbar överallt och kastade febrilt. Jag vände mig mot Roosen, pekade på gubbarna och sa.
-Jag är glad att vi inte är som dom… Vilka jävla losers!
/Tomba
