TOMBAS KRÖNIKA NOVEMBER 2025
Tombas krönika november 2025 tar med dig på en resa till Dalälven där du kommer få många visdomsord som bara Tomba kan ge dig som läsare! Det blir även lite fiske ibland… Håll tillgodo!
Det är lustigt hur intryck och aningar kring en människa kan förändras över en tidsperiod även fast personen i fråga inte förändras nämnvärt. Vissa personer förstärks på ett positivt sätt medans andras små nycker som man först fann intressanta blir till enorma störningsmoment. Sedan så har vi Baronen. Ju bättre jag lär mig att känna honom, desto mer övertygad blir jag att jag inte känner honom över huvud taget. Det vilar någonting mörkt över hans persona. Något som på en och samma gång är högst oroväckande, rent av alarmerande, men samtidigt extremt sympatiskt och egensinnigt. Något jag inte förmår mig själv att sätta fingret på, men samtidigt någonting jag heller inte vill sätta fingret på. Det är beklämmande då man själv är som en öppen bok. Simpel, trygg och human.
Just human skulle jag vilja understryka. Märkte redan vid åtta års ålder att den sidan av mig var målad med mycket bred pensel. Året var 1986 och jag råkade bevittna en lägenhetsbrand i Eskilstuna. Familjen Norlén som bodde där hade rymt ut via balkongen och stod nu på gatan och var utom sig av panik för familjens katt Nasse hade blivit fast i havet av rök och lågor. Brandkåren dök upp ungefär samtidigt som mig och höll som bäst på att dra fram sina slangar och ordna upp en släckningsplan medan vi på gatan kunde höra kattens hjärtskärande skrik. Just där och då så bestämde jag mig att steppa upp och göra någonting så att lilla Nasse skulle räddas ur eldhavet som rasade likt en kvinna som ska fickparkera på en tom gata. Några minuter senare så tystnade skriken inne i lägenheten som, precis som lilla Nasse, sakta förbytte skepnad från något levande och vackert till en askhög. Jag gjorde såklart ingenting för att rädda det stackars stycke natur, men jag hade tänkt tanken, och det var nog så viktigt. Jag visste nu att jag inte var en psykopat, och hur många åttaåringar kan stoltsera med sån spetskunskap? I ens mans liv så kommer det stunder där man väljer att agera och detta var blott den första av många vattendelare som senare skulle förgylla mitt och för all del många andras liv. Baronen däremot, hela han är en enda stor vattendelare och åsiktsmaskin. Men jag älskar honom i alla fall. Skulle det brinna i stugan i natt så skulle jag garanterat släpa honom ut ur lågorna och inte lämna kvar honom som lilla Nasse. Det är jag nästan helt säker på!
DALÄLVEN:
När fadäsen med Nasse och branden sedan länge glömts bort så insåg jag en annan märklig sak. De vuxna som inte verkade göra mycket annat än att jobba klagade att dom aldrig hade tid till någonting alls. I mitt liv var skillnaden inte så stor, högst några timmar extra arbetstid om man jämförde mot skolgången. Men på arbetsplatserna så behövde man inte kunna någonting och framförallt inte lära sig någonting. Vilken idiot som helst kunde lära sig att trycka på en knapp eller svarva fram ett slutstycke till valfritt Bofors-vapen. Och när dagen så var slut så hade man inga läxor med sig hem. I slutet av månaden fick man dessutom pengar, massor av pengar. Och ändå så ”hade man inte tid” till någonting alls?
35 år senare så sitter vi här själva och inte har tid. Farsan ligger i graven, Baronen trycker på en knapp i skidfabriken och jag bygger upp ett nytt infrastruktur i Eskilstuna i väntan på att själva få hamna i graven. På min gravsten så ska det stå. Tomba, älskad, saknad, i mån av tid. Skillnaden på att vara vuxen eller ung verkar vara en inställningsfråga. Som ung så gör man saker fast man äger varken pengar eller redskap. Som vuxen så vill man inte göra någonting annat än att samla på sig pengar och redskap som man sedan aldrig gör någonting med. Men vi har planer och visioner som vi finslipar på under våra många och långa samtal medans vi är på jobbet. Viljan från ungdomens oskuldsår finns där att planera, men orken för själva uträttandet är som bortblåst. Man skyller på barn, plattfot, begravningar och brist på tid. Alltid denna tid. Först skulle vi meta färna i maj, som blev till mört under juni. Efter att allt detta ställts in i brist av tid så skulle vi göra en sommarresa i Norrland som sedan blev till en sensommarresa för id för att slutligen bli till ett höstpass för karp. Givetvis så fann vi ingen tid för någon höstkarp. Nu var dom goda råden plötsligt väldigt dyra. Skulle vi ses så skulle det vara nu i början av November, eller så skulle vi få börja om cirkeln av lögner med en färnaresa våren 2026. Så vi bestämde oss för att åka till Dalälven för ett riktigt pissfiske i pissväder utan ambitioner för att fånga någonting alls. Detta fann vi tid till, märkligt nog?
Roosen fick ett samtal och han tackade ja på stående fot. Mannen som jobbar mycket med något som är livsviktigt, dvs ventilation. -Utan luft så stannar Sverige. brukar han säga, och jag är böjd att hålla med. När han inte jobbar, så jobbar han hemma. Tungt gårdsarbete medan han bygger upp sin herrgård. Men han har tid. Min teori är att om man sitter på jobbet och trycker på en knapp så försvinner en liten del av livslusten med varje tryck på knappen. Men Roosen är fortfarande ung. Jag har ingen aning om hur ung, men skulle gissa på 27 bast? Fast han ser mycket äldre ut. Han har inte tid att vara utan tid. För folk som aldrig har tid är oftast folk som inte har annat än tid. När man fyllt 40 så verkar ordet tid ändra betydelse. Från tid till vilja. Roosen skulle bila upp till mig, sedan så skulle jag bila upp Roosen till Dalälven via Swedbaits lager av mäskprodukter. Baronen däremot skulle ta med sig Charlie Gustavsson från Granö som bett om att få vara totalt anonym igenom denna berättelse om livet och viljan att leva. En berättelse om fyra män som åkte till Älvkarleby för att leva. Inte för att dom ville, utan för att dom inte hade tid.
OM EN MAN OCH HANS BIL:
Hösten är den enda årstid som aldrig kommer lägligt. Vintern räddar oss från den mörka hösten som sedan förvandlas till den sköna våren. Inte sällan från en dag till en annan. Våren kunde vara evig om allt ville sig väl, men få är vi som har några större invändningar till sommarens ankomst. Sommaren är stunden där vi flyttar våra inomhusaktiviteter utomhus. Soffan byts mot stranden, sängen mot gräset och tankarna om ett fiske från fantasi till verklighet. Men hösten vill ingen ha. Väl valda delar kan vara ok, fisket blir bättre, men knappast bekvämare. Ljuset byts mot mörker, värme blir till kyla och gräsmattan blir en sörja av lera och förstörda Adidasskor. Denna tristess uppenbarar sig inte sällan i aktiviteter man aldrig annars hade befattat sig med. Danskurser, parmiddagar och evighetslånga serier på Netflix för att nämna tre. I Baronens fall så väckte mörkret en brinnande begär för ett bilköp. Motiveringen var att ”vi behöver två bilar i familjen”. Den ena en väl fungerande och noga utvald Volvo XC60 för familjens alla krav och ändamål. Den andra borde med all tänkbar logik ha blivit en billig, liten och smidig Kia eller Skoda Felicia som med alla tänkbara parametrar fyller kraven för en andrabil. Men det blev en brun Chevrolet Astro som enligt Baronen var den ultimata fiskebilen hur man än valde att vrida och vända på saken. Själv tyckte jag att han redan i Volvon ägde den ultimate fiskebilen, men tydligen kunde jag inte ha mer fel?
Som med alla amerikanska bilar så var även Astron i förvånansvärt gott skick med endast lite småfix kvar att utarbeta. Och som med alla amerikanska bilar så hade han haft turen att hittat just ett välbehållet exemplar. -Rena rånet om du frågar mig, sa Baronen i telefon och skrattade. Jag hade mina misstankar, men tänkte att för en gångs skull att hålla dom för mig själv. Det skulle visa sig, som man säger.
När vi stod där utanför stugan och kramade varandra välkomna så var det redan mörkt. Bilen såg ut att den stod där och förmultnade ikapp med löven, men jag höll käften och bestämde att lämna granskningen till morgondagen. Istället så gick vi in och drack sprit och Lonkero till tonerna av obskyra black metal-band. Traditioner är viktiga i såna här sammanhang. Varje gång så lovar vi varandra att hålla oss mycket fina den första kvällen för att tidigt kunna stå vid ån nästa morgon i sann specimen-anda. Men löften är inga löften om dom inte bryts. Håller en man alla sina ord så är ordet inget värt. Det är därför det kallas för ett löfte, för det står högre i rang än ett simpelt ord. Jaloviina och för den delen många andra starkspritsvarianter, har den goda egenskapen att det är ett koncentrat av trivsamhet och självsäkerhet som tar slut i samma ögonblick som flaskan är tom. Öl i all ära, men när sprit färdas ner genom strupen så växer man som människa. Elden som bränner i halsen åker ner till magen där värmen vänder och blir till raketbränsle för hjärnan. Den låser upp tankespärrar och låter dig att helt öppet att berätta om dina allra innersta begär som om du skulle prata om vädret med en främling. Musiken fyller ditt hjärta med ett vrede som endast kan få sitt rättmätiga utlopp med plötsliga och dåligt timade primalskrik som fyller natten i en själlös camping i Älvkarleby med värme och mänsklighet. Den lågan är inte som livet. Den brinner starkt och kristallklart, men den brinner ty en kort stund innan den sinar eller vomeras upp på gräsmattan. Allt du säger under detta tillstånd är ingenting annat än sanningen, medans allt du bestämmer dig att göra i ditt kommande liv under detta tillstånd är ingenting annat än en förbannad lögn och simpelt önsketänkande. De lärda säger att när du känner dig som en svetslåga så når livet klimax, och då ska du ta vara på varje sekund så om det vore dina sista i livet. Då summeras summan av kardemumman så här långt i livet. Senare kom jag att önska att Baronen valt samma tillstånd när han valde ut sin bil, eller kanske att han inte valt ut sin kommande bil i just denna känsliga tillstånd? Farfar sa alltid att att en riktig man är en sån som håller det nykter som han lovat på fyllan. Dock så var han full när han berättade det…
Själv höll jag det jag hade lovat och vaknade till den sälla melodin som mobiltelefonins under varsamt frälste oss med på morgonen. Att vakna till väckarklockan är inte någon konst. Konsten är att hålla sig vaken när man väl stängt av signalen. Där kan jag säga att jag visade prov på att vara en man som motsvarade mina ord. Dock så kom mina funderingar om mitt värde som medmänniska rejält på skam då de andra mest verkade vara besvärade om min existens när jag pulade med frukosten. -Gå för fan och lägg dig, vrålade Baronen så det säkert hördes ända fram till sprutet på andra sidan älven där det vildaste Norrland bredde ut sig. En stund senare slog dörren upp och Arne klampade in och hälsade oss en sällsamt god morgon. Då jävlar vaknade alla och klev upp som rediga korggossar. Jag satt och funderade vad fan Arne hade som jag saknade som fick pli på tre nästan fullvuxna män på fem sekunder?
Arne är kan man med nästan alla parametrar man väljer att använda sig av kalla för Baronens motsats. En man som använder sin Volvo för fiske och sin jänkare för nöje, och är en man som går upp när klockan ringer. Hur Baronen klarar av att hålla tiderna på skidfabriken kommer för alltid att förbli ett mysterium för mig?
Kaffe ville samtliga ha, och till det så behöver man vatten. Men ingen kände sig manad att gå till servicehuset för att hämta det. Som tur var så gick en flugfiskare förbi med en dunk prima voda och jag beslutade mig för att bomma en halvliter genom stugans enda fönster som vette mot söder. Flugfiskaren såg förbryllad ut, men hällde ändå upp en panna full. Han såg in i stugan där fem man i varierande grad av nykterhet försökte bre ut något som liknade en frukost bland tomma ölburkar och spritflaskor. Man kommer väl till undsättning när ett skepp är i nöd verkade han resonera? En mycket trevlig man det där, kanske borde jag omvärdera mina trångsynta åsikter kring flugfiskare som ett gäng illa dolda sodomiter som hittat den enda hobby där man legitimt kan klä sig i gummikläder utan att väcka förargelse bland ortsbefolkningen?
Vad är minimikravet för att någonting ska kunna kallas för frukost funderade jag på mellan tuggorna på formfranskan grabbarna köpt på en mack i Gävle? Tidpunkten behöver nödvändigtvis inte vara morgonen, men däremot så bör en frukost inmundigas i nära anslutning till själva uppvaknandet? Och då menar jag icke den spirituella uppvaknandet som jag belyste med när Nasse brann inne med päls och ben och hela möblemanget, utan den högst fysiska varianten av uppvaknande. En kaffe är endast en kaffe, så något mer måste tillföras för att det kan kallas för frukost. Kanske räcker det med en skiva formfranska med valfri pålägg och en rejäl pris snus? Kanske kunde det ändå vara så att vi just klarat av minimikraven med nöd och näppe? I Finland så hade detta med all sannolikhet inte kvalificerat sig och väckt stor förargelse.
När Baronen efter stor vånda vaknat från sin dvala så kom han helt plötsligt på att han inte visat oss sin nya bil. Jag hade i hemlighet hoppats på att denna stund aldrig skulle inträffa, men höll mina färger och försökte visa upp en inte allt för pessimistisk sida av mig. Det visade sig mycket riktigt att han hittat en jänkare i exakt det skick som man förväntar sig att hitta en jänkare. En rostanfrätt skrothög där allt som kunde sitta löst satt löst eller hade lossnat. Takduken hade släppt från vad den nu någonsin hade satt fast i och pendlare upp och ner likt humöret hos en kvinna. Avgassystemet hade kollapsat säkert redan på monteringsbandet och det som var kvar av lacken på utsidan föll ner i samma takt som höstlöven när vi rattade besten på vägarna runt Skutskär. Skulle vi krocka med bilen så skulle det enda som hände att skrothögen bytte form från en till en annan. -Visst är den fin, strålade Baronen och pekade mot bilen med utfälld handflata som om han skulle visa upp sina prostituerade på en bordell. -Den är… annorlunda, och väldigt väldigt brun, mumlade jag fram till slut. -Oxblodsröd, avbröt Baronen. -Brun sa Roosen och Arne i kör. Baronen höll tyst och jag funderade vad det var för hållhake Arne egentligen hade på honom?
Vi lastade sedan in det vi hade och åkte mot fiskekontoret. Arne valde att ta sin Volvo. -Jag vill gärna komma fram, sa han och försvann i ett moln av regn och lera. När Astron startades så behövde jag inte säga någonting mer. Ljudet var så högt att inga ord var starka nog att överrösta V6an som förmodligen pressade fram närmare 90 hästkrafter en god dag för 30 år sedan. Avgaserna fyllde sedan hela insidan av bilen och vi var iväg.
Om man kunde vara född till något så var detta Baronens kall i livet. Folk har ofta sagt till mig att jag är född till att dansa, men det är ingenting mot förhållandet Baronen och bilen hade utvecklat under den korta tiden de delat denna jord. Bilen var som en förlängd arm som rattades ryckigt fram på dåliga Norrländska vägar med stor omsorg och hög svansföring. Charlie som valt att vara totalt anonym genom berättelsen hade fullt upp att trycka in paneler och mätare som föll av i varje gupp. Det såg ut som ett sånt grodspel på tivoli där man med hammare ska fort drämma till grodan när den tittar ut från sitt hål. Samspelet mellan den anonyma Charlie och Baronen var häpnadsväckande. Att köra jänkare är ett teamwork visade det sig. Jag försökte viska till Roosen att detta samarbete i Amerikat ofta utvecklas till något osunt där den ena öppnar dörren och rycker in tjejen från gatan som sedan hittas besudlad och mördad i ett dike längs någon väg. Kanske så satt vi fyra som bäst i en bil där liv släckts på andra sätt än bara genom ett ägarförhållande till en rosthög av denna dignitet?
’
Vid fiskekontoret så blev det som det så ofta blir. Jag är ofta den första att räcka upp handen och erkänna mitt misstag och bör göra det även nu. Att kalla registret över fiskekort på kontoret för sexförbrytarregistret föll inte i god jord. Jag fick ändå mina tillstånd att bära ett feederspö och klev snabbt åt sidan. När Roosen svarade på tilltal och förklarade att hans hemort var Växjö, eller Växsjö som registret visade, så svarade mannen bakom kassan med -Fyyy faaan. Då detta inte var tiden och platsen för protester så klev Baronen fram. -Varifrån står det att jag kommer ifrån, frågade han ändå med viss försiktighet och för stunden passande vördnad, förmodligen syftande på sitt flytt från Eslöv till Granö. -Östermalm, svarade mannen. Vi andra tyckte detta var hysteriskt roligt och skrattade så vi grät då vi kände till Baronens väl utbredda Stockholmshat. Men det tyckte inte Baronen. Han tyckte jag var en infantil människa som vid varje besök hos fiskekontoret ändrat hans hemort. Från Polen, via Eslöv till Östermalm. Nästa gång tänker jag byta det till någonting annat..
Nu när vi kände oss i det närmaste klara för att specimenmeta så kom vi på att ingen riktigt var sugen på det. Vädret var som i en en film av Aki Kaurismäki och modet sjönk ikapp med regndropparna. Känslan var inte att vi ville, utan måste meta när vi ändå släpat oss hit. Arne däremot skulle ner till Skutskär och apoteket för att köpa allergimedicin. -Fan vad han kom undan smidigt, suckade Roosen. Så jag bestämde mig för att ringa till apoteket. Jag presenterade mig som Harry Karlsson, beskrev Arne i detalj och bad kassörskan att förmedla till honom att han glömt sina porr-stövlar i rött galon i stugan Öringen på älvkarleby fiskecamping. Sedan åkte vi till Coop för att handla räkor och julmust. -Vilket jäkla abort-kaffe du kokade, gnällde Baronen och vred sig i buksmärtor. Men gnället hjälpte inte, vi fick vackert hoppa in i våldtäktskärran och sakta glida mot fiskeplatsen.
Det tog ungefär tre minuter innan det stilla regnandet förbyttes mot en rejäl storm. Parasoller monterades upp, men blåste ner med ojämna mellanrum. Baronen lyckades med konststycket att välta stol, parasoll och väska med någon röd smörja som färgade hela insidan av sitt nyinköpta regnskydd som sedan spolades i älven och lämnade ett lika rött spår efter sig i vattnet. Som sig bör så nappade fisken efter ungefär sex sekunder, men det var ingenting att skriva hem om. En id, två färnor, en massa mörtar och någon ströbjörkna. Kylan var ingenting som bekymrade oss, men blåsten och framförallt regnet gav samtliga en god chans att dö i en infarkt innan dagen skulle var till ända. När metare lider så märker man det allra snabbast på att snacket dör ut och ingen vill vara den förste att ge upp. För att lätta upp stämningen så startade jag ett bråk med Baronen. Jag frågade honom varför man har tunga bränsledrivna maskiner till allt i Norrland? Helikoptrar om man ska flugfiska röding, fyrhjulingar för minsta lilla promenad, enorma båtar, oljepannor, dieselbilar och snöskotrar. Men ska man tända en brasa så måste man göra det med fnöske och flinta. Annars försvinner den rätta känslan. Givetvis så tände Baronen till och förklarade det jag just sagt. -En brasa kan man väl för fan inte tända med bensin, stack han till med osedvanligt bittert. -Varför inte? Det hade han inget svar på och såg på mig med samma blick som min farsa efter jag förklarat för honom att jag ville byta nationalitet till svensk för att slippa göra lumpen i Finland. Eftersom vi inte ens lyckades att få ihop ett bråk så bestämde vi oss att bryta upp företaget och sticka till bolaget.
Väl i bilen så kom vi helt plötsligt på att vi inte ätit på hela dagen, vilket iofs hittills bestått av frukost och två timmar av finstämt specimenmete. Väl värda varsina mål mat så svängde vi in och beställde fem äkta norrländska pizzor. -Norrland kan man lita på sa Baronen och mumsade så jag trodde att käkarna skulle gå ur led. Även det Norrländska mobilnätet visade sig från sin allra starkaste sida och alla vi kunde wappa med våra telefoner istället för att prata med varandra. Jag läste en artikel om en dödsmetallgitarrist som dött av en överdos. -Nu har drogerna hittat in bland musikerna, mumlade Arne och såg trött ut. -Förjävligt, stämde jag in då jag inte riktigt visste vad jag skulle säga? Efter maten så klev vi in i bussen och körde till andra sidan vägen för att köpa alkohol till kvällens bastudrabbning. Jag pekade på en bild som Baronen hade i mittkonsollen. -Vem är det där? -Det är min idolbild av Trine Hattestad. -Gillar du spjutkastning? -Nej…
På bolaget så kom Baronen på att han ville ha en fin flaska vin till kvällen och såg vilsen ut bland hyllorna. -Vad ska du ha den till undrade jag? -Jag ska dricka det. -Det fattar väl jag med, men är det till någon mat eller vad? -Jag ska blanda det med fanta exotic. Till slut valde han en tetrapack med rosevin för knappa femtiolappen och såg rejält nöjd ut. Själv köpte jag öl och lonkero medans de andra la sig någonstans mitt emellan. Arne överraskade med en pava whiskey, men den skulle inte drickas upp på en gång sa han och blickade på våra kartonger fulla med flaskor och burkar. Jag tog en djup funderare över vår alkoholromantik. Givetvis så är det fel att glorifiera ett missbruk, men ingen av oss är en missbrukare. I Sverige så verkar det vara tabu att gilla alkohol. Och i fiskekretsar så finns det människor som håller sitt fiske så högt som om det vore en idrottsprestation där det är totalt otänkbart och märkligt att alkohol förekommer. Kanske är vi konstiga som åker ut och förstör våra resor med lite supande i goda vänners lag, men så ligger landet. Det är inte hela världen att missa någon timme vid spöna när man i gengäld får en helkväll i goda vänners lag. Livet har så mycket mer att ge än några tvångsmässiga småmörtar. Ingen av oss har någonsin legat sömnlösa över att vi missat fiske under våra resor, men vi har alla varit med personer på fiske där man missat att umgås med varandra på grund av fiske. Har man börjat tumma på den sociala biten så kan man lika gärna sluta att fiska med varandra helt och hållet. Jag och Charlie som valt att vara anonym delar just ingen fiske alls med varandra. Men vi delar andra saker såsom musiken. Det är såna saker som binder människor och inte trehektos-stämmar från sprutet. Ingen jag fiskar med i någon större utsträckning fiskar jag med på grund av fisket. Vissa som grabbarna på resan så har det hela börjat med fiske, men sedan övergått till någonting annat och bättre. Det är därför vi super. För att fisket ska bli lidande…
Vi avslutade kvällen nere vid Skutskär med lite småmört och björkna. Nästan så långt bort från sprutet man bara kan komma. Givetvis så var inte ambitionen att fånga reggor utan på det mest bekväma sätt bränna dagens sista timmar. Jag och Roosen satt nedströms och snackade ventilation och utrikespolitik och drack var sin Lonkero. Norrland hade visat sig från sin allra sämsta sida rent vädermässigt och det tyngde ner våra humör. Fiske är inte kul när man verkligen inte vill fiska. Det är därför folk bränner sig och helt slutar fiska. Dom slutar för att dom aldrig lärde sig att sluta i tid. Jag frågade Roosen om han kunde tänka sig att ta ett bad eller ha sex på stranden? -Vadå nu eller, med dig? -Nej, nu och med en tjej. Efter en stunds funderande så svarade han att det nog var helt otänkbart. -Gillar du inte bad och sex? -Jo men inte i det här vädret, kallt som röven här. -Varför sitter vi då här och metar? Roosen förstod snabbt min poäng och började packa sina prylar med mig hack i häl. Jag informerade grabbarna uppströms att det var dags att dra åt helvete och värma bastun, och ingen protesterade trots att vi gott och väl hade en halvtimma av ljus kvar av dagen.
Vi kramade av Arne som valde att åka hem istället för stugan och vi satte oss i Våldtäktskärran som konstigt nog startade direkt…
Det är väldigt svårt att definiera olika facilitet vi handskas med rent av på en daglig basis. Definiera exempelvis en toalett. Endast fantasin kan sätta gränserna för vad den kan vara uppåt i skalan. VC-stol gjord av finaste marmorn som hittas i södra Italien, guldkranar, nakna toalettvärdar och privata torkare är blott några få variationer av lyx och färd som passerat revy genom historien. Det finns alltså inget högsta gräns för hur luxuöst det kan vara. Men på den motsatta sidan av skalan så blir det knepigare. När man spånat fram minimikraven såsom vägg eller skärm och toalettstol så inser man att även dessa kan skalas bort. Rent tekniskt så räcker det med ett hål i marken.
Älvkarleby Campings spa-anläggning lider av samma syndrom där man använt så väldigt mycket kraft för att beskriva det hela, ska vi säga olyckligt optimistiskt. Vi blev lovade en underhållningscentral men fick någonting helt annat. Bastun var i det närmaste kall och luktade avföring, svett och andra kroppsvätskor. Inte hade den heller blivit städad sedan Palme sköts. Själva underhållningscentralen var en teve från en husvagn som förmodligen slängts i containern av sin gamle ägare. Kanske 2 tum större än min mobilskärm och vackert placerad bredvid en icke fungerande tilluftsgaller. Lazy Boys fanns förvisso. Hela fyra stycken från sen sjuttiotal. Dock så var sammet ett olyckligt val för nakna och svettiga flugfiskerövar som blivit lagom pissljumna i den kalla bastun och nu flyttade på aromerna in i tyget.
Gymet var en orange motioncyckel som givetvis saknade el eller andra finesser, samt en crosstrainer. Ett plus var dock Lazy Boyn som placerats som vilostol mellan dom gastkramande passen. Mattan var genomgående samma plastmatta i hela faciliteten. Precis en sådan som blir lika hal som is under svettiga fötter.
-Vem fan cyklar på en motionscyckel här, undrade Roosen? Det hade vi andra inget svar på.
Efter bastun så kunde man dock värma sig i duschen som rann nästan hela tiden med skållhett vatten för att sedan snabbt och oerhört plötsligt byta om till iskallt under några försvinnande få sekunder. -Man höll sig alert därinne, sa Charlie som valt att inte medverka i denna berättelse. Vi blev givetvis alla så tagna av upplevelsen så att vi valde boka om hela proceduren även för den kommande kvällen. -Det var inte så varmt i bastun, sa jag till tanten i kassan. -Vi vet, svarade hon och log och ryckte åt sig mina 200kr som upplevelsen kostade för 3h. -Kan du köra igång bastun en timma tidigare imorgon, frågade jag i förhoppning att en extra timme kunde i slutändan ge några extra grader. -Vi försöker, lovade hon. Jag undrade vilka ”vi” kunde tänkas att vara då hon varit den enda personen jag sett på hela campingen förutom flugfiskaren i stugan bredvid?
När vi ändå var rena och propra så körde vi igång och söp i brist på bättre sysselsättning. Påpassligt nog så hade jag köpt is från Willys nere i Skutskär när vi handlade frukosten för morgondagen. Lonkeron proppades full med isbitar som smälte i takt med våra kroppar som någonstans här åter hittat sin optimale trivseltemperatur. Jag berättade historier om min farfar Pollo som dog blott sex år gammal, medans högtalaren smekte fram Marduk. Livet hade åter funnit hopp i en stuga vid Dalälven.
-Har ni tänkt på hur illa namngiven eran älv är grabbar? Charlie som inte vill medverka i denna story, samt Baronen förstod inte riktigt vad jag menade och skakade på sina huvuden. Vindelälven som är en av landets stora vattenkraftsproducenter heter Vind-el-älven. -Visst fan är det olyckligt? -Den borde döpas om till Vattenelälven. Baronen som är en välkänd klimatförnekare tyckte inte alls att min lilla lustighet fallit i god jord och började genast orera om ”lögnen” som hela miljö och transrörelsen egentligen är. Jag var böjd att hålla med att det ger nog inte så mycket annat än förvirring i slutändan när svenska transvestiter kavlar upp ärmarna och paraderar till förmån för Palestina. Där var vi rörande överens att de positiva effekterna knappt borde vara mätbara hos slutbeställaren. Men miljön och klimatet var en brännhet potatis. Det var endast så mycket jag kunde kräva av en man som kör en Astro som är lika gammal som himmelen med en V6a som lämnade efter sig ett blå-svart rökmoln när den kröp fram längs vägarna. I genäld så tyckte Baronen att en man med en så enorm penis och välsignad med ett sinne som en gudagåva borde endast sitta nöjd och tyst i sin stol och inte lägga sig i vad andra människor kör för bil. Vi valde därför att gräva ner stridsyxan.
Efter att ha skinnat grabbarna från sina pengar i poker så valde vi att lägga oss. Men inte utan att jag i all välmening gett Baronen ett visdomsord att suga på under natten. -När en man med pengar möter en man med erfarenhet vid pokerbordet, då går mannen med pengarna hem med en erfarenhet medans mannen med erfarenhet går hem med pengarna. -Håll käften!!
LÖRDAG MORGON:
Vi vaknar i panik 08.00. Jag hade ställt larmet, men glömt att slå av den stora bluetooth-högtalaren som jag varit kopplad mot under nattens drabbning. Hela stugan skakade, dels av den ljuva musiken, men mest av Baronen som hade högtalaren under sin säng. -Idiot, vrålade han och var allmänt på ett mycket otrevligt humör. Jag klev upp, tände lampan och skulle börja koka kaffe när Roosen och Baronen började i panik att skrika att jag skulle släcka lampan som jag precis tänt. Jag fattade ingenting? Men dom fortsatte sitt skrik. Efter att ha släckt lampan så frågade jag vad fan som tagit åt dom? -Gå och lägg dig, vrålade Baronen. -Varför då? -Gå bara och lägg dig muttrade Roosen och gömde sitt ansikte i kudden. Men jag kände inte alls för att sova, så jag började med frukosten. Mycket snart så fyllde en ljuvlig doft av plast hela rummet efter att någon under gårdagen lämnat min pressobryggare på spisen som var igång och sedan åkt och feedrat i åtta timmar. Som tur var så var spisen endast på ettan, så vi slapp bränna ner hela helvetet, men stugan hade fått sig en karakteristisk doft som tre timmars vädring inte riktigt kunde dölja. Än, värre, min pressobryggare såg ut som en rutten trumpetsvamp. -Fan så det stinker, stäng av spisen, vrålade Roosen. -Fan, jag såg inte det, det är kolsvart för att jag inte får ha lampan på. Sedan så var bråket i full gång.
En halvtimma senare så satt vi vid bordet alla fyra med lampan på. Baronen såg missnöjd ut, Charlie som inte vill medverka med namn och bild satt tyst och såg med stor spekulation på sin macka. Det framgick inte riktigt vem, men någon i sällskapet hade laddat sin mobil innan vi åkte ut på fiske morgonen innan. Då stugan var utrustad med två eluttag så hade någon dragit ut kontakten till kylskåpet och sedan kopplat in spisen där min pressobryggare av plast låg på kokplattan innan han gått.
-Jag tyckte väl att isen smälte lite fort igår, sa jag och tryckte in ännu en varm tugga vindelrökt skinka med rumstempererad mjukost i truten. Ute så öste regnet ner och det hade redan börjat blåsa. -Idag har vi alla förutsättningar på vår sida, sa jag och försökte lätta upp stämningen. -Jag vill inte fiska, suckade Roosen. -Ska vi inte åka på en loppisrunda då, föreslog jag. Till min stora förvåning så mottogs förslaget med öppna armar. -Allt, och då menar jag precis allt förutom att meta, fortsatte Roosen att mumla och sänkte ner sitt ansikte i händerna.
En timme senare satt vi alla på Preem nere i Skutskär och beställde in korvbrickor med dubbla korvar, räksallad och mos. När morgonens fyra första gäster gör en sån beställning i Skutskär så tar det tid. Snart så ringlade kön av fruktansvärt missnöjda stamkunder ut från macken och en bit på gården. -Snacka om fel morgon att köpa ett tändstift sa jag åt Roosen och nickade på mannen som först fått hämta stiftet från hyllan för att sedan gå ut och köa med den. i regnet.
Efter mat och kaffe så började humöret åter att ljusna hos de andra. Så vi trängde oss in i Astron som nu luktade ungefär lika gott som bastun. Fyra mäns dyngblöta parasoller, väskor och andra föremål blandat med mäskhinkar, gamla beten, spön håvar och ett större lass alkohol. Jag och Roosen fick verkligen kämpa för att få plats där. Baronen som hela resan snackat om just hur oändligt med plats det fanns i skrothögen såg oroad ut. Han hade under ett svagt ögonblick lovat att minst sex personer med all tänkbar utrustning skulle enkelt kunna fraktas mellan landets hetaste specimen-spots med Astron. Själv tyckte jag att fyra personer i bilen var mest ett önsketänk.
Väl på loppisen så tänkte jag testa Baronens tålamod med en kärleksgåva. Så jag bestämde mig för att köpa en mycket stor kista med kurbitsmålningar från 1888 till honom. -Vad fan ska jag med den till, undrade han när jag och Charlie som inte vill medverka med namn bar den till bilen. -Bra att ha sak, och du har ju plats i bilen, svarade jag. Roosen blev mycket upprörd över tilltaget då vi insåg att en av oss fick nu sitta på golvet bland fiskeprylarna för att få plats. Och den personen var jag, men det kunde jag ta för att reta upp Baronen. -Nu åker vi väl till nästa loppis sa jag. -Gud vet vad jag kan hitta där åt dig? Men helt plötsligt så kom Baronens fiskesug tillbaks och han rattade oss till älven.
Jag smidde en plan i bilen att vi skulle ta kistan till kraftverket längs upp där vi skulle sjösätta den. Sedan skulle vi åka ner till campingen och kolla in minerna hos flugfiskarna när en träkista med kurbitsmålningar från 1888 flyter förbi, men Baronen vägrade.
På något konstigt sätt så började jag att fastna för baronens rishög. Kanske är det som hos folk där det är bristerna som gör människan perfekt. Och visst har bilar och människor många likheter. Man har ju helst sex med riktigt trasiga individer, och förmodligen så resonerar Baronen likadant med sin bil. Var du än vänder dig så hittar du en brist, och därför så behöver man inte vara lika försiktig med någonting. En ny rostfläck adderar till charmen och man uppskattar det enkla och okomplicerade. Saker som i en ny BMW vore ett mindre världsslut passeras som blott en notis i en Astro. För en gångs skull så kände jag att han var något på spåren. Man måste här förstå att Baronen är en mångfacetterad man med mycket svåra tvångstankar kring det allra mesta. Utan min varsamma guidning längs livets smala stig så hade vi nog förlorat honom för länge sedan. Och det känns skönt att jag gett honom sinnesnärvaro att ta stora beslut. -Endast stora män kan begå stora misstag, glöm aldrig bort det, sade jag till honom under ett av våra många terapisamtal. Jag såg på en lycklig man som rattade hans bruna bil genom det vildaste Norrland i Skutskär, och jag kunde för första gången under ett mannaminne känna att han kände sig bekväm med sig själv. Resultatet av min ömma guidning började bära frukt! Kunde jag bara få pli på Roosens huvudkontor så skulle resorna snart vara en fröjd. Charlie som inte vill nämnas i krönikan behöver däremot ingen guidning. Där befann sig alla enzymer och fermoner på precis rätt plats.
Det sägs att vi vandrar genom livet, vilket tyder på att vi söker efter någonting? Kanske så söker vi svar på svåra frågor, eller det där som är något lite bättre än vi redan har. Så många människor som söker efter någonting man redan har om man tar sig tid att stanna och njuta en smula. Det är trots allt inte han som har mest som är rikast, utan han som behöver allra minst. Ta vara på det innan det är för sent. Denna gång åkte vi till Dalälven, inte för att vi ville, utan för att vi kunde, eller om det var tvärtom? Hursomhelst, som med pokern så åkte vi alla därifrån lite fattigare, men med en fin erfarenhet. Och det slår en reggstäm från sprutet!
Tomba.
