Tombas Krönika Oktober 2020
Då var det dags för Tombas Krönika Oktober 2020.
VÄGEN FRAM:
Han går den gamla skogsvägen mot sjön. Hur vägen uppkommit och vilket syfte den en gång haft har han ofta funderat på? Den fyller idag inget syfte, mer att den är praktisk så till vida att den gör den långa promenaden betydligt enklare. Han vet mycket väl att det inte finns någon ära att hitta på redan upptrampade stigar, men denna är annorlunda. Knappast har den en gång anlagts så framtida specimenmetare kan dra nytta av den. Och vem skulle ens hitta hit? Det är knappt så han hittar själv fast han gått på samma väg i trettio år. Det intressanta är att den varken är ansluten eller leder till en annan väg. Den börjar ca två kilometer in i skogen och finns givetvis inte ritad på någon karta. Att han en gång hittade sjön är en berättelse för sig, en olycklig slump, som det mesta i livet är. Ser man på sitt liv rent matematiskt så är det väldigt osannolikt att man existerar. Spiralen av spermier som genom generationer ringlat sig fram i exakt rätt led och genom rätt människor för att till slut bli just honom. Det är en chans på miljarders miljarder. Men ändå så står han där. I kött och blod…
Femtiofem år är ingen ålder man högaktar, men han förnekar knappast att åren inte skulle kännas i lederna. Varje resa så har vägen känts lite längre och packningen aningen tyngre. Man kan justera det man har med sig, vilket han försökt att göra, men vissa saker klarar man sig inte utan. Tältet har han lärt sig att lämna hemma. Det finns ju granar man kunnat använda som skydd mot vädret. Men en gran skyddar inte mot mygg eller kyla. För varje reaktion så finns det en motreaktion, precis som varje beslut man tar har för och nackdelar. Ingenting här är gratis, men samtidigt så kostar ingenting mer än en ansträngning. Är huvudet smart så får kroppen vila. Men om huvudet verkligen är så smart, det har han haft sina funderingar kring. Till en början så var det en lycklig slump att han hamnade här. Han hade varit och plockat hjortron med sin farfar som visade honom sjön vars omringande kärr var hans hemliga plats. Själv gillar han inte hjortron, norrländska fattigmanshallon. Det är i brist på någonting man börjar uppskatta något annat. Han förstår mycket väl att en norrlänning är lika stolt över sina hjortron som en same över sina renar eller en skåning över spettekaka. Inte för att han vill, utan för att han har blivit tvingad. -Det är en bit av vår kultur, hade farfar sagt, och han hade ätit. Men inte innan man sockrat sönder de sura bären som kostat en hel dags ansträngning att plocka. Själv hade han mest varit intresserad av del lilla sjön som var själva förutsättningen att de värdelösa bären fanns där.
En gång tog han med sig sitt kastspö och några spinnare. Medans gubbjäveln plockade sina äckliga hjortron så passade han på att göra några kast.
De första kasten gav ingenting, inte ens ett bottennapp. Det hotfullt mörka vattnet såg mer ut som ett bottenlöst hål. En sjö bland så många andra i trakten, alla unika, men ändå likadana. Idag kallas de för naturresurser, men används som nöjesplatser. Annat var det förr. Man tömde en sjö så gott man kunde på dess fisk, sedan gick man till nästa. När man tömt den sista så började man om igen. Ett kretslopp som på något sätt ändå verkade fungera. Kanske hade någon av sjöarna till en början innehållit någonting av intresse, men genom åren så blev de väldigt lika. Tusenbröder och några gäddpinnar. Vissa innehöll ruda, och de allra flesta mört. Men det var ingenting man ville åt. Parallellerna till ett modernt skogsvård, eller viltvård var slående. Kallar man jakten för det det egentligen är så skulle vi framstå som barbarer. Så vi kallar det för vård, för naturen kan väl knappast hålla balans i djurstammen. Det är vi människor däremot ämnade för.
Han såg på gubben på sitt kärr med sin blåa hink. Han plockade sina hjortron, och nästa år så kom det lika många nya. På samma sätt såg man på skogen med dess fiskar och djur. Det man tog, återuppstod, om man väntade tillräckligt länge. Med fokus på just att vänta. Var man för ivrig så kunde saker försvinna för gott. Var det vargar så spelade det mindre roll, men det hade varit tråkigare om älgarna försvann.
För att kunna förvalta sitt eget liv så krävdes det en stor areal. Lite av mycket är ofta mer än mycket av lite. Och så rullade livet på…
Om de hade kapacitet att förstå dessa saker en modern tänkande människa fixar med bravur, det kunde man såklart inte veta? Men så är det ju idag viktigare att bena upp varför bra saker händer, än att göra rätt för sig. På något märkligt sätt så är det mer fel att göra rätt omedvetet, än att göra fel, men tänka rätt. Idag vet vi, men ändå så kan vi inte uträtta den enklaste sak. Man hade nog inte lika mycket åsikter förr, tänkte han…
Hur många kast han gjort mindes han inte längre, men helt plötsligt så small det till i spöet. Han drillade det han trodde var den största abborren i mannaminne. -Farfar, jag har en, jag har en, skrek han. Gubben skyndade sig fram, mest för att inte göra grabben besviken. I hans värld så var en fisk inte mycket att hetsa upp sig över. Inte som hjortron som kunde få hjärtat att hoppa ett slag när de uppenbarade sig framför ögonen..
Till slut så var fisken vid fötterna. En stor mörk rygg skymtade vid stranden. Abborren måste vara enorm!
Hur dom fick upp fisken minns han inte, besvikelsen måste ha raderat minnesbilderna. Den stora abborren visade sig vara en felkrokad ruda. Farfar krokade loss dubbelspinnaren från ryggen och kastade fisken tillbaks i sjön. Sedan så var det färdigfiskat för den gången, och alla gånger… Trodde han.
Livet är ju ett kretslopp. Man vill ju dö med skorna på omgiven av det man älskar. Oftast sin familj. I farfars fall hade det varit bland sina hjortron. Men han kom att dö i svåra smärtor. Ensam på oxbackens sjukhus, omgiven av fyra kala väggar.
Han fick aldrig som han ville, farfar. Som jag minns så svor han på att avsluta livet innan man blev ett fall för vården. -Döden är livets avslutningsfest, sa han. -Man tar ju livet av sig för att kunna leva. -I stark motsats mot er andra som endast lever för att ni inte vågar dö. Kanske var han inte så tuff när det väl kom till kritan? Kanske lever man så länge man kan, för man har resten av tiden på sig att vara död? Han påstod alltid att det är helt ofarligt att dö, med farligt att skada sig. Speciellt allvarligt. -Det kanske ändå låg någonting i det han sa?
Han märkte att konditionen inte längre var det den en gång varit. Hade han ens kommit halvvägs på vägen? Pauserna kom oftare och varade längre än förr. För trettio år sen behövdes det inga pauser, funderade han medans han satte sig på en sten och tog fram vattenflaskan. Snart skulle solen hitta fram över trädtopparna, med det kom värmen, och sedan skulle resan bli ännu svårare. Han borde skynda, men han orkade helt enkelt inte. En svettpärla åkte ner för pannan och smekte tinningen för att till sist fastna i skägget. Väskans remmar skavde obekvämt mot axlarna, och knogarna var vita av allt bärande, trots att han lagt ner påsen med kläder och spöbagen på marken för mer än en minut sedan. Han öppnade sin hand och granskade handflatan likt en morgontidning. Man säger att händerna berättar kroppens sanna ålder. Handen såg faktiskt gammal ut. På pekfingret såg man fortfarande ärret han fick i sjuårsåldern efter att ha täljt med kniven. De fyra andra såg hela o rena ut. Man lärde sin läxa tydligen…
Det dröjde minst tio år efter begravningen innan han återkom till bygden. Det besöket hade varit konstigt. Han stod på gården till huset han besökt under så många barndomssomrar. Kanske borde han aldrig återvänt och behållit sina minnen, men det var ju inga minnen man ville behålla. Det var minnen han helst ville glömma, och nu öppnades såren upp igen när han såg på huset. Taket såg ut att rasa in när som helst, aldrig att den skulle klara nästa vinter. De flesta fönster var trasiga, sönderslagna eller endast väderbitna, det kunde han inte svara på. Gräsmattan hade förvandlats till en skog av sly och ogräs. Han gick aldrig fram till dörren, bara vände sig om och gick till bilen och åkte iväg. Kretsloppet var i sitt slutskede. Snart skulle moder jord ta tillbaks det farfar tagit från henne…
Målet med återkomsten till glesbygden var ett annat, något långt viktigare.
Han parkerade bilen där de alltid parkerat när det skulle plockas hjortron. Platsen väckte avsky och spänning på en och samma gång. Bitterhet för strapatsen och minnena från förr. Spänning för det som snart skulle ske. Han mindes med illa dold avsky den sjuka egoismen som han fick bekanta sig med för första gången för så länge sedan. Hur han i sin iver avslöjat för grannen var gubben hittat sina hjortron. Han hade blivit som förbytt, gett honom ett kok stryk som belöning. Hur kan en vuxen man slå en sjuåring? Han kom aldrig över det. I hans ögon så dog farfar den dagen. Blod är verkligen inte tjockare än vatten.
Känslorna sköljde över honom där på stenen. Svettpärlorna byttes mot tårar. Hur kan man själv bli det man som mest hatar?
Den första gången han såg den lilla sjön alldeles ensam så stannade han upp. Kärret såg likadan ut som den alltid gjort. Det var nästan att han kunde höra hans farfars exalterade röst. -Se på alla hjortron, skynda dig att plocka… Det var precis som att dom skulle förvinna om man inte var snabb. Tvekande gick han till slut mot sjön. Hjortronen fanns ännu kvar, men han skulle inte ta i dom ens med tång. Äckliga jävla bär som får vuxna människor att begå övergrepp…
Till slut hittade han det han sökte. Inne i en av vikarna såg han bubblorna. Det var som om gud skapat platsen åt honom. Det var den enda viken där man hade fast mark under fötterna, så man kunde klara sig utan att bli blöt. Han öppnade sin väska och blandade lite mäsk. Försiktigt så kastade han ut några nävar i riktning mot bubblorna. Sedan tacklade han med skakande händer sitt spö. Dom fanns verkligen kvar…
Han tog på sin väska och reste sig. Sedan plockade han sin påse och spöbag och fortsatte färden. Det skulle vara den sista gången han besökte vattnet. Denna gång skulle han lyckas med det han så länge kämpat för…
Han såg på flötet som låg nästan perfekt placerad vid en av bubbelstråken. Det fanns inte endast en fisk på plats, de var flera. Om han bara kunde lura en av dessa rudor så skulle hela resan vara väl värd allt slit. Mindes han rätt så var den han fick på spinnaren rätt stor, säkert över 1500 gr. Om inte mer? Och det måste ha varit minst 25 år sedan. Rekordet låg på 2250 gr, det visste han mycket väl. Så stora kunde väl knappast finnas här? Men en med endast halva vikten skulle ge många värdefulla poäng i specimentävlingen.
Den första kvällen gav ingen fisk. Det bubblade och det rullade fisk. Men de ville inte nappa. Trots att han var dödstrött så kunde han inte sova. Han låg vaken under granen och tänkte.
VÄGEN HEM:
Det hade varit den sista sommaren i Norrland. Farfar verkade inte minnas det han aldrig kunde glömma. Kanske var det ingenting för honom att minnas? Det sa mer om honom än han kunde acceptera. I hans väska låg en liten flaska med värdefullt innehåll.
Hans kram kändes obehaglig, och leendet falskt. Jag kramade tillbaks, men jag hade hellre gett honom det han gav mig. -Imorgon ska vi plocka hjortron, sa gubbjäveln. -Det ska vi, svarade jag…
Hur mycket han än försökte kämpa så blev viljan att stanna större för varje steg. Han blev tvungen att åter stanna. Han brydde sig inte ens att hitta en sten utan la sig i gruset, mitt på vägen och blundade.
Nästa morgon sänkte han flötet vid bubblorna. På kroken hade han tacklat en liten mask som ringlade i svåra smärtor kring hullingen som skulle garantera dess undergång. Det kunde inte ha gått mer än en minut innan flötet ryckte till, nästan omärkbart, för att sedan resa på sig rejält. Han sträckte linan och krokade.
Fisken svarade mycket tungt. Den rusade inte, mer stångade på botten så att ytan fylldes med bubblor och skit. Det var nu det gällde, intalade han sig själv. -Ta det försiktigt, det kommer att gå vägen bara du tar det lugnt. Det hade inte förlöpt mycket tid, kanske tio-tjugo sekunder, men det kändes som en halv evighet. Plötsligt så rullade en stor svart skugga vid ytan innan den la sig på sidan. Han greppade håven och förde den under fisken och lyfte.
Han transporterade fisken till kärret och la ner den försiktigt i den blöta mossliknande växtligheten. Rudan var enorm.
Vägningen visade 2400 gram!
Vägen till sjön kändes för första och sista gången lätt. De gick och snackade, plockade flera hinkar med hjortron, och gick sedan tillbaks till bilen. Hur gubbfan orkade gå den utan att stanna kunde han inte förstå? Senare den kvällen efter bastun så blev det dags för kvällsmål. Kaffe, och sedan en skål med nyplockade hjortron.
Han tog fram en skål, fyllde den med hjortron. Sedan tog han flaskan med glykol och la en tesked över hjortronen. Han satt där och såg på gubben medans han sakta förgiftade sig. -Gud så gott, vi äter väl hjortron varje kväll farfar? -Jag visste väl att du till slut skulle lära dig att älska hjortron… Sex veckor tog det, gubbfan var seg…
Han visste inte vad han skulle göra? Bonka fisken, kassera 15 poäng i tävlingen och ha ett svenskt rekord i sitt namn. Eller behålla sin lilla hemlighet för sig själv? Hur stora var dom andra fiskarna, fanns det större? Han höll i fisken, beundrade den och vägde mellan sina alternativ. Till slut så tog han fram sin kniv och tröck in den i rudaskallen. Den var oväntat hård.
Den dagen fick han tre till. Alla över två kilo. Den största på nästan 2500 gram. De fick alla gå tillbaks. Man får inte vara girig. Det var med lätta steg han gick till bilen. Ryggsäcken tyngdes skönt av en rekordfisk. En tyngd som man lätt bar med sig. Det var då han kom på det. Om han anmälde fisken från ett annat vatten så kunde han ha kakan och äta upp den. Han hade ju trots allt fångat rudan rätt och riktigt, vad skulle det spela för roll? Vem skulle någonsin få veta?
Han mindes allt, som om det var igår. Hur han svor att aldrig bli som dem. Men spegelbilden visade en annan berättelse. Han hade själv blivit mer eller mindre övergiven av föräldrar som valde missbruk före sitt barn. Lämnad åt sitt öde. De sex veckorna varje sommar skulle vara hans stora trygghet. Men där möttes man av våld och egoism, aldrig kärlek.
Hur han träffade henne mindes han mycket väl. Men hur han förlorade henne kunde han inte erinra sig? För han var aldrig på plats. Till slut tog hon deras son och försvann. Han hade blivit det han alltid hatat.
Han sprang till grannen, inte för att han hade lust att springa eller brydde sig. Men det skulle se bättre ut om polisen skulle fråga. Han knackade på dörren och spelade panikslagen. När granngubben öppnade så bad han om hjälp för farfar var jättesjuk.
De tog grannens bil och åkte till huset. Väl framme så låg farfar i sina egna spyor i våldsamma magsmärtor. Han var likblek och svettades ymnigt. Ambulansen kom en stund senare. Han åkte aldrig med farfar…
Det ställdes inga frågor, det var nästan för enkelt… Hans sista ord till mig var. -Ta hand om huset.
Han åkte en bit nedåt landet innan han stannade för att väga fisken. 2390gr. Snyggt och prydligt. Nu gällde det bara att hitta en passande sjö på kartan. Han stannade till slut för skärgården. Det ställdes inga frågor…
Begravningen hade varit fin. De som var där påstod så.
Tiden läker alla sår sägs det. Kanske kan man glömma eller förtränga en stund. Men ingenting läker, det visste han. Sedan den dagen han fångade den första av en lång radda stora rudor ur sjön så växte hans girighet. Att berätta för någon var dessa fiskar simmade var otänkbart. Men att berätta vilka fiskar han fångade, ja det kunde väl inte skada? Men mycket ville ha mer.
Han reste sig ur gruset och började gå tillbaks mot bilen med oförrättat ärende. Inte ens detta kunde han klara av tydligen. Han var en legend i andras ögon, men han kände sig knappast som en. Hur skulle alla reagera om dom visste? Han funderade på sina alternativ. Han var inte kapabel att ta sitt liv som han hade planerat. Det hade varit ett fint avslut att hittas vid sjön där allt tog sin början. Man hade hyllat honom, kanske hade någon tidning skrivit en artikel? Man vill att livet ska bara ge och ge, så man kan ta mer och mer. Men nu förstod han att det egentligen borde ha varit tvärtom. Men som alltid så kom även detta insikt på tok för sent.
Han nådde bilen efter några timmar. Han hade knappast bråttom längre. Han satte sig och vägde pistolen i handen. Han la den mot tinningen och lekte med tanken. Det skulle ha varit så skönt att trycka av och gå vidare. Men han visste att han inte förmådde att ta det steget. Istället så vred han om nyckeln och åkte iväg.
Vid nästa bro stannade han och slängde pistolen i vattnet… Det var endast 30 mil till Dalälven. Kanske kunde man få en poängbjörkna när man tydligen ändå inte ska dö idag?
DET GLADA LIVET:
En dag ringde det på dörren. Han öppnade och såg förvånad på sin son. Kanske hade han inte varit den bästa fadern, men grabben verkade gilla honom för det. Han hade blivit en av de stora metarna i landet. Kanske låg det i generna?
De satte sig i vardagsrummet över en kopp kaffe. Grabben var nyss fyllda tjugo, lång och stark. Han såg på grabben, läste av honom med ögonen. Mycket väl så visste han varför han kommit på besök. Det var inte den dagliga dosen faderlig kärlek han var ute efter, det var tips på fiskeställen med allt vad det innebar. Så blåögd och naiv, precis lika girig som han själv… Han såg honom i ögonen och sa.
-Inte mycket av det du tror är sant, allt är en enda stor bluff. -Varenda ruda.. Grabben såg på honom men sa ingenting. Stackarn hann väl aldrig förstå vad som skulle komma? Han sa heller ingenting när farsan tog fram pistolen och la den mellan hans ögon. -Det här med specimenmete är ingenting att satsa på, sedan tryckte han av. Efter det så fanns det inte längre något huvud kvar att prata med. Sedan la han den mot sin egen tinning och tryckte av. Resan var äntligen påbörjad, kretsloppet hade nått fullt varv.
Det blev ingen artikel i fisketidningen…
/TOMBA
