Tombas Krönika September 2021

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Tombas Krönika september 2021 en närmare titt på vår karptävling i Karsgöl, på Tombas vis…

Tombas Krönika September 2021

KARSGÖLSRACET DEL 1:

Det går allt fortare att packa väskorna när man inte längre bryr sig så mycket, tänker jag för mig själv och småler. Eller så är det en sorts sjuk rutin som man jobbat upp under alla åren? Klart man bryr sig på så vis att alla de vitala beståndsdelarna för karpmete följer med. Men dessa delar har inte lämnat väskan på flera år och finns där för evigt i tryggt förvar som på hyllan i ett museum. Mycket nytt har heller inte tillkommit, det jag möjligtvis saknar har Saku ändå med sig. Man är allt mindre nervös för eventualiteter nuförtiden. Det är inte lönt att tänka på alla scenarion, för de inträffar ändå aldrig. Det enda man inte tullar på är ett överflöd av kläder och bekvämligheter. Karpmete för min del går ut på att njuta av livet, fisket får man på köpet så att säga. Samma med livet, varför bry sig om döden, den får man ändå på köpet.

Jag plockar upp Saku redan vid sjutiden på morgonen. Det är tidigare än brukligt, men det har sina orsaker. Det är åter dags för Karsgölsrace, och i år så ska vi vinna igen, allt annat vore en skräll. Vid lottningen så chockade vi alla och valde Lilla Karsgöl. Det är som man redan kan höra på namnet en helt annan sjö. Nu ligger den endast 100m från stora Karsgöl, men ändå. Vid tävlingen så har stora sjön tenderat att låsa sig, men om vi har en helt egen sjö till vårt förfogande så borde vi kunna ha en stor fördel redan där. Nackdelen var nästan lika given den. Minst dubbelt så lång väg att konka all utrustning än alla andra lag. Men det är ingen stor uppoffring för två finska atleter i sitt livs form. Jag så nykter en finsk man någonsin kan bli, samt rökfri sedan över ett år. Saku å andra sidan är ett fysiskt praktexempel som till råga på allt tränar kampsport ifall tävlingen skulle urarta i handgemäng. Jag hade mycket svårt att se att någon av de andra kunde rubba Team Finland i år. Våra motståndare var som följer:

TEAM AXL ROSE:

Dvs Axel och Roosen som hade oturen att hamna på platserna närmast oss. Roosen har aldrig fångat en fena ur sjön och skulle enkelt falla för frestelsen som gratis alkohol vid lilla karsgöl innebar. Axel hade jag högre tankar om, men man vinner inget karsgölsrace med Roosen i samma lag. Han är en mycket kompetent metare och en älskad vän, men någon Karsgölslegend kommer han aldrig bli. Vissa sjöar passar inte vissa människor, så är det bara. Men som sällskap så rankar jag honom skyhögt. Vinstchans 0%

LAG FLOTTEN:

Nykomlingarna Charlie och Hult. Jag visste inte mycket om dem annat än att dom hade den goda smaken att välja vår favoritplats. Bara det lite skrämmande. Helt klart ett gäng att hålla ögonen på. Vid uppvärmningen i vindskyddet så drack dom en medhavd kasse norrlands djup, vilket imponerade väldigt djupt på mig och Saku. Vinstchans 30%

TEAM PALLE OCH CHRILLE:

Ett omaka par. Palle en levnadskonstnär och Chrille bitter som tusen feminister. Säkert så skulle det pimplas vin och lyssnas på proggmusik på badplatsen. Typ Mora träsk. Om det skulle fiskas mellan varven var jag mindre säker på? Nog skulle Palle få Chrilles frysna hjärta att vakna till liv och sedan så skulle det bara bli ett massa snackande till småtimmarna med en skaplig baksmälla som enda resultat. Vinstchans mindre än 5%

LAG EMIL OCH DANIEL:

Ett av tre lag som hade på förhand chans att fånga en fisk ur sjön. Emil är en skrämmande kompetent metare som alltid fångar fisk vid racet. Dock så har han aldrig vunnit, men förr eller senare så måste det hända rent statistiskt. Daniel har jag aldrig sett förr, men kör man med Emil så får det motsatt effekt som att köra med Roosen. Att dom satt på Robbans udde gjorde inte saken sämre. Vinstchans 40%

LAG NIZZE:

Nizze var en råbarkad historia. Han ställde upp ensam, vilket väckte två frågor inom mig. 1. Han har inga vänner. 2. Han är så jävla benhård att han inte behöver hjälp av andra, mindre kompetenta lagmedlemmar. Jag trodde på alternativ 2. Men att välja lilla vindskyddet som fiskeplats kändes som en sinnesförvirring. Det är nästan som att fiska utan krok, och det är den enda plats runt sjön där jag och Saku har lyckats att blanka. Alla blankar där, förutom Emil. Vinstchans 0%

TEAM BERTILSSON OCH JONAS:

Mina favoriter, varje år. Balanserade, nyanserade och duktiga. Vinner dom inte racet så vinner dom quizzet. Vinnarskallar helt enkelt. Oroväckande jämna. Dom hade valt Ostviken, en plats få vågar välja. Inga uppenbara sprickor i lagbygget hade ännu siktats. Jag funderade vad som kunde vara deras akilleshäl, men kunde inte på rak arm komma på något? Vinstchans 90%

KARSGÖL:

Lilla Karsgöl

Det regnar något förjävligt när vi svänger in på grusparkeringen, vilket inte överraskar oss nämnvärt, för det regnar alltid när vi fiskar. Regn är vackert att se och lyssna på, men det säger endast folk som råkar befinna sig inomhus. Ute i det fria så är det sällan lika roligt med nederbörd. Jag försöker minnas om jag under mitt mer än fyrtioåriga liv någonsin blivit glad av regn då en utomhusevent jag ska medverka på ska gå av stapeln? En gång så fick vi ställa in ett plåtjobb i Rosersberg pga regn, det var väl det jag på rak arm kunde komma på.

Vi inser snart att regnet inte kommer att sluta under överskådlig framtid och börjar lasta ur bilens innehåll för att sedan förflytta allt till båten Unsinkable 2. Vilket är kanske det sämsta namnet man kan ge en båt om man tänker ett steg längre. Fast vad fan ska man döpa en båt till? Enligt gammal sjömans-sed så ska ett skepp alltid döpas med ett kvinnonamn. Nu gällde detta majestätiska skepp, och tanken har med åren devalverats till att gälla även ekor och mindre motorbåtar. Problemet här är att om man råkar äga ett apelsinskal med en rostig utombordare så blir inte många kvinnor så värst ärade att ge sitt namn till ett sådant ruckel. Så man tar till det man har, dvs ironi och döper dessa ekor till det mest pompösa man kan komma på. Jag har åkt med minst tre ekor som hetat Titanic. Själv döper jag mina motorer, för de har en själ. En båt är oftast bara en bit plast eller något annat som kan tänkas flyta. Men en motor har en själ, kraft och som alla vet en egen vilja. En båtmotor är långt mer lik en kvinna. Är den tjurig så stannar du hemma. Är den glad så blir det åka av. Man ska bokstavligen dra i rätt tråd om den ska samarbeta med dig. Vill man vara lite mansgrisig så kan man tillägga att hon även är törstig, men när hon druckit så blir hon varm och våt. Allt detta tänkte jag inte på när jag döpte min femhästare till Kitt. Efter bilen i Nightrider. Lika pålitlig, startar alltid och spinner som en katt de gånger jag ska rovfiska efter gös i samband med leken.

Väl framme vid Lilla Karsgöl efter en båttur och ännu en helvetesstrapats i regnet så slår vi upp tälten. Då jag är blöt från topp till tå trots otroligt dåliga regnkläder från Savage Gear så finner jag ingen annan utväg än att byta alla kläder jag har på mig mot torra. Passar samtidigt att ta ett nakenfoto på mig i karpsängen som jag skickar till Roosen så han har något att undra över. Nakenhet för en finne är ingenting konstigt då vi oftast och i vissa fall endast umgås nakna i bastun. Men för de flesta andra så är det något totalt chockerande. Folk är bra konstiga då de aldrig skulle kunna komma på tanken att umgås nakna med sin farsa. En finsk fest, middag eller nästan vilken tillställning som helst kräver minst ett bastubad, för det är där man umgås på samma nivå. Men då de flesta andra nationaliteter ser på bastun på samma sätt som de ser på en dusch, alltså ett ställe där man tvättar sig, och då framstår denna kulturella yttring som ett väldigt svårt steg att ta. Men oavsett hur mycket jag ville så fanns det ingen bastu vid lilla Karsgöl, så jag fick nöja mig med det näst bästa. En stunds nakenhet.

När allt var uppsatt på ett ungefär så gick vi tillbax till båten, rodde över sjön ännu en gång och knallade till vindskyddet för att börja laga mat åt folket som nu hade börjat anlända. Än så länge så hade vi motionerat mer än jag gjort under senaste året, blivit blöt två gånger om samt fått skavsår i stortån. Vid parkeringen så mötte vi Palle som vi mutade redan i förtid med rågbröd och senap för alla skandalartade scener vi eventuellt skulle ställa till med. Men än så länge var viljan stark. Vi hade visserligen alkohol med oss som en sista utväg, men det trodde vi inte skulle komma behövas så som sakerna såg ut just vid tillfället.

Tombas Krönika September 2021

Vid vindskyddet så var humöret på topp. Folk drack öl och ljög ikapp med regnet. Vi lagade hjortskavskebab i pitabröd och hade första deltävlingen i quizzet. Det var ett blindtest av åtta klassiska ölsorter som skulle paras med rätt burk. Kung, Mariestad, Falcon, Pripps blå, Löwenbrau, Sofiero 7.5%, Bellman samt Arboga 10,2%. Ölen hade valts ut med stor omsorg för att passa gruppen män som fick incel-rörelsen att framstå som frälsningsarmens senioravdelning. Konstigt nog så gillade ingen Bellman, Palle spydde nästan av smaken, medans nästan alla lag satte Pripps blå på exakt rätt plats. Det var en oförglömlig upplevelse för flertalet av deltagarna som tackade mig handgripligen efter uppvisningen. -Det var tamigfan en palett av perfektion. Och -Du visade mig att öl kunde vara något annat, och något vackrare än endast ett berusningsmedel. Var bara några av lovorden jag fick efter testet. Jag tyckte synd om Bertilsson som hade släpat en hel kasse med ipa med sig helt i onödan och nu stod där snopen likt en man som kommit med knallpistol till en revolverduell. -Man lär sig så länge man lever, sa jag och såg honom djupt i ögonen.

Reglerna för tävlingen skummades igenom i all hast. Någon undrade om en kontrollant skulle komma och väga en eventuell karp man fångade. Något sånt behövdes inte, sa Chrille. -Vi litar på folk, men skriv gärna ner vikten innan du glömmer bort den, sa han och blickade mot de tomma ölburkarna i vindskyddet efter testet. Sedan skiljdes vi åt som vänner, och alla tog sig till sina swims.

-Vet du varför det kallas för ett swim, frågade jag Roosen. -Nej. -Jo det är för att det är platserna man får simma bort sina karpar som gått fast ifrån. -Har jag berättat om Tarmo Heiskanen? -Nej.

-Tarmo var den lokala fiskeklubbens duktigaste karpmetare. -Han fångade alltid flest och tyngst karpar, en sån där legend som man endast hör talas om, men som man undrar om han verkligen existerat eller är just en myt. -Han jobbade som busschaufför, slet hund med skolbussen hela veckan lång, men när fredagen kom så åkte han raka vägen till sjön. -Där satt han och metade varenda helg tills isen la sig på senhösten. -Klassisk ensamvarg. -Trots sin kroppshydda så var han som en vessla vid stranden, klättrade i träd, spanade och hade sig. -Han hade världsrekordet på att ta sig från full sömn fram till spöna. -25 meter hade han från sängkanten till podden, han fixade det på 6,2 sekunder. -Och då hade han ändå hunnit att ta på sig gummistövlarna. -Imponerande, för han var bara 162cm kort och smällfet. -147kg när han dog, och ännu fetare när han levde

-Men Tarmo hade sin akilleshäl, spriten. -Som så många andra karpmetare så hade han fallit för livets nektar. -Det hade börjat som det alltid börjat. -Bara en sjuttis per dag. -Men alla förstår att den där sjuttisen endast är en inkörsport till ett missbruk. -Första maj 2009 skulle han meta karp i Skantzsjön igen, men det han inte hade tänkt på var att bolaget hade stängt en röd dag. -Detta ställde till det rejält för Tarmo som vid det här laget var en fullfjädrad alkoholist. -Så för första gången på över 20 år så bestämde han sig att meta nykter. -Kanske kunde detta till och med bli den livsavgörande vändning han så behövde i sitt liv? -Han bara hunnit få ut alla sina spön när skakningarna började. -Och när han satte upp tältet så kom han på att det var första gången på två decennier han hade arbetat nykter. -En hemsk känsla sköljde över honom, kanske var det verkligheten som kom ifatt honom, det fick vi aldrig veta? -Han satte sig i solskenet och lovade sig heligt att aldrig mer utsätta sig för sån här tortyr om han kom levande ur denna fiskehelg. -På måndag skulle han sjukskriva sig och ta en sån jävla bläcka som saknade motstycke i hela Västmanland. -Men tanken på rå alkohol som rann ned för strupen och fyllde huvudet med välbehag kunde han inte skaka av sig. -Hans mående sjönk ikapp med solen och nådde vid sextiden på kvällen nya bottennoteringar. -Händerna skakade som asplöv och pulsen måste ha snuddat 200. -Han svettades ymnigt och såg ut som en skadeskjuten gris där i sin stol. -Svullen, röd, flåsande..fet

-När allt var som värst så började larmet på högerspöet att skrika. -Spolen gav ifrån sig lina och spötoppen ryckte som en piska. -Instinkten tog överhanden och han glömde för en sekund bort sitt usla mående. -På nolltid så var han uppe ur stolen likt en panter och framme vid spöt. -Karpen drog häftigt mot vänster och mot ett näckrosbälte. -Tarmo satte lite högre press på fisken, men den hade ingen som helst lust att göra som tjockisen på stranden ville. -Det var ju trots allt två tjockisar i motsatt ände av linan som drog och slet allt dom hade. -Men denna kamp verkade karpen vinna. -Tarmo kunde bara se när den plogade in igenom näckrosorna och stannade inte förrän den var 20 meter in i grönsakerna.

-Det blev först helt stumt , men Tarmo visste att karpen satt kvar. -Han var en gammal räv som kände till att karpen spelade ett spel där han hoppades på lite löslina för att frigöra sig från den besvärande kroken. -Tarmo höll därför full press medans han klädde av sig alla sina kläder. -Det var en ståtlig figur som sakta gled ner i sjöns mörka vatten likt en säl. -Tre steg kunde man ta innan det brantade såpass att han inte längre kunde hålla kontakt med botten med huvudet över vattenytan. -Fördelen med en alkoholsvullen kropp hade alltid varit att den hade väldigt hög flytkraft. -Alkohol är ju lättare än vatten som alla vet, och mängden alkoholgas i Tarmos kropp under årtiondena hade varit extremt hög. -Med andra ord, han flöt som en kork. -Det räckte att bara lägga sig på rygg och veva sin hydda fram till karpen.

-Tarmo tog tre steg och stannade. -Han visste att det fjärde steget skulle man ta bakåt så man hamnade i rätt läge så ryggvalkarna agerade som pontoner. -Håven placerade han mellan sina tandproteser. -Linan spändes och sedan så kastade han sig utåt i ett mäktigt språng. -Tarmo hamnade säkert närmare halvmetern ut från hyllan, men så fort fötterna släppte greppet om botten så insåg han sitt misstag. -Alkoholen som dunstat hade gjort Tarmo långt mindre svullen och han sjönk nu som en sten. -Det kalla vattnet slukade ner honom i djupet. -Trots att det endast var en och en halv meter djupt så drunknade han efter en utdragen dödskamp, blott 42 år gammal, och samtidigt så förlorade karpfiskeklubben sin allra bästa simmare..

-Nästa dag hittades han av två bögar. -Karpen satt fortfarande kvar. -Den vägde 6,2kg. -Nytt sjörekord.

Vi rodde över sjön en tredje gång. Regnet hade i det närmaste upphört, men våra hjärtan värmdes inte av den upptäckten. Med låg röst snackade vi om upplägget. Vi skulle vara återhållsamma med mäskandet. Pva och ett litet gäng boilies skulle slangbellas ut runt våra krokbeten. Då sjön var liten så hade vi bestämt att täcka upp en stor del av den, Skulle en karp simma mer än tio meter så skulle den med all sannolikhet träffa en av våra mäskplatser. Så gjorde vi också. Klockan 17.00 slungades skiten i plurret och sedan så var tävlingen igång. Saku kastade en titt i min rigglåda och brast ut i gapskratt. Tydligen så var den inte proffsig nog…

kaos i rigglådan

Jag låg i sängen efter en värmande kopp kaffe och funderade. Tänkte på titeln till Bengtssons bok ”en karpfiskares bekännelser” . Förmodligen så har han helt andra bekännelser än en annan? Svårt att säga då jag inte läst boken. Karpmete tillhör inte saker jag vill läsa om. Det är nog så tråkigt att utöva om man ser på det rent fisketekniskt. Visst går det att krångla till, men det vill jag inte och därför så vill jag heller inte läsa om det. Karpmete upplevs bäst på plats. Men jag skulle inte vilja gå ut offentligt med mina bekännelser. Det finns många saker man inte vill dela med sig, och de flesta har ingenting med fiske att göra. Folk har redan en nog så snedvriden bild av oss metare. De tror att vi är ett gäng naturälskande människor som lever i total celibat och avhållsamhet. Njuter av vårens första vitsippa, gråter en skvätt till naturens skönhet en råkall höstmorgon eller någonting åt det hållet. Visst gillar vi natur till en viss grad, men allt är relativt. Få människor gillar att gå långt och bära tungt. Man vill köra med bil så långt in i vildmarken som möjligt, sedan när man öppnat bildörren så får sjön gärna vara där i direkt anslutning. Men det behöver man inte säga till någon, för bilden till Instagram tar man ändå så vägen inte hamnar med på bild. Men det är inte mycket till bekännelse. Dessa män runt sjön bär alla på mörka hemligheter. Ska man följa en nationell snitt så har vi bara ikväll runt sjön strax över en halv person som är mer eller mindre homosexuell. Lika många alkoholister medans tre och en halv person har testat cannabis. Ju mer jag funderar på saken, desto säkrare blir jag att metare är överrepresenterade i de flesta av dessa kolumner som mäter misär eller en skambelagd läggning. Lycka däremot, det kan inte mätas.

Men det är just i smygandet där skammen ligger. Jag skulle gärna sitta här en helg med Mark Levengood och snacka om livet. Det är inte så att han smyger eller skäms för sin läggning, och är därför inte ett dugg sämre än någon annan runt denna sjön, förmodligen lite bättre skulle jag vilja påstå. Folk bryr sig ändå inte vilken läggning du har nuförtiden. När du börjar smyga med ditt supande eller dina sexuella extravaganser så smyger du just för att det är skam du känner. Och känner man skam så tycker man även själv att man har gjort något som är sämre än vad som är brukligt. Därför är det inte så konstigt att dessa människor känner sig vara sämre än andra. Men det samhället inte fattar är att det är inte vi andra som fördömer dem. Den biten löser dom helt själva. Det är inte jag som förtrycker folk som gillar att bli piskade med pissindränkta strumpbyxor av okända lastbilschaffisar på en rastplats vid E22. Det är dom själva som smyger med det.

Vi metare har ju löst det problemet genom att vara totalt fria från skam till vår hållning för djurplågeri. Vi samlas runt en sjö, äter och dricker gott och plågar samtidigt lite fisk. För en militant vegan så skulle allt vi gör vara totalt tabu. Vi däremot, vi lägger upp bilder på nätet och njuter med fulla muggar. Skam är det sista vi känner. Känner vi något så är det stolthet. För oss är detta lika naturligt som att andas.

Så jag lägger undan alla tankar om att själva komma ut med en bok där jag bekänner en massa sjukt skit..

GRILLFESTEN:

Höstkvällen börjar förvandlas till ett kompakt mörker. Vi tänder en brasa när vi ändå släpat hit tre sopsäckar med ved. Snart så ska Roosen och Axel komma över för lite grillning, och då gäller det att bygga upp en glödbädd som tål granskning. Än så länge har ingen haft ett pip runt sjön, och för varje minut så sjunker hoppet om att det ska hända. Messengergruppen börjar fyllas av barnsliga inlägg och bilder på ölbuteljer. Precis som det ska vara. Man orkar vara på sin vakt i någon timma, men sedan så börjar man blippa på telefonen. Att lägga om ett spö kommer inte på tal, dom ligger ju där dom ligger. Ett kast per dag, det är alldeles lagom.

Till slut så ser vi två pannlampor lysa på stigen och vi förstår att våra besökare är på väg. Axel är som vanligt, tryggheten själv, men Roosen känns märkbart tagen av stundens allvar. Han har varit här många gånger förr, men saldot har varit skralt, mycket skralt. Som den filantrop man är så har jag osjälviskt delat av mig av mina allra bästa karpmetartips åt en vän i nöd. För det var ett sjunkande skepp vi ser stå där vid lägerelden. Men trots all misär så höll han modet uppe och försäkrade oss allihop att aldrig ge upp. Det är vid tillfällen som detta man kan behöva lite vägledning, eller åtminstone en knuff i rätt riktning. För när man är riktigt vilse så är alla riktningar felaktiga. Man kan gå, men vet man inte var man kommer ifrån eller vart man är på väg så kan livet sakna mening. Och vad värmer mer i nödens stund än en vän? En karpmetarguru. En trygg hamn.

Tombas Krönika September 2021

Roosen öppnade en öl och såg på Axel när han placerade några lammkorvar på grillgallret. Enligt uppgift alldeles delikata när dom avnjuts i korvbröd med Johnnys senap. Så här vilsen hade varken jag eller Saku sett Roosen. Det var som en kedja av felaktiga beslut som kulminerade framför våra ögon. Att komma med senap i en plastflaska är lika med dödsstraff i den delen av världen som jag och Saku härstammar ifrån. Alkoholen hade Roosen i sitt grepp. Han tog en djup klunk och blickade på korven utan att säga någonting. Efter en stund så serverade Axel sin lagkamrat den vidriga anrättningen. Jag och Saku såg med förakt när Roosen tog en stor tugga. Efter några sekunder så började han skaka på huvudet och sedan så sa han bara, -nej, nej nej…

Vi insåg att det fanns hopp för mannen. Snabbt gav vi honom en finsk korv och en tub med riktig senap. Livet hade segrat!

Att sitta framför en värmande eld och äta korv med senap kan endast upplevas, aldrig återberättas i ord som motsvarar sanningen. Att metet varit segt hade vi alla noterat. Så vi talade om helt andra saker. Roosen undrade när han skulle dubbas till hedersfinne. Något som skulle egentligen ha ägt rum redan förra året vid Ursjön i en helig rit, men som vi blev tvugna att skjuta på av personliga orsaker. Saku menade på att Roosen gjort allt helt rätt under flera år nu och att det skulle inte alls vara orättvist att låta honom stiga i livets grader. -Vad ingår i den heliga riten undrade Axel? Det är såklart en välbevarad hemlighet, men jag kunde berätta vad ett finskt liv går ut på.

-I det mörkaste Afrika så skickar man en pojke ut på fält med en spjut, och dödar han ett lejon så blir han en man. -I Rom så skickade man ut ett lejon på arenan för att döda en afrikan medans publiken jublade. -Så dessa riter har alltid innehållit en viss mängd av dödande.- På gott och ont, ja mest ont faktiskt när man tänker efter. -I Egypten så var man tvungen att dö för att kunna leva för evigt. I Finland så måste man leva för att en dag kunna vara död för evigt. -Döden blir en befrielse, för när man inser att det varar så pass länge som för evigt så måste man få ut allt av det lilla liv man har. -Man snålar inte på det man har, för det är osäkert om det blir en fortsättning. -Inom andra kulturer så snålar man med livet för att belöningen ska komma i himmelen när man väl är död. -Men det hela är en balansgång. -Lever du för jävla flott så blir livet kort och fylld med besvikelser. -Pengar är sekundärt, liksom hälsan. -Du kan spara på pengar, men när du är död så har du ingen nytta av dem. -Samma sak med hälsan, ingen, åtminstone i Finland, har dött med hälsan i behåll. -Man säger att hälsan är en färskvara, vilket är en enda mörk lögn, för det är knappast någon bristvara heller. -Den räcker livet ut, tro mig. -Men allt det här kan man inte lära ut, en morgon när man vaknar så inser man hur det ligger till och börjar leva därefter. -Målsättningen är att dö strax innan pension, glad och fet. -Ja, det låter hemsk att säga. -Flera doktorer säger att om man äter rätt och motionerar så kan man förlänga livet med 20 år. -Men det folk inte fattar är att man förlänger livet i helt fel ände. -Hade man kunnat vara 30 bast i 30 år så skulle jag med ha ätit Johnnys senap och vitt bröd, men 20 extra år på långvården lockar inte. -Du finns här och nu Roosen, i ditt livs esse, det är nu man ska låta kroppen förfalla. -Det är nu det är hög tid att börja utforska den vänstra sidan av livet.

-Motsatser är vad det handlar om. -Ni svenskar är väldigt måna om att ligga prick i mitten av vad livet kan ge. -Inte för mycket, men heller inte för lite. -En finne måste lida något oerhört för att kunna känna små korta stunder av eufori. -Dricker man så måste målsättningen alltid vara att dricka allt. -Man leker inte med alkohol. -Men man behöver inte dricka jämt som ni svenskar gör. -Lagom är bäst när det kommer till tillfällen, men absolut inte mängden, jag ska visa dig ikväll. -Ska man jobba så ska man jobba fysiskt, så hela kroppen värker. -Då uppskattar man vilan. -Belöningar och uppoffringar. -En finsk man är som lyckligast när han inte vet om det själv, för lycka är ingenting man söker, det är någonting man äger.

Roosen lyssnade och söp in den nyfunna kunskapen likt en disktrasa. Sedan meddelade han att det var läggdags.

Vi satt där med Saku och undrade vad fan vi skulle ta oss till? Klockan var nio på kvällen och det var kolsvart. -Antingen så lägger vi oss nu, eller så super vi ner oss. Vi valde det vuxna alternativet. Saku gled in till sitt tält och hämtade en hel flaska med jaloviina. Jag tog fram väskan med öl. Äntligen så kändes det hoppfullt igen…

Vid ett-tiden på natten så ärade vi Roosen ett litet besök och visade honom vad det innebar att vara finsk. Det var en sorglig, men uppskattad uppvisning… Palle som hade sitt tält på andra sidan sjön vaknade och undrade vad i helvete som pågick borta vid Roosen?

Det var endast livet som pågick. Tre finska liv som brann som en svetslåga i natten…

/Tomba.

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *