Mörten fascinerar

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Mörten fascinerar är en gästartikel skriven av Henrik Stale. Den handlar om mörten som fisk, som betydelse genom åren för Henrik. Vi ska inte avslöja mer utan istället lämnar vi över ordet till Henrik Stale.

Jag har haft en relation till mörten ända sedan jag började fiska.

Mörten fascinerar, den är byggstenen både i mitt eget fiske och naturens ordning. Min allra första fisk var också en mört. Jag var 5-6 år och metade från en brygga i Norrtälje skärgård. Hugget var så obetydligt att mörten bara satt fast på den stora rostiga kroken när jag skulle flytta mitt bulliga rödvita flöte ett stycke.

Mörtens storlek må ha varit obetydlig men stoltheten var gränslös. Minns att jag gjorde i ordning en naturbricka med mörten som centrerad huvudrätt. Efter det ögonblicket har det följt många, många fisketillfällen efter mört och det är tveklöst den fisk jag landat flest utav. De flesta i mindre storlek förstås men ibland har storleken överraskat.

Som när jag 13 år gammal metade upp min första i annan kaliber från en brygga i Rönneås mynning i Skälderviken. Kanske 400 gram tung men då en jätte i jämförelse med de pinnar jag fått innan. Sen dröjde det till jag var 15 år när nästa pb oväntat dök upp. Jag metade betesfisk för att prova gäddmete i Rönneå och den första fisk som högg var en mört på 550gram. Lite väl stor för att agna på tyckte jag då med mitt 60grams Abu Atlantic spö. Men den följdes som tur är av en mindre som något senare slukades av min första gammelgädda. En fisk som tände en osläckbar glöd och grundlade mitt framtida omfattande gäddmetande i olika vattenmiljöer.

Från den dagen blev mörten en ännu mera central del av mitt fiske.

En riktigt stor mört i håven
Foto: Henrik Stale

Stora gäddor krävde mört och agnfiske krävde ansträngning. Genom åren har oräkneliga timmar spenderats på mörtjakt. Dels med spö i stor omfattning men i ärlighetens namn med alla tillbuds stående medel. Jag har kastat kastnät så jag fått tennisarmbåge, kört alldeles för många mil för att kasta nät på mört, lagt stugor, lagt ryssjor, lagt nät, håvat osv. Belöningen har varit de gånger jakten verkligen lyckats och man dragit in ett sprängfyllt sprattlande kastnät eller en laddad stuga. Vetskapen om att det skimrande silvriga och guldiga kan omsättas till stora krokodiler och glädjen har varit lika stor som när en stor gädda gått i håven.

Men roligast har alltid varit att meta och ganska tidigt insåg jag att mört kan metas även de kallaste vinterdagar.

Ibland var agnfisket så roligt att det övervägde det tålamodskrävande nötande efter gädda med hästlängder. Minns speciellt en episod med brorsan i Lomma hamn en decemberdag för 15-20 år sedan. Vi var ute efter att fylla ett gammalt badkar i föräldrarnas trädgård med mört. Metoden var långspömete och vi agnade med maggot och majs. Fisket var otroligt när stimmet väl hittat till mäskplatsen. Hugg i varje utlägg och snittet var oerhört bra. Vi blev fartblinda och vräkte ned allt i ett keepnet som vi hade hängandes längs kajkanten.

En del mörtar var så stora att vi bara med svårighet kunde svunga upp dem. Ett par så stora att våra tunna linor gick av. I efterhand fiskar som definitivt skulle varit pb då, men den gången hade vi inte med våg och vi skulle ju bara meta agn. Nåväl till slut ansåg vi oss nöjda och då återstod det bara att hiva upp keepnetet. Det var lättare sagt än gjort. Nätet var så fyllt och så tungt att det var omöjligt att lyfta. Det hela slutade med att jag fick hänga mig i en rostig lejdare, stjälpa ut typ halva nätet och slå en karpsäck runt resten. Väl på kajen hade vi ett gediget arbete att sortera bort alla mörtar utom de i intervall 24-30 cm. Flera var väsentligt större, de största närmre 40 än 30 cm.

Så mörten har belönat på två sätt, både som sportfisk och som ett dödligt vapen i jakten på de största gäddorna. Vi brukar skämtsamt säga att finns det återfödelse blir det ett liv som gäddmört.

Nåväl som sportfisk är ju mörten också fantastisk.

Den finns nästan överallt, den belönar även de minsta barnen och riktigt stora mörtar är otroliga specimenfiskar. Det finns något i mörtfisket för alla. Diskussionen om vad en riktigt stor mört är blir förstås intressant och har förts tidigare. Storfiskregistrering som arbetat sig upp genom åren till 800 gram är en indikator, kilosmört ett begrepp bland specimenmetare och så har vi det där groteska rekordet som är på över 1,7 kg. En ogreppbart stor mört som inte lämnar en mört på kilot någon rättvisa. Min personliga uppfattning är i alla fall utifrån storleksfördelningen att en mört redan runt 500-600 gram är ganska stor för de flesta vatten, en 8 hektos en svår fisk och en över 800 gram en väldigt ovanlig fisk utom i ett fåtal extrema vatten.

Någonstans har jag alltid burit med mig en längtan att ta en stor mört men samtidigt har jag inte lagt långa riktade satsningar efter dem eller som beskrivits ovan varit förberedd med våg.

Som metare vill man ha fångat en stor mört åtminstone en gång.

När jag sett framför mig en sådan fångst har jag alltid slutat mina drömmar i små intima vatten med ett litet flöte trottandes i svag ström. Sjöfiske med bottenmete har liksom aldrig varit det jag varit ute efter. Mera engelsk landsbygd och ett litet dike en dimmig dag. Marcus Nymans inspirerande artikel för några år sedan fångade precis den känsla jag söker.

När jag flyttade till Mönsterås öppnade sig efter ett tag en möjlighet att få tillgång och fiska i just ett sådant vatten som mina drömmar kretsat kring. Ett slingrande ådike i vacker jordbruksmiljö med precisionsfiske i vassgluggar och i små djuphålor. Men att få tiden att räcka och träffa rätt på en stor mört i ett högst begränsat tidsfönster är lättare sagt än gjort. Som sagt har jag aldrig gjort längre satsningar efter mört utan det har blivit fråga om många men korta pass genom åren. En lucka här på en timme, en lucka där på två timmar. Ett fiske som gått att kombinera ganska bra med arbete och familj. Tid som sammantaget blivit en stor massa. Men min övertygelse är att 50 st 1 timmes pass nästan alltid är bättre än 5 st 10 timmars pass.

Mörten fascinerar
Foto: Henrik Stale

I år kom jag inte igång förrän sent på grund av olika förpliktelser men som tur är hade ju våren stannat upp och förlängde denna säsong långt längre än vad som är normalt.

Redan de första turerna märkte jag att det var läge att kunna få rätt fisk. Andras fisken, mängden fisk och storleken på fisken gjorde att förhoppningar tändes. Det enda som stressade var att de flesta större hade tagits i ett tidigt steg och att leken kryper sig på för varje dag som går oavsett sen vår och kyla. Nåväl jag har tröskat på och tagit de luckor jag kunnat hitta. Grejorna har legat färdigpackade i bilen och på bara några minuter har jag kunnat vara igång. Något som också är extremt eftertraktat i kontrast till mycket annat fiske med stora förberedelser och mycket utrustning. Ett spö och en liten väska är allt som krävs.

Den 22e april fick jag rätt känsla i kroppen, den där känslan jag allt mera sällan får men som är så oerhört viktig för att lyckas. Jag vet inte vad som gjorde det men det var något med vädret och ljuset. Egentligen inte alls optimalt på pappret med tanke på den relativa värme som hade varit och med ett temperaturfall till 5 grader, mulet och kall vind.

Men teorin jag hade var att leken kanske dämpats och att fisken skulle vara mer benägna att hugga. Jag bestämde mig för att ta lunchen i farten och doppa mitt flöte om så bara 30 minuter. Eventuellt för att återvända efter jobbet. En annan förändring som jag hade gjort var något jag hade funderat på en längre tid. Jag hade inte varit nöjd med den bristande precisionen och kontrollen med kastmetet så jag hade tacklat upp ett lätt 5 meters långspö med ett 1 grams flöte. Väl vid ån har jag precis det självförtroende man behöver för att lyckas och det stärks av att strömmen ligger precis rätt och att vattenfärgen är riktigt bra.

Snabbt hittar jag fisk och landar någon kring halvkilot.

Nu gäller det att utnyttja tiden till max och inte fiska bort sig. Jag väljer att gå på känsla kombinerat med ett ganska aktivt sökande efter fisken. Många utlägg och omlägg om inte flötet hamnar exakt rätt.

Nappet är klassiskt mört; en studs, en liten neddragning av flötet, lite dragning åt sidan och lite neddragning till. I mothugget känner jag direkt att det är en större fisk och när den vägrar lämna botten och gör kraftiga utfall mot vassen åt olika håll är adrenalinet skyhögt.

Men så plötsligt kommer den upp i ytan och jag tänker direkt pb. Den är hög, grov och lång. Snabbt ut med håven och hon glider i perfekt. Jaaaaaaaa!

Är det en kilosmört? går tankarna. Vilken fantastisk skapelse. Jag unnar alla som inte fått se en stor mört att någon gång få göra det. Vilken fulländad fisk. En väldigt vacker oskadad fisk i suverän kondition. På darriga händer mäter jag mörten till 41/28,5cm och vågen visar 960 gram. 40 gram från kilot men verkligen inget som grämer. Vilken otrolig fisk och nu har jag fortfarande kvar ett mål. Våren 2022 är räddad och jag längtar redan till nästa mörtpass!

Henrik Stale med en mört på 960 gram
Foto: Henrik Stale

/Henrik Stale

Vi tackar Henrik för artikeln och säger samtidigt stort grattis till en fantastisk mört! Vi hoppas du lyckas till våren med ditt nya mål och att vi kanske kan få läsa om det här om vi har tur!

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *