Björknamete

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Björknamete är en artikel skriven av Tomba där han förklarar sina tankar, funderingar och varför han gillar att meta björknan. Intressant läsning, såklart!

Jag skulle inte kalla björknan för missförstådd. För visst är den en aning bekymmersam att älska. Man får den oftast när man absolut inte vill komma i kontakt med den, och när man vill ha dem så skriker någon högt att det minsann är en hybrid. Vore det inte för svenskan så skulle vi inte vara många som aktivt riktar sig mot arten. Förmodligen endast jag…

Men ser man till det positiva så är det en spännande art som finns i de flesta vatten, och framförallt i alla typer av vatten. Den är vacker, stridbar och relativt enkel att meta riktat efter. Metar du björkna för metandets skull så blir du sällan besviken.

Precis som med braxen så förstör ett enda vatten hela nöjet med metet. I björknans fall så heter det vattnet Dalälven. Där de flesta ser älven i fråga som enda anledningen att meta efter arten så ser jag endast problem. För utan Dalälven så skulle björknan bjuda på en rejäl och rättvis utmaning för en stor del av landets metare med hundratals om inte tusentals vatten där man har chans på en grann fisk. Att besöka Dalälven för björknamete är alltid kul, men samtidigt så tappar man en dimension då det är det enda vattnet merparten av metarna besöker för att få en poängfisk.

Men vad väger en stor björkna då? Innan älven i fråga kom och satte en ny standard så hade vi en reggvikt på 600gr för arten. En rätt ok vikt om du frågar mig. En sexhektos är en grann fisk, men skulle vi gå man ur huse och meta efter björkna i en industriell skala så skulle nog reggvikten landa på sju hekto.

SKITFISK?

Det finns som sagt inte många björknafantaster i landet. Svenska specimentävlingen är ofta den enda anledningen att man metar arter som björkna, stäm, kanadaröding, ål med flera. Tävlingen erbjuder dessa smala arter en plats och en värdighet inom det svenska metet. Men samtidigt så kväver tävlingen all form av experimentlusta och nytänk. Den styr metet mot ytterst få och specifika vatten för nästan varje art. En regeländring som säger att man får anmäla tex max två fiskar per vatten skulle öppna dörren för ett helt nytt och fräschare meteklimat i landet. Det bästa laget skulle ju fortfarande vinna, men man skulle kunna bli belönad för sina insatser att meta lokalt, eller att leta rätt på nya heta vatten. Detta skulle såklart gynna arter som just björkna, sutare, ruda, mört, färna och flera till. Hela metet skulle få en helt annan status i landet. För handen på hjärtat, vem fan bryr sig om en sexkilosbrax från Rögle eller en åttahektosbjörkna från Dalälven? Att fylla listor med mediokra fiskar från kända vatten känns extremt ogenomtänkt och oinspirerat bakåtsträvande där bäst tältplats vinner tävlingen. Det var länge sedan man blev inspirerad av tävlingen som en gång i tiden var den enskilt största inspirationskällan och anledningen att man över huvud taget började meta.

Björknamete

Om inte allt detta räckte till så skriker man hybrid varje gång en fin fisk kommer upp från Dalälven. Det skulle vara skillnad om vi kunde bedöma dessa fiskar med 100% säkerhet för en rättvis tävling. Men det kan vi inte, och därför borde man ta sig en rejäl funderare om man ska ha björknan med som art i tävlingen?

Så det som kvarstår efter allt det här är ren passion att fånga en stor björkna. Man blir varken rik eller berömd som björknametare, och knappast en sexsymbol heller. Mer av en kuf faktiskt…

Men är man på för en utmaning så är detta arten för dig. Björknamete har faktiskt stora paralleller med ålfiske. Båda arterna trivs i liknande miljöer, är nattaktiva och delar kost. Att fånga björkna med en fiskbit tillhör inte på något sätt ovanligheterna.

MILJÖ:

Var och när ska man börja meta då? Jag inleder mitt mete kring februari-mars. Gärna i åar och de djupa partierna med lugnare ström. Jag tycker att fem-sex meter är rätt lagom, åtminstone inte grundare om ån håller sådana djup. Förutsatt att vattnet inte är kristallklart så brukar tidigt vårmete vara som bäst mitt på blanka dagen. Ju längre in på säsongen vi kommer desto senare bör man fiska. Juni-Augusti så är det till 100% sen kväll och natt som är den hetaste tiden för stor björkna. Sjöar håller ungefär samma mönster. Det som skiljer björknan mot mörten är att små och stora fiskar håller sig gärna på samma områden. Många av platserna som gett mig grov fisk har jag hittat på dagen under annat mete i form av småbjörknor.

Lustigt nog så är ofta helt släta lerbottnar perfekta platser att meta på. Vass, sten och annat bråte verkar inte locka björknan på samma sätt som andra arter. I strömmande vatten så är lugna djupa fickor oftast de hetaste ställen.

Björknan är en stimfisk till viss grad. Nu pratar jag inte Dalälven som är det mest extrema vi har, utan mer vanliga bestånd. Stimmen verkar vara mindre än tex mörtens med tydliga skillnader på storlek. De större fiskarna går i mindre grupper, och får man en så är chansen stor att nästa kast ger ännu en grann fisk. Detta är tydligt både i våra hemmaåar som Dalälven. Senast bara några veckor sen så drog jag och Ronnie några fina fiskar. Två kast på raken gav fiskar på över nio hekto, och det på tredje kastet så tappades en riktigt stor. Sedan var fiskarna borta. Detta är ett beteende som upprepar sig år efter år i vatten efter vatten. Så en god idé är att säcka den första fisken i håven och kasta om snabbt som attan. Fotografering och vägning tar ibland längre tid än de stora fiskarnas huggperiod.

BETEN OCH METODER:

Björknan hugger allt som oftast rejält och tydligt. Det är ingen snål fisk som kräver stor finess. Ett helt vanlig pater-nostertackel med feederkorg funkar i alla lägen. Det är sällan jag fiskar med krokstorlek som är mindre än 10. En kamasan i storlek 8 med en bit räka eller mask brukar funka bra. Mäsket vill jag ha bindande då man ofta metar i stora djup och/eller i hård ström. Huvudsaken är att maten hamnar där den ska. Trots att det mesta verkar funka så föredrar jag animaliska dofter. Gott om pellets, räkskal och maggots. För det mesta har jag även majs i mitt mäsk för att spä ut det ätbara. Mäsket boostar jag ibland med dofter som krill, krabba eller liknande stinkare. Lintjocklek varierar från 0.18-0,23. Spöet är ett vanligt feederspö med lite ryggrad. De relativt grova tacklen motiveras av de djup och ström man möts av. Feederkorgarna jag kör med är storlek small och oftast 35 gram för att kunna hålla botten. För tunna linor och för slappa spön ger knappast en fördel i det läget.

Betet kan nästan inte vara för stort. Björknan är glupsk och kan i värsta fall sluka en hel löja, vilket vi upplevt under ålmeten. En räka som jag skalar brukar jag dela i tre bitar, vilket blir lagom för en krok i storlek 8. Metar jag med mask så föredrar jag en stor istället för en knippe lövmask.

En björkna

Varför jag fastnat för just björknan är egentligen inte så jävla märkligt. Dels så har jag många fina vatten inom några mil. Bla Arbogaån, Eskilstunaån, Kolbäcksån och några sjöar/dammar med relativt grov fisk. Men den stora anledningen är trots allt det trevliga fisket som man kan bedriva året om. Under sommarmånaderna så finns det inte så värst mycket annat att meta om man bortser från sutare, ruda och karp. Det började mest som ett substitut, men har sedan totalt tagit över hela mitt mete. De senaste åren så har jag förmodligen lagt ca 50 pass per år på björknan, vilket är lagom om du frågar mig. Vissa vatten så kan man kombinera björknan med både färna som mört med en del ålfångster som bonus. Senast för en vecka sedan så fångade jag under en timma två ålar i Dalälven under björknamete. Vilket absolut inte är en positiv sak. Men det är ett bevis på att de två arterna mer än gärna håller sig på samma platser under samma tid.

Man tror lätt att björknan är en bottenlevande nattfisk, vilket den förvisso till mångt och mycket är. Men ibland så händer det att stora björknor kommer upp under skumma omständigheter. En gång så skulle jag lära min gäddfiskande vän ytmetets ädla konst. Då främst mot färna. Den första fisken som han fångade i Kolbäcksån var en björkna på nio hekto. På flytbröd…

Det sägs att det är mycket svårt att skilja på en björkna från en brax, vilket kan stämma för en spinnfiskare som inte bryr sig om annat än sina gäddor. Men nere under ytan så verkar inte de två arterna ha mycket till övers för varandra. Kommer braxarna in så försvinner oftast björknan och vice versa. Detta är oftast inte ett jätteproblem utanför Dalälven. Men i sällsynta fall när det händer så brukar jag sluta med mäsk i feedern och lägga några kast utanför mäskplatsen. Björknorna håller sig ofta i närheten, men blir borttryckta av hungriga braxar. Björknan verkar gilla att simma runt mer aktivt än braxarna och liknar mer mörten i sitt beteende. Metar man med två spön så brukar jag hålla ett på mäskplatsen medans jag kastar runt med ett utan mäsk när stimmen flyttat sig. Förr eller senare kommer dom tillbaks, men under tiden så kan man fånga en och annan bonusfisk.

Kondition är en annan stor faktor när det skall hittas stor fisk. En fisk på 30 cm från Eskilstunaån ligger någonstans kring 400-500 gram, medans en från Hedströmmen med samma längd nästan aldrig når 4 hg. Så var man metar har såklart en stor betydelse. En fisk i höstkondis kan alla dagar vara lika tung som en romstinn vårfisk, så metet blir inte så riktat just vid leken av den anledningen.

Hybridiseringen ser jag inte som ett jätteproblem. Visst fångar man många hybrider. I Eskilstunaån så är sarvbjörknor vanliga, men även väldigt lätta att urskilja. Håller vattnet ett gott bestånd av björkna med många fiskar över säg 600 gram så är ju risken att alla dessa skulle vara hybrider lika med noll. Givetvis så kan en och annan slinka in, men det spelar inte mig någon större roll. I Dalälven så pratar man om B-Vimmor vilket i sig är lite förvånande då vimman allt som oftast vandrar upp långt innan björknan. Sannolikheten att björknan skulle hybridisera sig med andra fiskar än just vimman borde vara väldigt hög. Av flera anledningar. Dels så är mängden vimma försvinnande liten jämfört andra arter, och sedan så ligger dessa två arters lekperiod längre ifrån varandras. Men det är väl som det är. För vissa är det otroligt viktigt att påpeka att nästan varje björkna minsann är en hybrid. Och som jag nämnt, kanske borde arten mista sin plats i svenskan då allt fiske är koncentrerat till ett vatten där alla björknor enligt uppgift är hybrider. Rent statistiskt så är antalet hybrider högre i Dalälven än snittvattnet i landet. Men vänder man på resonemanget så borde samma älv även innehålla flest rena björknor i de vikter som anmäls. Om så hälften av björknorna skulle vara hybrider så fångas det fortfarande fler rena storbjörknor ur Dalälven än något annat vatten. Men det tar man sällan upp i diskussionen. Vilket är aningen märkligt. En annan sak som är märklig är att alla hybrider med inslag av björkna alltid ska se ut som björknor? Det är ingen som räknar fjäll på vimmorna eller stämmen ur samma älv. Vem säger att de inte skulle kunna vara hybrider?

Björknamete

BJÖRKNAN INOM DET SVENSKA METET:

Björknan har fått ett dåligt rykte på grund av detta med hybridisering. Inte sällan för att det är ett sätt att ta ner någon annans fångster. Klassisk avundsjuka som det kallas där hemmabiologer över internet helt plötsligt blir sakkunniga. Vi vet inte speciellt mycket om arten och ingen verkar vara sugen på att forska i skiten heller. Den är helt enkelt för liten och ointressant för att bli folklig. En art som vimman känns mer exotisk trots att den håller ungefär samma maxvikt som björknan. Jag håller personligen vimman som en rätt trist fisk där en åttahektos är en snittfisk medans en på kilot helt plötsligt är en storfisk. Den är även nästan omöjlig att fiska efter på ett riktat sätt efter stor fisk. Mycket beroende på att en stor och en liten fisk är nästan lika stora. Helt plötsligt så ploppar det upp en stor ur sprutet och sedan så är uppståndelsen total trots att metaren inte ens vetat vilken art han riktat in sig på. Björknan går ju iaf att meta på ett vettigt sätt.

Jag förstår mycket väl att metet efter björkna inte kommer att bli det hetaste vi har inom fisket. Och det är ju det som lockar en som mig. Kanske är jag gammeldags som fortfarande tror på att mystik är någonting positivt, och att det kan ploppa upp en drömfisk ur ett vatten som Eskilstunaån. Riktigt samma mystik erbjuder ju knappast Rögle dammar där fiskarna är noga dokumenterade hundra gånger om. Jag säger inte att metet efter brax i en pöl lika stor som en trädgårdsdamm skulle vara något dåligt eller enkelt. Men ingen kan säga att den håller en aura av mystik över sig. Att fånga stora fiskar ur kända vatten, och att meta i obskyra och ibland outforskade vatten är två vitt skilda saker. Det jag förknippar med specimenfiske har just mystik över sig. Ingen karpmetare i sina sinnes fulla skulle väl påstå att mete efter karparna i sitt eget syndikat skulle vara specimenfiske? Men bara för att det inte klassas som specimenfiske så behöver det inte vara någonting sämre. Det är också den stora skillnaden på en art som björkna eller ål mot en av Rögles braxar eller Antorpas sutare. Eller sprutet i Dalälven. En specimenfisk är den fisk som ingen fångat innan dig. Detta tänk saknas i stora stycken inom det svenska metet, och det är den enskilt största orsaken varför vissa arter och vatten förblir orörda. Metar man björkna så metar man oftast för sitt eget nöjes skull, och inte för att få poäng i en tävling. De metare som satsar hårt utanför tävlingen är få. Och de som satsar på björknan är ännu färre. Förmodligen så är man rätt ensam inom detta när man tänker efter. Men så är man ju en framåtsträvare som gärna ser att svenskan skulle förändras till något som ger metet en spark i rätt riktning. En riktning där mystik och viljan att forska fram nya vatten med häftiga satsningar skulle ge rubriker. En riktning där gamla gubbar som är bekväma med det dom känner igen sedan åttiotalet inte längre kan leva på gamla meriter. Och en riktning där nya förmågor ur landets alla delar kan hävda sig. Och sist men inte minst, en riktning där en sjuhektosbjörkna ur ett obskyrt vatten kan ge de 10 poäng den faktiskt förtjänar istället för en niohektos från sprutet som någon fångat på fyllan.

Hur vi värdesätter våra fångster och arter kan med små medel förändras över en natt om vi tänker en aning progressivt. Allt annat runt oss förändras hela tiden, ofta till det bättre. Men metet står stilla, eller som i mina ögon, har blivit någonting så mycket sämre.

Tacka vet jag björknan, för det är en bit av metet som jag kan behålla för mig själv…

Tomba.

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *