En preskriberad historia

Dela gärna så fler får läsa artikeln

En preskriberad historia är en gästartikel skriven av Mikael Sandström. Han kontaktade oss och undrade om vi skulle kunna tänka oss att publicera hans artikel som handlar om hans malfiske mellan åren 1994-2012. Visst sa vi, men vi vill redan nu påpeka att detta är helt och hållet hans text och precis som Mikael själv skriver står inte heller vi bakom tjuvfiske eller på något sätt rekommenderar att ens prova på att fiska mal i Sverige. Se artikeln som en möjlighet till diskussion, precis som artikeln vi publicerade under julkalendern. Vi länkar till den artikeln i slutet av denna. Men nu lämnar vi över ordet till Mikael!

En preskriberad historia

Jag har plockat ihop lite gamla texter som legat undanstoppade under många år, om mina fisken efter mal under 1994-2012. Sen har jag även hittat lite gamla filmklipp från några av dessa tillfällen, som inte visats någonstans tidigare, som ni ska få ta del av. Länken hittar ni i slutet av min artikel.

Jag är egentligen lite kluven till att publicera detta, då jag absolut inte vill inspirera till fiske efter mal i Sverige. Jag har inte fiskat mal i Sverige på de senaste tio åren, och kommer inte göra det igen så länge det är en rödlistad art, ska jag våga påstå att jag blivit lite mer insiktsfull med åren. Om rödlistningen ska lyftas bort ska givetvis beslutas av dom som forskar på området.

Men jag tror att våra malbestånd skulle tåla ett varsamt catch and release fiske. Att tex. vänta med ett mothugg skulle vara absolut förbjudet (det skulle det vara vid allt predatorfiske med naturligt bete tycker jag), då risken för djupkrokning är överhängande. Och hur man kan komma på den helt sinnessjuka iden att provfiska med långrev efter mal i forskningssyfte är ju helt obegripligt.

Malen kommer såklart öka i Sverige i och med klimatförändringarna, så jag tror att det inte är helt orimligt att rödlistningen kommer lyftas bort i framtiden. Det är hur som helst en fantastisk fisk som finns på ganska få platser i vårt land (vilket delar av den här historien verkligen visar), som vi ska vara väldigt rädda om. Mitt råd är att åka till södra Europa (Spanien, Italien, Frankrike, Ungern etc.) där malen är en väldigt utbredd art, om du blir sugen på malfiske efter ha läst det här.

Den första texten här är den ända som jag släppt på tidigare.

Det var på FB för några år sedan, så ni som läst den kan ju hoppa över stycket nedan om ni vill.
Min första mal är den överlägset största fiskefrossa jag upplevt i hela mitt liv. Ingen fångst har eller kommer någonsin att kunna toppa känslan när jag stod med detta monster i håven, det är jag faktiskt ganska säker på. Det var i Juni 1994 som jag och min dåvarande fru Therese och vår då fyra årige son Rasmus åkte till sjön Båven i Sörmland. Jag hade varit där på klassresa i sjätte klass och paddlat kanot, och tyckte det var en väldigt mysig sjö. Senare hade jag hört att det skulle finnas mal där, en fiskart jag inte kände en endaste människa som fiskat och än mindre fångat. Men jag hade sett ett par engelska videofilmer med Kevin Maddocks som fiskade mal och dom gjorde stort intryck på mig.

Så med noll information om eventuellt malbestånd och bara en vag minnesbild av sjön så hade jag i första hand siktet inställt på att fånga en ål, men tanken på en mal fanns så klart där.(Jag går nu över till en text jag klottrade ner senare samma höst, som jag blev riktigt glad när jag hittade längst bak i en pärm på vinden).

När vi kom fram till sjön så var det mycket svårtillgängligare än jag mindes, med mycket sjötomter och flera meter breda vassbälten där emellan.

Vi åkte runt i flera timmar för att hitta en plats som det gick både att bada och fiska ifrån, och framåt kvällen valde vi en liten oansenlig badplats vi passerat under dagen. Tält sattes upp och Rasmus metade upp några små mörtar och björknor som passade bra som ålbeten. De tre (mjuka ABU Cougar karpspön) kastades ut med det små döda betesfiskarna utanför tältet. Ytterligare ett spö kastade jag ut 50 meter bredvid badplatsen.

Det var en underbar sommarkväll och vi såg både häger och fiskgjuse. 

Vid midnatt vaknade jag, det var spöet 50 meter bort som tjöt och linan rasade fortfarande ut när jag krokade, men jag föll baklänges på rygg för fisken hade rusat i sidled. Men innan jag rest mig rasade linan ut i samma takt som innan jag krokat, och den bara fortsatte och fortsatte, helt ostoppbar med mina alldeles för klena grejer.

Till sist la jag fingret mot spolen och insåg att de 250 meter 0,35 nylonlina jag har på spolen var på väg att ta slut. Så jag drog bromsen i botten och trodde lina skulle gå av när odjuret till sist stannade. Efter en evighets pumpande avbrutet av några 20-30 meters rusningar så var fisken äntligen i närheten av håven. Jag såg i månskenet att det var en stor mal. Fisken fortsatte att gå i en cirkel, och jag var så skakis i benen att jag helt enkelt inte kunde stå upp.

Sittande på en sten fortsatte drillningen på kort lina, och till sist gick det att få in monstret i den lilla 42 tums håven. När jag såg urtidsdjuret som låg där i min håv var jag så obeskrivligt skakis, nästan rädd. Jag knöt ett rep i hakan som jag sett Maddocks göra på film, och la ner fisken i vattnet, andra änden knöt jag i en björk. Sen vevade jag upp resten av spöna och stod och tittade på malen som var så förvånansvärt lugn där på botten. Jag försökte till sist somna om men steg gång på gång upp för att se till att fisken mådde bra, vilket den gjorde. Fram på morgonen vägde (25 kilo), mätte (159cm) och fotade vi den, och känslan när den majestätiskt simmade tillbaks var euforisk.

Men en stund senare fick jag för mig att det skulle vara nått fel på kameran eller filmen, ingen skulle kunna tro på en sådan här fångst.

Vi åkte direkt i till en fotoaffär vid Hornstull som hade entimmes framkallning. Jag frågade om dom kunde lämna 100% garanti på att framkallningen inte skulle misslyckas, men det kunde dom inte. Om dom fick strömavbrott vid fel tillfälle i processen skulle allt vara förstört. Vi åt lunch på en restaurang i närheten, och jag satt och oroade mig för ett strömavbrott en solig julidag. Allt gick så klart bra, och jag fick mina bilder. Men bortsett från bilder och en text, så är minnet från den här natten än idag en av mina allra starkaste upplevelser, alla kategorier. Jag har senare fångat betydligt större malar och upplevt många andra oförglömliga fångster under mitt fiskeliv, men sådan fiskefrossa och benskak som den här natten har jag aldrig varit i närheten av. Jag kunde helt enkelt inte stå upp när jag såg den”.

Mikael Sandström med en mal på 25 kg.
Foto: Mikael Sandström

Under dom två nästkommande åren fiskade jag 40 nätter i Båven och lyckades bara fånga en enda tvåkilosmal (men massor av gös) trots många nätter på samma plats, och i många andra delar av sjön.

Därefter provade vi en plats efter ett extremt långsökt tips som en kompis fått av sin frisör. Frisören hade sommarstuga vid sjön och påstod sig ha sett mal. Jag och några norska kompisar provade frisörens del av sjön och fisket lossnade verkligen. Jag och mina vänner fångade sedan mal ganska regelbundet i denna del av sjön under flera år. 

En preskriberad historia
Foto: Mikael Sandström


2001 kröntes det av ett personbästa på 186 centimeter och 37 kilo. En fångst jag har lite trasigt film material ifrån.

Sandström med en mal
Foto: Mikael Sandström

2003 flyttade jag till Småland ett par mil ifrån sjön Möckeln. Där skulle det ju också finnas mal, så under flera år fiskade jag många nätter på otaliga platser i runt om i sjön, men utan att lyckats fånga en enda. 

2007 flyttade jag till Halmstad och la försöken efter en Möckelnmal på hyllan, det var för svårt helt enkelt. 

Sommaren 2010 började Mille tjata på mig om att göra ett sista försök i Möckeln.

Så på semestern åkte Mille, Joel, Gunnarsson och jag dit för två nätters fiske. Vi fiskade nätterna själva på helt olika platser, men dagarna spenderades i Joels skåpbil, där vi hade väldigt mysigt och trevligt. Här följer en text jag skrev den sommaren.

En preskriberad historia
Foto: Mikael Sandström

Som vanligt gick fisket efter betesfisk trög och stressen ökade ju närmare skymningen vi kom.

När det bara var en halvtimme tills mörkrets inbrott avbröt vi och delade på dom få betesfiskar vi skrapat ihop. Min andel bestod av fyra skapliga björknor och en för liten sarv. Vi fiskade var och en för sig någon kilometer ifrån varandra. När jag äntligen stressat ut mina tre beten så var det redan mörkt.

Det började duggregna så jag började sätt upp tältet men han inte få upp det innan första hugget kom. Äntligen ett hugg från en Möckelnmal! Efter en ganska hård fajt kunde jag sätta tummen i munnen på en 10,4 kilos nästan helsvart mal. Ut med nytt bete och fortsätta med att sätt upp tältet. Jag hann halvvägs, tillräckligt för att Nemo skulle krypa in och lägga sig innan nästa hugg bröt tystnaden. Men min betessarv som nu var halvdöd var det ända som satt på kroken när jag vevade in.

Den fick duga att tacklas ut en gång till då keepnetet började bli tomt. Jag han inte mer än komma i land då nästa hugg kom, vilket resulterade i en sex kilos. Så jag riggade ut min sista betesfisk och fick till sist sätta upp tältet klart. Därefter högg en liten trekilos mal, så kvar hade jag ett levande och ett halvdött bete. Därefter verkade hugg perioden vara över så jag gjorde Nemo sällskap i tältet som visade sig hysa betydligt mer mygg än hela skogen utanför.

Efter att jag stängt myggnätet och slagit ihjäl dom flesta blodsugarna slumrade jag till, men väcktes snart av 10-15 pip från ett av mina larm.

Linan hängde slak på spöet med den halvdöda sarven så jag krokade, och möttes av ett sanslöst tvärstopp som sakta började gå kors och tvärs, det följdes av snabba tunga rusningar på 30-40 meter åt olika håll, men inte längre så, så jag stod  kvar på land. Efter fem minuters stenhård press (med 30lb´s uptidespö, ambasadeur  7000 och 0,47 flätlina) kom den äntligen upp i ytan, den såg helt enorm ut! Efter ett par försök kunde jag dra upp den på presenningen som jag lagt i vattenbrynet utifall något så otroligt som detta jag just var med om skulle hända.

Helt skakis står jag där helt själv mitt i natten med det absolut största jag någonsin sett. Jag börjar med att mäta längden till 190 centimeter, fem centimeter längre än mitt person bästa från Båven 2002 på 37 kilo. Dessutom var den fet! 

När jag plockar fram vågen så smäller det till ett ilsket malhugg i vattenbrynet. Det jag ser i pannlampans sken när jag vänder mig om är en mal på tio till femton kilo som hugger efter stjärtfenan på min mal som glidit ut med svanstippen i vattenbrynet, där jag minuten tidigare stått barfota upp till knäna när jag landade min mal. Och nu är alltså en tiokilos inne och jagar på 15 centimeters grunt vatten.

Jag ryser och minns hur jag några år tidigare blev huggen i handen av en 17 kilos båvenmal.

Det som hände den gången var att malen simmade in mot land och blev stående efter återutsättningen med huvudet på 10 centimeters grunt vatten, jag satte ner handen i vattnet för att hjälpa den ut på djupare vatten med hakgreppet, men när jag förde handen mot munnen fällde den ut skäggtömmarna, och ett ögonblick senare small det bara till i handen och med ett stort plask var den borta, jag ramlade baklänges och låg där med en blodig hand och ett gäng gapskrattande kompisar. Inget djup sår utan mer som ett skrubbsår, men jag ska inte påstå att jag inte blev rädd först. Det borde vara badförbud i sjöar med mal nattetid, på riktigt. 

biten av en mal
Foto: Mikael Sandström

När rysningarna lagt sig plockade jag fram ett vågnät jag sytt av ett gammalt bivey efter problemen med att väga 37 kilosen, men som aldrig kommit till användning under dessa år. Jag baxade i monstret och hakade på vågen och började sakta och försiktigt lyfta. Klockvågen passerade 30kilo, och fortsatte förbi 31, 32, 33 och 34 kilo då min hemslöjd brast, och det utan att fisken lättat från marken! Några buntband och snören senare gick det bättre och vågen stannade på 40 kilo prick! Jag stringade fisken och ringde Mille som kom och fotade och filmade en vackert tecknad fisk som nästan var för tung att lyfta, än mindre hålla på ett ”snyggt” sätt. 

Andra natten hade vi gott om betesfisk men lagom till att jag satt ut mina beten på samma platser som föregående kväll så börjar det ösregna, vilket enligt min åsikt är sämsta tänkbara väder för malfiske.

Vi midnatt ringde jag Mille och fick höra att ingen av dom andra hade haft ett livstecken, så jag kröp ner i sovsäcken och somnade. Efter några sköna timmars sömn väcks jag av ett tjutande larm och sprang ut i regnet och krokade. Den här gången blev det inte tvärstopp utan fisken hade fått upp en sån fart att jag knappt hann lätta lite på bromsen. Rusningen fortsatte i full fart åt höger och snart skavde linan mot vassen, så det vara bara att följa efter med båten. När jag efter cirka hundra meter kom ikapp fisken skavde linan mot något som visade sig vara ett sjunket träd, efter lite trixande med spötoppen djupt nere i vattnet kom linan fri och fisken vände och bogserade mig tillbaks och förbi mitt tält då den vände igen så det var bara att åka efter med låst broms.

Efter en bra stund åker jag mot det sjunkna trädet igen, men trots att jag håller emot allt jag orkar så rusar den under stocken en gång till. Men samma knep fungerar igen och fajten går vidare i natten som håller på att gå över i gryning. Hur länge jag bogseras runt vet jag inte men minst en halvtimme åker jag efter i innan jag kan pressa upp den i ytan och får se vad jag tror kan vara ett två och en halvmeters sjöodjur. Lite förvånad men inte besviken blir jag när jag ser att den är mindre än 40 kilosen. Känslan när jag äntligen lyckas dra den över gummibåtskanten är seger och trötta armar, men också lite förvåning att den inte var större. Måttbandet visar 173 cm och vågen 24,5 kilo, så jag kan inte klaga. Mille kom och förevigade ännu ett lyckligt äventyr, med sin videokamera. 

En vecka efter dom fantastiska nätterna vid Möckeln så skulle jag och en vän (vi kallar honom P) åka till Emån och fiska mal på en sträcka som en vän till hans far ägde, eller så hade jag i alla fall förstått det hela.

När vi svängde av asfaltsvägen så säger P att här köper man fiskekort men det behöver vi inte utan det räcker med att vi pratar med markägaren som P lärt känna vid tidigare besök. Så när vi kom fram till ån så går P och pratar med mannen i huset medans jag lastar ur bilen. När P kommer tillbaks säger han att vi gärna får fiska men att han frågat om vi hade fiskekort och det hade P sagt att vi hade. Jag frågade om vi ändå inte skulle åka tillbaks och köpa fiskekort, men det tyckte P var onödigt då hans far kände fiskekortsförsäljaren.

Det började bli kväll och ån såg mycket inbjudande ut så jag tänkte inte mer på det. Vi rodde 100 meter uppströms från tomten och satte upp våra tält och riggade ut två bojspön var. Vi kastade även ut varsitt bottenmete med bläckfisk som bete. Kvällen var varm och stilla och kändes mycket lovande, men ett par småmalar, en gädda och en färna var allt som behagade nappa. Jag vaknade vid sex på morgonen och vevade upp alla spön. I Båven har jag haft fiskgjuse och i Emån havsörn som tittat intresserat på betena i gryningen så numer stiger jag alltid upp och tar in alla bojspön tidigt på morgonen.

Jag kröp ner i sovsäcken igen och låg och läste en halvtimme när Nemo sa till att någon var på gång, strax därefter hörde jag årtag som närmade sig.

Jag steg upp och möttes av en polis och fiskekortsförsäljaren som frågade om jag hade fiskekort, vilket jag ju var tvungen att svara nej på. Det här slutade med 8000 kronor i böter för mig (lite mindre för P som var arbetslös) och all utrustning tagen i beslag. Ett halvår senare fick jag dock åka till Oskarshamns polisstation och hämta ut spön, rullar, larm, minneskort, våg mm. 

En preskriberad historia
Foto: Mikael Sandström

När jag många år senare satt vid Kroatiskat sjön Sumbar tillsammans med några småläningar och berättade den här historien, så visade det sig att en av dom hört den tidigare. Fast ur ett annat perspektiv, hans granne var en av poliserna. Världen är bra liten ibland.

2011 fiskade jag bara två nätter men fick två stora på 36 och 38 kilo.

2012 var sista gången jag fiskade mal. Med bara min hund Nemo som sällskap fick jag i Möckeln ett 202 centimeter långt och 42,2 kilo tungt urtidsdjur, troligtvis betydligt äldre än jag själv var då. Den tanken inger respekt och får avsluta den här historien.

Mikael Sandström med en riktigt stor svensk mal
Foto: Mikael Sandström

Här kommer länken till filmen på Youtube som jag lovade i början av artikeln

Vi tackar Mikael Sandström för en härlig artikel, men som sagt kom ihåg att vi inte rekommenderar någon att tjuviska efter dessa malar! Som utlovat tidigare länkar vi även till vår tidigare diskussionsartikel kring Malen.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *