Varför ska det vara så svårt? Om problemen i Östersjön

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Varför ska det vara så svårt? Om problemen i Östersjön är en mycket intressant gästartikel av Lennart Lundgren som tidigare arbetat som docent i organisk kemi med fytokemisk inriktning vid SLU i Uppsala. Lennart hörde av sig till oss efter att han läst en tidigare gästartikel vi publicerade som heter Sportfiske är inte felet att balansen i Östersjön är rubbad. Så här skrev Lennart, ”Den både inspirerade och provocerade kan man säga och resulterade i ett eget alster”.

Men innan vi släpper in Lennart ville vi veta lite mer om honom och hans bakgrund och ställde ett par frågor om hans arbete vid universitet, vad han jobbat med efter det och såklart om hans intresse för fiske och natur.

Lennart Lundgren
Lennart Lundgren

– Jag slutade vid SLU till sommaren 2000 och flyttade till Sidensjö i Ångermanland. Det var en dröm jag och min fru hade haft att någon gång få bo i hennes hemtrakter. Jag fick en tjänst som lärare i matematik och kemi på Nordviks Naturbruksgymnasium, som ligger vackert vid Norafjärden nära Högakustenbron vid Ångermanälven, och där blev jag kvar tills jag gick i pension 2010. På försommaren 2002 tog jag och en kollega med oss min naturvetarklass på en studieresa till SLU i Uppsala. Skolan hade egna bussar, och på hemvägen gjorde vi ett studiebesök vid laxodlingen i Älvkarleby.

Jag hade funderat på frågor att ställa, bl.a. om M74 som jag bara hade hört talas om. Det var när jag förstod att namnet anspelade på en miljörelaterad ”sjukdom” som upptäckts 1974 som jag blev fundersam. Det var två saker, minnen från fisket, och tiden vid SLU. Jag kan ha varit 7-8 år då jag fick följa med min far och fiska i en mindre sjö ett par tre mil från Gävle. Vi satt vid en dykdalb och metade, för det hade flottats i sjön tidigare. Vi metade på agn och pappa hade dessutom ett pimpelspö. Allt gick så fort, båda flötena försvann just som pappa drog upp en stor abborre med pimpeln. På en kort stund fick vi sju abborrar, pappa sex och jag en. Den minsta som vägde sex hekto.

Åker jag dit idag är den som alla andra sjöar i området, får man en abborre på ett par hekto ska man ha tur.

Under åren 1965 -1990 fiskade jag en del i sjösystemen i Dalälven ovanför Älvkarleby. Gädda och abborre, kast, mete och pimpel. Runt 1980 blev fisket tydligt sämre som jag minns det. Vid SLU forskade jag bl.a. om skogsträdens kemi, främst analytiska och strukturanalytiska studier av fenoliska extraktivämnen av vilka många har intressanta egenskaper, som antioxidanter bl.a. Det var sånt som dök upp i huvudet efter besöket i laxodlingen. Jag visste att flottningen hade avslutats runt 1970 och det kändes inte helt ologiskt att den kunde ha haft något positivt med sig. Så småningom förstod jag att det fanns fler problem än med lax, och att forskningen på området inte såg flottningen som intressant. Så fiske och natur har varit viktiga delar i mitt liv.

Vi tackar Lennart för sin presentation och går över till hans ingående artikel kring sambanden mellan flottning eller avsaknaden av den och problemen i våra vatten?

Varför ska det vara så svårt? Om problemen i Östersjön.

I artikeln Sportfisket är inte felet att balansen i Östersjön är rubbad i Swedish Anglers 27 januari 2021 menar Stellan Hamrin att det finns med stor sannolikhet inga enkla lösningar på de komplexa problemen i Östersjön. Han har fel, det går att se en rimlig förklaring och därmed en väg utstakad hur problemen kan lösas. Jag heter Lennart Lundgren. Är forskare i grunden (docent i organisk kemi med fytokemisk inriktning vid SLU i Uppsala) men hade lämnat det akademiska livet när jag för 20 år sedan blev medveten om att fisket och miljön i Östersjön på några få decennier drastiskt hade förändrats. Sedan dess har jag följt området med intresse samtidigt som jag haft en idé om att allt är relaterat till begreppet död ved i vatten. Låt mig förklara.

Död ved i vatten.

Idag finns det ett brett stöd för att död ved i vatten är bra för fisk, och som ved räknas då allt från barr och löv till grenar och stammar. Fokus ligger på skydd och varierad livsmiljö i fysisk mening, fler ståndplatser, skydd för småfisk, gott om föda, fortplantningen gynnas, bra miljö för yngel, etc. Men fiskereprofilen och författaren Curt Lindhé ger i boken Sportfiske i Norden (1965, del 2, sid 372) en annan vinkling när han beskriver risvasar:
En fiskevårdsåtgärd med gamla anor är att bygga risvasar. Att dessa verkligen är till nytta för fisken framgår av att denna samlas där i stor mängd. I riset bildas massor av plankton, som sprider sig ut i omgivningarna och lockar dit småfisken. Efter dem kommer rovfisken. Och efter rovfisken kommer fiskaren, som på detta sätt får den kanske allra största nyttan av risvasen. Att ynglen får skydd i riset, som ofta framhålls, är närmast ett misstag, ty de håller sig för det mesta inte alls i detta skydd utan i det friare vattnet runt om. Man kan få se en tjugo meter lång nästan kompakt svans av småfisk nedströms om vasen. Att detta lockar extra mycket rovfisk innebär ju närmast motsatsen till skydd. Likaså är det nog en villfarelse, att riset gynnar abborrleken. Det är nämligen lätt att konstatera att antalet rommar på vasen inte är större än på andra föremål i omgivningarna, natslingor, stenar med mera. Nät och mjärdar omedelbart intill vasen är lika välbehängda som när de placeras på annat håll. Och inte heller går det att konstatera något större antal nykläckt abborryngel i riset när den tiden kommer. De pelagiskt uppträdande ynglen samlas först senare till skafferiet vid risvasen.
Sprider sig ut i omgivningarna.

Han anade nog inte hur rätt han kan ha haft.

Stormen Gudrun

I januari 2005 hemsökte stormen Gudrun stora delar av Sydsverige och lämnade ett gytter av nedblåst skog efter sig med mängder med ris, grenar och kullfallna träd i sjöar och vattendrag. Som en storslagen risvas kan man säga. Enligt Lindhés spridningsidé borde fisket bli bättre, inte bara inom stormområdet utan även i dess närhet som i Hanöbukten och vid kusten i Blekinge och Halland där merparten av utflödena från stormområdet hamnade. Just så blev det.

problemen i Östersjön har de med Stormen Gudrun att göra?
Skogsskador efter stormen Gudrun

Gädda i Blekinge skärgård:
I rapporten Förvaltning av gädda inom Blekinge kustområden (Länstyrelsen Blekinge 2018-12-12) kan man se att det kustnära yrkesfisket efter gädda ökade markant från 2010 och når en topp 2016.

Gädda i blekinge
Yrkesfiskets totala inrapporterade uttag av gädda per år i Blekinge län (blå staplar) samt yrkesfiskets totala inrapporterade ansträngning (redskins=redskapsintensitet) till kustjournal vid allt fiske med gäddnät och siknät med rapporterad fångst av gädda (orange linje).

Ålfisket i Hanöbukten och Blekingekusten
Ålrekord i Blekinge, SVT Nyheter 2010-11-11:
”Ålafisket under hösten i Blekinge har slagit alla rekord (…) Jag har fiskat ål i 50 år säger ålafiskare Jan-Erik Bengtsson, från Hörvik, till Blekingenytt. Han berättar att fångsterna varit dom bästa sedan han började och han är den åttonde generationens ålafiskare”.

Kristianstadsbladet 11 november 2010:
”De licensierade fiskare Kristianstadsbladet talat med säger alla samma sak. Det finns enormt mycket ål i Hanöbukten med omnejd i år. Under några få nätter har de fått 20 ton ål – och det liknar inget som fiskarna upplevt tidigare. Jag har varit fiskare i 40 år och det tidigare rekordet var ungefär 550 ålar i en kasse. I år fick vi över 1 500, berättar ålfiskaren Olle Robertsson. Det är främst i Blekinge som rekorden slagits. Jag har hört att det varit ganska normala fångster i resten av Sverige, men vi har fått något otroligt”.

Östra torskbeståndet växte kraftigt efter 2007. Läget hade sett hopplöst ut under ett par decennier men nu stod glädjen högt i tak.

Tidningen Yrkesfiskaren september 2008:
”Mängder med stor torsk. Ryktet om min död är betydligt överdrivet! Så skulle torsken i Östersjön kunna uttrycka sig – om den kunde tala förstås. Det menade besättningen på Glommentrålaren Saltvik. Under två tråldrag fick de två ton torsk (…) fångsten bestod till övervägande del av torsk i största storleken (…) Rensmaskinen klarade inte av denna storleksklass, de fick rensa fisken för hand”.

Pressmeddelande Stockholms universitet, 2008-10-20:
”Politiker har spelat en nyckelroll för de senaste årens ökning av Östersjöns torskbestånd, men miljöfaktorer är lika viktiga. Synergieffekter från dessa två faktorer har resulterat i en ökning som överstiger summan av båda delar. (…) Om vi följer den beslutade förvaltningsplanen från förra året och om vi kan kontrollera de illegala fångsterna, ser Östersjötorskens framtid bättre ut än på länge”.

Torsk vid Västkusten
Bohuslänningen 2011-12-15:
”Efter tio års kris i torskfisket och rädsla för utfiskning invaderar nu småtorsk bohuslänska vikar. Från Fladen till Koster blänker havet av 10-15 cm stora torskyngel från stranden ner till 200 meters djup”.

Lax i Lagan
Hallandsposten 2011-01-21:
” Aldrig förr har sportfiskarna dragit upp så många laxar i Hallands åar som under förra året” Hallandsposten 2011-10-18: ” I fjol fångades drygt 2 500 laxar i Lagan. Ett svårslaget rekord trodde många då. Men de fick tji. I år togs tusen till”.

Röding och sik i Vättern
SvD 23 oktober 2008:
” … rödingsfångsterna har blivit tre till fyra gånger större. Även siken har ökat kraftigt i hela sjön”.

Signalkräfta i Jönköpings och Östergötlands län
Våra Fiskevatten december 2006:

”Signalkräftan inte på väg att dö ut – Kräftfisket ökar igen”. Efter några år av dramatiskt minskade fångster av signalkräfta i 340 vatten från Dalarna och söderut kom meddelandet att fisket snabbt hade förbättrats i Jönköpings och Östergötlands län, och att det fanns gott om små kräftor och att rekryteringen var god.

I de flesta fall har effekterna klingat av.

Ålfisket
Fisk-och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2016:
”De rapporterade landningarna från Östersjön inklusive Öresund har under åren 2000–2015 varierat mellan 160 och 417 ton, med en relativt betydande ökning under perioden 2005–2011. Landningen för 2015 var emellertid rekordlåg för perioden och uppgick till 160 ton.”

Östra torskbeståndet
Sydsvenskan 2013-11-24:
”Ökad risk för torskkollaps – Vi har aldrig sett det så illa förut. Många torskar är i så dålig kondition att de håller på att dö av matbrist. Vi är allvarligt rädda för att beståndet kollapsa”, säger Margit Eero, seniorforskare på DTU Aqua, enligt sajten ing.dk.

Torsk vid västkusten
Fiskejournalen 2013-05-21:
”…torskbeståndet i Kattegatt som enligt Internationella havsforskningsrådet, ICES, är på historiskt låg nivå”.

Lax och öring i Lagan och Mörrumsån

Det kan knappast råda något tvivel om att förbättringarna var kopplade till stormen Gudrun eftersom de bara förekom inom detta, visserligen oväntat stora men ändå, begränsade område. Att fisket blev sämre efter en tid var väntat då effekten av risvasar och ved i vatten försvinner efterhand. Har vi det som grund, och kommer ihåg att stammar ingår i kategorin död ved i vatten, så kan bilden av fiskproblem i Östersjön klarna. Just stammar är av speciellt intresse för fortsättningen.

Flottning

Flottningen pågick mellan ca 1850 – 1980, mest i norra halvan av landet, och avslutades succesivt från slutet av 1950-talet. Det var gigantiska volymer av barkat timmer av gran och tall som flottades och nästan alla sjöar och vattendrag berördes. (Finska flottningen var som jag har uppfattat det i tid och omfattning ungefär som den svenska). I termer av ved i vatten var stormen Gudrun småpotatis i jämförelse, och dessutom en engångshändelse medan flottningen pågick år ut och år in.

Flottning
Flottning i Sverige (Nilsson et al 2005)

Dess stora betydelse för miljön blev tydlig först när den fasades ut. Man trodde allt skulle bli bättre när den irriterande flottningen försvann men för fisken i Östersjön blev det sämre. Kustlevande sötvattensfisk som abborre, gädda och sik drabbades först, tillsammans med ål, lax och flodnejonöga som växlar mellan sött och salt. Figur 1-3 visar fångstkurvor, med flottningen infogad som jämförelse.

Flottning kontra fiskar
Figur 1. Fångst av abborre, gädda och sik vid Gotland (Almesjö & Hansson 2001)
problemen i Östersjön
Figur 2. Fångst av ål i Östersjön (Den gåfulla ålen. Fakta 2004:18, Fiskeriverket)
problemen i Östersjön
Figur 3. Fångst av gulål i ålyngelfällan i Älvkarleby. (Källa, Fiskeriverket)

Med ved i vattenteorin som grund går det att förstå varför fångstminskningen av sötvattensfisk kom först vid Gotland, där är ju ved i vattenutflödet från land närmast försumbart. I det avseendet var södra ostkusten bättre rustad. Eller så upptäcktes problemen bara senare, för hur det var i ytterskärgården vet nog ingen. Fördröjningen på 5-6 år i responsen till flottningen kan tolkas som att det är rekryteringsfasen som störs. Samma fördröjning såg vi tidigare för gäddan i Blekinge skärgård.

Fångstkurvorna för blankål på väg ut från Östersjön, och för gulål på väg upp i älven matchar båda flottningskurvan väl. Det finns en teori om att ålen skulle ha förlorat orienteringen, vilket kan förklara varför det plötsligt fanns så mycket ål i Hanöbukten och Blekingekusten 2010 och ge en vink om vilken roll ved i vatten har för ål.

”Laxsjukdomen” M74 upptäcktes i Bergeforsens laxodling 1974 och flottningen i Indalsälven upphörde 1969. De första M74-laxarna kan därför ha tillhört första yngelkullen i älven efter att timret försvann. M74-rapporteringen från övriga laxälvar kom igång för sent för att ett man ska kunna se om det var miljön i havet eller älven som styrde.

För flodnejonögon finns det statistik bara från ålyngelfällan i Älvkarleby. Sista året som det flottades i Dalälven var 1970, och strax därefter upphörde i stort fångsterna i fällan.

Flodnejonöga och flottning
Fångst av flodnejonöga i ålyngelfällan i Älvkarleby. (Källa, Fiskeriverket)

Torskbeståndet i Östersjön däremot uppvisar en helt annan utvecklig. Det ökade snabbt under 70-talet för att sedan lika hastigt minska under 80-talet. För att förstå det måste vi komma in på Östersjöns problem med övergödning, algblomning och bottendöd.

Flottning, övergödningen och torsk

Den allmänna uppfattningen om övergödningen i Östersjön är att den startade för att utsläppen av fosfor- och kvävenäring hade ökat efter krigsslutet. Som ledde till ökad cyanobakterieblomning och mer organiskt material att bryta ned vid djupbottnarna med syrebrist och bottendöd som följd. Därefter kunde lagrat sedimentbundet fosfor frigöras och återtransporteras till ytvattnet. Så snurrade karusellen igång, och övergödningen fortsätter oförtrutet trots att näringsutsläppen till Östersjön har minskat kraftigt. Men den bilden stämmer inte, ökningen av näringsämnen i ytvattnet där fotosyntesen sker hade sannolikt inget med näringsutsläpp från land att göra. Det har till och med en statlig utredning bekräftat. I Havsmiljökommissionens sammanfattning av kunskapsläget, Del II (SOU 2003:72), sid 210, står det:

”Årslånga perioder av syrebrist började uppträda allt tätare från slutet av1950-talet och genom hela 1960- och 1970-talen för att sedan följas av en mycket lång period med svår syrebrist högt upp i vattenmassan över stora områden. Denna avbröts vid saltvatteninbrottet år 1993. Perioden med syre i djupvattnet blev kortvarig och därefter har syresituationen förvärrats alltmer och vid slutet av år 2002 förekom syrebrist i grundare vatten än vad som någonsin tidigare uppmätts. Det anmärkningsvärda med denna tidsutveckling är att syrebrist började uppträda nästan ett decennium innan den kraftiga ökningen i tillförsel och i ytvattnets innehåll av näringsämnen”.

Sannolikt kom cyanobakterieblomningen först, och följdes av bottendöd och ökad näringshalt i ytvattnet. Resultat från sedimentstudier av egentliga Östersjöns laminerade (döda) bottnar (Figur 4), och av cyanobakteriespecifika pigment (Figur 5) tyder på det. Den senare visar dessutom att Östersjön var rätt befriad från cyanobakterier medan flottningen pågick.

problemen i Östersjön
Figur 4. Schematic illustration of the probable expansion of laminated surficial sediments during the 20th century in the Baltic proper (Jonsson et al 1990)
Figur 5. The vertical distributions of cyanobacteria-specific pigments (myxoxanthophyll, echinenone and xeaxanthin; μg g-1 dry sediment), and organic carbon (%) in the sediment from the Gotland Basin (BCSIVB4). (Poutanen & Nikkilä 2001).

Vad var det då som fick cyanobakterieblomningen att starta? Troligen att man slutade flotta. I alla fall ser kurvorna för flottning och döda bottnar ut att passa bra ihop. (Figur 6). De speglar varandra, arean av döda bottnar ökar när flottningen minskar. Som om något som hämmat cyanobakterier försvann med flottningen. Att allt inte bara återgick som det hade varit innan flottningen beror troligen på att så mycket i miljön hade förändrats.

Döda bottnar i Östersjön kontra flottning, finns det samband
Figur 6. Arean av laminerade bottnar (kvadratkilometer) i egentliga Östersjön och årsvolymer i flottningen i Sverige.

Så tillbaka till varför torskbeståndet växte kraftigt samtidigt som andra bestånd gick tillbaka. Det var nog så enkelt att torsken inte var lika känslig för förändringen som t.ex. ål och abborre, bara reagerade senare. Östersjön gick på nolltid från att vara ett näringsfattigt hav till ett näringsrikt vilket var extremt gynnsamt för torsk (Figur 7). Plötsligt fanns de överallt, t.o.m. långt upp i Bottenviken. Har man en kokbok från den tiden hittar man högst troligt recept på torskrom. Men lika snabbt som beståndet hade ökat så minskade det igen. Varför vet man inte. Det talas om överfiske och uteblivna saltvattensinbrott, men också om embryoskador och reproduktionsproblem. Med tanke på hur beståndskurvan ser ut låter det senare mest rimligt.

problemen i Östersjön
Figur 7. Lekbiomassa för torsk i östra beståndet (tusen ton; ICES 2010) och vinterkoncentration av nitrat i ytvattnet (umol/l) vid station BY 31 (Gotlandsdjupet; SCB 2000).

Varför just ved?

Vad är det som gör att ved i vatten tycks ha en närmast hormonell effekt på fisk? Jag vet förstås inte men kan ju gissa. Under senare år har det kommit flera rapporter om tiaminbrist hos fisk i Östersjön. M74 hos lax har varit känt sedan länge, men nu nämns även ål och torsk, och även sjöfågel. Med M74 som tids-riktmärke ligger det nära till hands att se tiaminbrist och beståndsminskning hos fisk som två sidor av samma mynt, och ved i vatten som en tiaminkälla. Då blir ytan av veden intressant. I en avhandling från Linnéuniversitetet (Thiamin (vitamin B1) in the aquatic food web, 2019) skriver Emil Fridolfsson att tiamin i vatten i huvudsak kommer från bakterier och fytoplankton. Eftersom alla fasta föremål i vatten täcks av biofilm som produceras av bakterier skulle, enligt min teori, de som finns på ved vara tiaminproducenter. Allt skulle bli så mycket lättare att förklara. Risvasen skulle förvandlas till en tiaminfabrik, och när flottningen slutade så stängdes stora tiaminkranen. Bara en hypotes, men som torde vara lätt för forskningen att testa. Figur 8 har jag med som en gest mot Curt Linhé och hans – massor av plankton, som sprider sig ut i omgivningarna och lockar dit småfisken.

Sammanfattning

Det här är min bild. Stämmer den skulle allt långsamt kunna återgå till det ”normala” bara vi såg till att få mer ved i skyddade havsvikar, i sjöar, åar och bäckar. Det räcker inte med risvasar här och där utan mycket mer måste till. Låt fantasin flöda. Grot eller ris i fiskkassar, eller sprida ut sågspån? Ytan av en stock är närmast försumbar jämfört med ytan av sågspånet av stocken. Ett nytt forskningsfält öppnar sig.

Men min bild liknar inte den gängse. Där är problemen komplexa och inga lösningar finns i sikte. Stellan Hamrin vill i sin artikel se en vetenskapligt baserad Östersjökommissions som drar upp riktlinjerna för en kommande stor forskningssatsning på Östersjöns ekosystem och dess tillrinnande vatten. För vi vet faktiskt ganska mycket”. Det sista är nog sant, men det finns samtidigt förvånansvärt mycket man inte vet. För egen del ser jag det som särskilt anmärkningsvärt att inget om flottning och stormen Gudrun finns med. Som för mitt resonemang varit centrala. Allvarligt, hur har man kunnat missa det? Utan den kunskapen är det lätt att förstå att det blir komplicerat.

Referenser:
L Almesjö L, Hansson S. Minskande bestånd och rekryteringsstörningar hos kustbestånd av abborre (Perca fluviatilis) och gädda (Esox lucius). Institutionen för Systemekologi, Stockholms universitet, 2001.

Jonsson P, Carman R, Wulff F. Laminated sediments in the Baltic – a tool for evaluating nutrient mass balances. Ambio 19, 152-158, 1990.

Nilsson C et al (10 medförfattare). Forecasting environmental responses to restoration of rivers used as log floatways: an interdisciplinary challenge. Ecosystems, 8, 779-800, 2005.

Poutanen E-L, Nikkilä K. Carotenoid pigments as tracers of cyanobacterial blooms in recent and postglacial sediments of the Baltic Sea. Ambio, 30, 179-183, 2001.

Vi på Swedish Anglers tackar Lennart Lundgren för artikeln, kanske kan den ge någon mer en tanke? Vi vet inte, men vi tycker det är intressant att se på det med olika ögon. Kanske kan det ge någon en idé eller en fundering till något nytt…

Tycker du om det vi gör på Swedish Anglers? Stötta oss gärna med ett bidrag!

Klicka på bilden ovan för att läsa mer hur du kan stötta oss.

Dela gärna så fler får läsa artikeln

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *